Årsrika kvinnor, kroppsarbetare, romer och nu – kvinnor som sitter i fängelse!
Annica Carlsson Bergdahl, författare, kulturproducent och projektledare, är konsekvent.
-Jag vill släppa fram röster som annars inte blir hörda, säger hon i Rötts intervju.
Utställningen ”Vi som arbetar med våra kroppar!” har mött ett enormt gensvar över hela landet. Vi hade också med den på Vänsterdagarna i Göteborg, liksom på den senaste fackliga rikskonferensen. De kraftfulla och respektfulla bilderna av fotografen Elisabeth Ohlson är svåra att ta ögonen ifrån, liksom Annica Carlsson Bergdahls raka, nära intervjuer med restaurangbiträden, byggnadsarbetare, industriarbetare, lantbrukare, undersköterskor. Arbetarklassen som bär upp det här landet.
Nu närmar det sig jul och Annicas nästa projekt, boken ” Jag är en människa, kvinnor i fängelse” har kommit ut. Det är intervjuer med 14 kvinnor som sitter i fängelse, kvinnor som mördat, stulit, misshandlat, men också kvinnor som saknar sina barn, som misshandlats svårt av män, som vanhedrats, knarkat, som försöker resa sig.
Deras egna röster möter oss på sidorna med sitt eget språk, egna livsberättelser.
” Jag har alltid haft stark tjuvheder, egentligen enkelt bondförnuft. Med gott samvete kan jag säga att jag aldrig tagit från någon som blivit personligt drabbad, aldrig lurat en annan människa på pengar, aldrig slagit någon. Jag har bara stulit från företag, affärer. Jag har ingen ångest över min kriminalitet. Tiderna har förändrats, idag är det hänsynslöst, det tas från pensionärer, från dom som inget har. Jag bockar och bugar för dem som fortfarande bara snor från de rika”. Så säger en av de, äldre, kvinnorna i boken. Men det finns andra.
”Vi kvinnor anses inte platsa i gängen…Eftersom vi kvinnor inte har lika mycket våldskapital som männen måste vi som gett oss in i den här branschen kompensera genom att vara hårda, extra våldsamma för någon småsak, som egentligen inte betyder något, för att statuera exempel”
För ett par veckor sedan ringlade en lång kö med unga välklädda kvinnor utanför varuhuset NK i Stockholm för att delta i öppningen av influencern Bianca Ingrossos sminkbutik. Den tidsbilden träder för mig inför den här intervjun med Annica Carlsson Bergdahl, hur marknadens ”tittytainment” (sammanslagning av orden tits och entertainment) tävlar om utrymmet med en auktoritär höger med SD i täten och de flesta riksdagspartier som svans, med V som tydligt undantag! Varje vecka kommer nya utspel om hårdare tag mot unga kriminella, att det måste byggas fler fängelser, även ungdomsfängelser där 13-åringar ska kunna sitta på livstid. Samtidigt som välfärden rasar lite till och det knappt byggs några bostäder, särskilt inga som vanliga familjer och unga har råd att bo i.
Och så finns det några ”kärringar mot strömmen”, som filmarna Fredrik och Magnus Gertten med aktuella dokumentärerna ”Breaking Social” och ”Somliga går med trasiga skor” om Cornelis, och så Annica Carlsson Bergdahl då, med sin högst otidsenliga bok om kvinnor i fängelse. Klart att Rött måste prata med henne!
Hej Annica, efter ”Vi som arbetar med våra kroppar” går du alltså vidare till ”Jag är en människa-kvinnor i fängelse”. Från marxistisk synvinkel går du alltså från att synliggöra den moderna arbetarklassen i produktionen, till dagens trasproletariat. Tankarna går till en helt annan tid, 70-talet, när journalisten Maria Ståhlnacke hade startat KRUM (1966-1984) Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering, som ju arbetade i helt annan riktning än den som dominerar idag. För en öppnare kriminalvård, för minskat användande av straff och för att riva murar, för inkludering i samhället.
På 70-talet gav KRUM ut Pockettidningen R och det var en mängd framstående personer som var med, som läkaren Bertil Wikström, Göran Elwin, Per Gahrton, Johan Cullberg, Maj Fant och Gunnar Ågren.
KRUM-medlemmar som bland annat Göran Elwin var även engagerade i terrordömda medlemmar i Röda armé-fraktionen eftersom de såg dem som politiska fångar.
Hur ser du på din roll som agent i den här processen? Varför ville du skriva boken just nu, i den här mörka, bakåtsträvande tiden vi befinner oss i?
-Det är precis det du säger. Jag är född -62 så mina tonår var en del av 70-talet och jag minns också pockettidningen R, men jag vill ju visa att det är så knasigt och kontraproduktivt i vår tid, att det är så många röster som inte hörs. Jag var nere på en anstalt, Ystadsanstalten, i samband med boken och träffade chefen och psykologen som arbetar. De är ju förtvivlade, varför frågar man inte dem som arbetar med de här frågorna, som är där på golvet med dem det gäller, och de som forskar på de här områdena? Det finns ju en massa kunskap om vad det är som funkar hos människor som är utsatta, och så skiter man bara i det för man har en agenda att man vill rensa ut vissa människor, för att dölja andra större missförhållanden.
-Jag vill påverka det här samhället i en annan riktning, åt vänster, det är ju genomgående i allt jag gör. För mig är det väldigt viktigt att låta de här människornas röster höras, och det är ännu viktigare att låta dem höras nu, i det här samhällsklimatet. Man får inte sluta, vi måste inge hopp. Många av de här berättelserna i boken är mycket mörka, men inte bara det, det finns också ljus, det finns hopp. Boken visar också att där man får hjälp, om resurser sätts in tidigt, har det betydelse.
Hur gick du till väga?
-Jag tog kontakt med kriminalvården, så det är de som hjälpt mig att få tag på de här kvinnorna, förutom en kvinna som redan hade muckat som jag fick kontakt med via en kollega. Det finns så mycket bra folk i kriminalvården! En ansvarig där har köpt in hundra ex av boken till ny personal, det gör mig så glad! Jag är annars förvånad, ingen i vanlig media har ännu recenserat boken. Jag förstås faktiskt inte varför ingen nappar. Det vimlar av artiklar och inslag om gängkriminalitet, men det nuvarande narrativet ger uppenbarligen inget utrymme för motsägelse. Jag har hittills bara blivit intervjuad av dig, tidningen Klass( föreningen Arbetarskrivares tidning), och- vilket är väldigt roligt – av tidningen Allers! Det är annars en så ensidig debatt om kriminaliteten!
En påtaglig skillnad mellan mäns och kvinnors kriminalitet som synliggörs i boken är att män verkar i gängbildningar, maffior, hierarkier, medan kvinnorna däremot är ensamma, eller kopplade till männen via relationer, beroende och familj. Däremot jobbar inte kvinnorna ihop. Det finns inga kvinnodominerade brottssyndikat med kvinnor i toppen, och våldet är väldigt styrande?
-Ja, våldet finns i varenda relation, det är mycket påtagligt. I stort sett varenda man som varenda kvinna träffar i boken utsätter henne för grovt våld. Jag är ju socionom från början så det är inte så att jag var ovetande om våldets roll, eller inte kände till förtrycket och maktutövandet, men jag måste säga att jag blev ändå förvånad att våldet mot kvinnorna är så grovt, så frekvent, så grymt och utstuderat!
-Och de här jävla drogerna! Och den psykiska ohälsan, att den är så stor. På bara några år har den psykiska ohälsan kommit att prägla hela vårt samhälle! På fängelserna är det också så att i princip alla medicineras! Och våldet är så fruktansvärt!
Jag minns särskilt en scen i boken där en man slog kvinnan 40-50 gånger i ansiktet, inför andra på en tillställning. Och ingen runtomkring reagerade ordentligt och stoppade honom.
-Ja, det var också han som regelmässigt utförde kroppsvisitationer på henne för att leta narkotika, i analen, i munnen, i slidan.. att våldet är så grovt är chockerande, och mycket av det här våldet anmäls inte ens, kommer inte in i rättssalen, och om en kvinna väl har anmält så är det ju inte säkert att hon får rätt. Vi har ju en ung kvinna i boken vars mamma faktiskt anmäler, men de kunde ju lika gärna ha låtit bli. För där sitter hela hans familj med honom i rättssalen och psykar henne och kallar henne ” kokainhora” och liknande. Hon vågar ju inte säga nånting utan sitter och skakar, och det slutade med att han fick tre månader.
Om man ser kriminaliteten som en spegel av det ”vita” samhället, där nu klassamhället hårdnar och vi har alltfler miljardärer och alltfler helt utslagna. Någon av kvinnorna i boken påpekar att detta nya ojämlika samhälle återspeglas i fängelsemiljön; att vid hennes äldre fängelsevistelser var de ”ett gäng småtjuvar” men nu är det betydligt hårdare klimat, och fler hänsynslösa, empatistörda kvinnor som också begått mord och grova våldsbrott, även med vapen.
-Ja, det är ett par som säger det, att det blivit oerhört mycket hårdare, även bland kvinnorna. Men kriminalvården menar också att den psykiska ohälsan exploderat bland de intagna, många av de som idag sitter på våra fängelser borde inte vara där utan inom psykiatrin. Kriminalvården har inte kunskap om hur de ska ta hand om dem. De är farliga både för sig själva och andra. Bakomliggande orsaker är ju en välfärdsstat och ett samhälle som havererat på så många områden, i skolan, på bostadsmarknaden, i socialtjänsten..och det är inte märkligt att i det i slutändan av den här högervridningen visar sig i att brotten ökar och blir grövre.
Och så förstärks utvecklingen av det allt grövre drogmissbruket, där det är enorma pengar att tjäna för dem i toppen av brottssyndikaten.
-Det finns ju så mycket droger, alla de här knasiga tabletterna, folk blir ju tokiga i huvudet. Tjejer berättar i boken att de i stort sett blir hjärndöda av missbruket.
Hur ser då det ”förebyggande arbetet” ut. Vad krävs?
-Vi behöver allt skulle jag säga, det har gått så långt åt fel håll så det är inga enskilda insatser som räcker. Vi behöver avgörande satsningar på förskola och skola, på sjukvård och socialtjänst, på bra bostäder, på värdiga arbeten med löner det går att leva på. Tror fanken att det är lätt att falla mellan stolar när samhället ser ut som det gör nu. Vi måste ta det tillbaka!
Istället har vi en politisk höger som enbart talar om kontroll och repression, hårdare straff, som hellre bygger fängelser än bostäder.
-Ja, det är skitdyrt att bygga fängelseplatser dessutom. Jag håller förresten just nu på att läsa en bok av Henrik Arnstad om Ernst Wigforss, så intressant, att bli påmind om hur högern gick emot precis allt som arbetarrörelsen och den tidens socialdemokrati, särskilt den radikala delen av den, kämpade för.
-Det var ändå glädjande att höra hur den tidens socialdemokrater stod på sig! Mycket skulle vara vunnet om dagens sossar inspirerades av Wigforss.
Vi avslutar med ett citat från en av kvinnorna i boken ” Jag är en människa”
” En dag hoppas jag att jag står i en position, inte på ett ställe, utan i en position och kan dra nytta av alla jävla skitgrejer jag har varit med om.
I den positionen kan jag bara vara för att jag är jag.
Där får mitt liv mening.
Jag är på väg till den positionen.
Jag har förlåtit mig själv.
Jag har en tro på förändring.
Känner mig stark och taggad.
Jag vet att det inte kommer bli lätt, men jag är klädd i rustning, inte i siden.
Jag ska vinna striden, mot drogerna, misshandeln, övergreppen…
Jag vill komma hem”
Annica Carlsson Bergdahls hemsida Rotproduktion:
Den 22 januari är Annica på Gamla stans bokhandel i Stockholm för ett samtal tillsammans med en av de intervjuade kvinnorna i boken.
Annica kommer också åka runt på bibliotek, kulturhus, skolor i landet, tillsammans med musikern Ida Gillner. Det blir högläsning ur boken och Ida ackompanjerar på piano och med samtal efteråt. Håll utkik på din ort.
Några Lästips:
Varför begår människor brott? Samhälls- och beteendevetenskapliga svar på kriminologins grundfråga. Oskar Engdahl, Sven-Åke Lindgren.
https://gup.ub.gu.se/publication/254296
Karl Marx on crime.
http://sociology.org.uk/notes/pcdevmx.pdf
Om feministisk kriminologi. Wiki.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Feministisk_kriminologi
Kvinnors roller i organiserad brottslighet. En explorativ studie om hur kvinnor medverkar i den organiserade brottsligheten i Sverige. Elin Keblanz, Examensarbete i sociologi vid Göteborgs universitet.
https://gupea.ub.gu.se/bitstream/handle/2077/44496/gupea_2077_44496_1.pdf?sequence=1
Konfliktperspektiv. Föreläsning. Stockholms universitet.