Digital stock market or forex trading graph and candlestick chart suitable for financial investment. Financial Investment trends for business background concept.
Vi lever i ett tillstånd av kris. Sam Carlshamre möter kulturgeografen och socialisten Ståle Holgersen för ett samtal om hans nya bok.
Som Frans G Bengtsson påpekade redan för ett sekel sedan finns det inget mer konstant i det moderna samhället än att vi anser oss ”leva i en brytningstid”. Må så vara, men det är ändå svårt att förneka att vi just lever i en tid som i osedvanligt hög grad präglas av kriser, till den grad att det känns värt att fråga sig om det alls är möjligt att tänka sig en framtid.
Över hela världen tycks de allra flesta människor mena att samhället vi befinner oss i är i kris. I Sverige är det 57 procent som tycker att samhället är på fel väg, i USA hela 72 procent.
Och kanske hade det omvända varit mer förvånande. En kort lista över vilka saker som verkar befinna sig i kris innefattar allt från klimatet, med dess geologiska tidsåldrar om tusentals år, till en el- och bränslepriskris med ett tidsperspektiv som löper ungefär över en vinter eller två, och där siffrorna kan röra sig upp och ned från vecka till vecka. I ett mellanlångt perspektiv har vi förstås frågan om ekonomins kris, där både profitkvoter och reallöner haft svårt att komma igång sedan finanskrisen 2008. Och ovanpå det har dessutom inflationen kommit tillbaka, som en följd inte minst av den kris vi kallar covid-pandemin.
Om inte annat är det så är det alltså tydligt att kris är ett fenomen som rör sig på många olika plan och i många olika tidsperspektiv.
En person som försökt att ta ett helhetsgrepp om vår tid som en ”krisernas tid” är kulturgeografen och socialisten Ståle Holgersen, som just kommit ut med en bok med titeln: Krisernas tid: Ekologi och ekonomi under kapitalismen.
En av dina grundläggande målsättningar är att förstå vad som är likt och vad som är olikt för olika kriser – främst då en klimatkris och en ekonomisk kris som nämns i titeln på din bok. Varför har du valt att titta på just det här? Varför är det viktigt att titta på hur kriser skiljer sig från och liknar varandra, inte minst då ekologiska och ekonomiska sådana?
– Det enklaste svaret är att jag jobbat med båda sakerna länge – på så sätt är historien om de här två kriserna min personliga historia. Skämt åsido så tror jag att varje kris ger ett delvis eget perspektiv på vår värld. Just klimatkrisen och den ekonomiska krisen tagna tillsammans tror jag säger något avgörande om hur det kapitalistiska systemet vi lever i fungerar.
–Titta bara på vad de kräver för lösningar. En ekonomisk kris måste kapitalismen i grund och botten lösa genom att ”få hjulen att snurra” det gäller att göra mer av allt, få igång investeringar, fler i arbete och konsumera mer råvaror och så vidare. Klimatkrisen däremot tenderar att bara bli värre ju mer vi producerar och konsumerar, i alla fall i den utsträckning som kapitalets behov styr. I boken visare jag även hur den härskande klassen måste lösa ekonomiska kriser för att fortsätta vara vår härskande klass. Den måste däremot inte lösa klimatkrisen.
Ett begrepp du använder i din bok är ’diabolisk’ eller ’djävulsk’ kris. Vad menas med det?
– Det är ett uttryck jag lånat från forskaren Andrew Sayer. Poängen är just att kombinationen av ekonomisk och ekologisk kris sätter oss i ett slags moment 22: en lösning på den ena krisen tycks direkt elda på den andra.
– Och detta är ingen slump. Redan Marx talade om den metaboliska revan – alltså att kapitalismens utveckling byggde på att bryta sönder den tidigare, organiska, kopplingen mellan produktion, människa och natur. Hans exempel var hur den mänskliga avföring som tidigare blivit gödsel på åkrar i och med urbanisering och industrialiseringen i England kommit att bli ett gigantiskt hälsoproblem i de stora städerna. Samtidigt utarmades jordbruksmarken och man tvingades ta till först guano, importerat från andra sidan världen, och sedan konstgödsel för att åtgärda effekterna av den här revan i ämnesomsättningen.
– Det är förstås inte svårt att dra paralleller här till dagens fossilkapitalism, och hur utvinningen av fossilbränslen är just ett sådant ”reva”, som får hela systemet i obalans och i slutändan undergräver vårt sätt att leva.
Historiskt har vänstern ofta hållit sig med två attityder till kriser: antingen apokalyptiskt – just den här krisen kommer att innebära att kapitalismen faller på grund av sina ”inneboende motsättningar”. Eller mer optimistiskt – alla kriser är utmärka möjligheter för vänstern att flytta fram sina politiska positioner. Du är kritisk mot båda de här tendenserna?
– Ja, för det första visar all historisk erfarenhet att kapitalismen är otroligt bra på att återuppstå ur de värsta kriser. Inte bara det: kriser är kapitalismens styrka. Det är genom dem som systemet övervinner sina begränsningar och hittar nya sätt att expandera på.
– Ingenting tyder på att klimatkrisen är annorlunda här: även om mänskligheten går under lär kapitalismen kunna profitera på denna undergång hela vägen ned i graven.
– Vad gäller det där med att kriserna skulle vara en möjlighet för vänstern – no fucking way. Socialt är det de som har det sämst, den breda arbetarklassen, som drabbas och får ta smällen, nästan varje gång. Politiskt leder kriser absolut oftare till högervridning än motsatsen. Men samtidigt är det förstås ingen naturlag. Man kan säga att jag har gjort en analys av hur det har sett ut historiskt – nu är det upp till oss att falsifiera min analys i praktiken.
Ja, vilket perspektiv borde då vänstern ha på det här med kriser?
– En viktig sak tror jag är att skilja på kriskritik, krishantering och krispolitik. I det längsta perspektivet – kritiken – måste vi förstå vad kriser är och hur de fungerar historiskt. I det kortaste perspektivet – krishanteringen – så måste vänstern alltid försöka skydda vanliga människor från krisernas effekter. Det funkar inte att luta sig tillbaka och skriva analyser eller glädjas över att just den här krisen kommer att leda till att kapitalismen faller. Man måste vara pragmatisk och rädda det som räddas kan. Men det blir också lätt kortsiktigt.
– Därför tror jag att det är viktigt att ha en konkret krispolitik, som ett slags medellångt perspektiv. Det enda vi vet med säkerhet är att kriserna kommer och kommer fortsätta göra det, och att när vi väl är mitt i dem kommer det att vara för sent – då är vi redan fast i krishanteringen.
Hur skulle en sådan krispolitik, ekosocialistisk som du kallar den, kunna se ut?
– En viktig sak är förstås de politiska principerna: vi måste sätta klass i fokus. Vänsterns ryggmärgsreflex måste vara att de rika ska betala, inte vanliga arbetare, att använda krisen för att omfördela nedåt. Precis som högerns ryggmärgsreflex är den omvända, som vi ser nu med inflationen.
– Men det verkligt avgörande tror jag är att vi är förberedda, och har dragit upp linjerna redan på förhand. Ta exemplet med Cementa: när krisen väl är där och vi måste välja mellan miljön å ena sidan och jobben och infrastruktursatsningarna å den andra så är det redan för sent.
– Där gäller det att tänka i långa linjer, och behålla ett långsiktigt perspektiv, även om det inte är det man driver just ett visst år. Se bara på Sverigedemokraterna och kravet på ”återvandring”. Länge var det något som uppfattades som absurt och förlegat, nu är det plötsligt en hävstång som gör att de kan driva sin agenda vidare, som har normaliserats på grund av den politiska utvecklingen.
– Jag tänker att vänstern måste bli bättre på att hitta liknande linjer. Ta förslag som banknationaliseringar eller återreglering av priset på bostadsrätter. I dag är det inga förslag som lockar särskilt många. Men om vi råkar in i en ny bostads- och finanskris kan det förändras snabbt. Då gäller det att vi har med de perspektiven, även om de inte skulle vara förslag vi ska driva just nu.
Intressant! Till sist: en sak du uttryckligen säger att du inte har mycket att säga om i din bok är frågan om det politiska subjektet, alltså vilken grupp människor det är som kan och bör driva det här ekosocialistiska projektet. En hel del diskussioner i Vänsterpartiet de senaste åren har väl egentligen handlat om detta – vem är det partiet riktar sig till, i första hand?
– De 70 procent som utgör den breda arbetarklassen i Sverige i dag, det är dem vi måste ena bakom vårt projekt. Arbetare som bor söder om Stockholm och jobbar i kultursektorn, arbetare i förorten, arbetare i alla städer, bruksorter och på landsbygden och så vidare. Så enkelt är det, och samtidigt svårt: det är inte lätt att överbrygga de klyftor i termer av levnadssätt och bostadsort, inkomst och utbildning som finns.
– Men det är de som måste vara basen för ett vänsterprojekt, så är det bara. Partiets uppgift är att samla hela klassen. Inte att alienera delar av den. Uppgiften att formulera förslagen och den konkreta politiken som enar dem lämnar jag över till andra.