I det här numret förklarar vi alienation och reifikation. Vad innebär det, och hur hänger det ihop med den ständiga varuformen?
Alienation kanske låter som något som främst drabbar svårmodiga unga excentriker. Enligt många marxister är det tvärtom något typiskt för oss alla – inte minst på jobbet.
I den förra artikeln såg vi att själva detta att saker och ting framträder som varor är det som definierar kapitalismen. Inte bara ”saker och ting” heller: i och med att vi är tvungna att lönearbeta för att överleva förvandlas vår förmåga till meningsfull och målinriktad verksamhet till något vi förhåller oss till som en vara vi säljer. Det är också i och kring lönearbetets obestridliga faktum som den marxistiska diskussionen om fenomenet alienation kretsar.
I dagligt tal menar vi med alienation – med en lite ålderdomlig synonym: förfrämligande – att en person är eller känner sig främmande inför världen eller inför sig själv som människa. Av vissa mer svårmodigt lagda har den till och med framhållits som det mest utmärkande för ”den moderna människan”, och som själstillstånd kan det tolkas både psykologiskt, etiskt, sociologiskt eller till och med teologiskt.
Genom arbete ges uttryck
Marx själv använde begreppet alienation ofta och gärna i sina så kallade ungdomsskrifter, de verk som han skrev innan sin 30-årsdag, men som med några få undantag inte publicerades förrän nästan 100 år senare. Hans grundidé, starkt inspirerad av Hegel, är både enkel och slående: det är genom sitt arbete som människan ger uttryck åt sig själv, och produkten av hennes arbete är alltså en ”objektifiering” av henne själv. Men i och med att produkten av lönearbetarens arbete under kapitalismen tillfaller kapitalisten snarare än henne själv, blir alltså hon alienerad från sin egen existens. Därav följer att uppdelningen av samhället i två huvudsakliga klasser – de ägande och de (löne)arbetande – också definitionsmässigt leder till de senares alienation.
I Marx ”mogna verk” (Kapitalet till exempel) dyker begreppet däremot sällan eller aldrig upp. Givet att ungdomsskrifterna länge förblev otryckta och okända föll det därför på den ungerske marxisten Georg Lukács att ”baklängeskonstruera” en marxistisk teori om alienation, med utgångspunkt i de ekonomiska kategorierna i Kapitalet. I sin Historia och klassmedvetande (1923) gjorde han just det, och han tog sin utgångspunkt just i avsnittet om varan.
Reifikation – förtingligande
Snarare än alienation talade Lukács om reifikation – förtingligande – men idéerna liknar varandra: Under kapitalismen framstår världen som en mängd förstelnade ”föremål”. Föränderliga och flytande fenomen som historiska och sociala konventioner eller relationer mellan människor framträder som fasta och isolerade fakta. Reifikationen gör inte heller halt vid våra egna kroppar och våra psyken – till och med våra egenskaper och förmågor blir till lösryckta atomer, som möter oss som något främmande.
Men i förlängningen är reifikationen inte något privatpsykologiskt, utan något typiskt för hela det borgerliga samhället som sådant. Både dess ideologi och dess vetenskap blir oförmögen att förhålla sig till helheten. Värt att fundera på i en tid som vår, så besatt av både värdet av ”fakta” och samtidigt så oförmögen att se de långa linjerna och stora sammanhangen.