Den italienske marxisten Antonio Gramsci var utan tvivel en av 1900-talets viktigaste tänkare – inte bara för socialister utan i samhällsvetenskapen mer allmänt. Det är ännu mer häpnadsväckande, eftersom han tillbringade större delen av sitt vuxna liv i Mussolinis fascistiska fängelser. Mest känd har han kanske blivit för sitt begrepp hegemoni, som de senaste decennierna blivit ett begrepp på allas läppar. Men vad menade han egentligen med det, och varför har det varit så otroligt inflytelserikt?
Under mer än ett decennium i fängelse producerade Gramsci 3000 trycksidor skriverier, under oerhört svåra omständigheter. En effekt av censuren han verkade under var ett avancerat omskrivningssystem för olika begrepp. Så blev till exempel ”arbetarklassen” till ”de subalterna”, och ”marxismen” till ”praktikens filosofi”. Men det var inte bara vissa ord som var nya: i sin isolering kom han att tänka om stora delar av marxismen. Inte minst gällde det frågor om kulturens, religionens och traditionens roll, och överhuvudtaget idéernas och överbyggnadens inflytande över samhällsutvecklingen. Kort sagt: sådant som till dess ofta behandlats styvmoderligt av marxister.
Lika fri som i sina ämnesval och perspektiv var han när det kom till att söka inspiration. Renässansens ärkecyniker Machiavelli och den italienska idealismens gigant Benedetto Croce är nästan lika påtagliga influenser som Karl Marx. Men trots det eklektiska och att han täcker in en oerhörd bredd av ämnen, så finns det en röd tråd: begreppet hegemoni.
Även om ordet – från grekiskans ”hegemon” som enkelt betyder ”härskare” eller ”överhöghet” – är gammalt blev det i Gramscis skrifter till något definitivt nytt. Med begreppet hegemoni undersökte han hur den härskande klassen faktiskt gör när den härskar. Hur den behåller sin maktposition med ett relativt litet mått fysiskt våld, trots att den stora folkmajoriteten rent objektivt skulle ha intresse av att bekämpa den.
Gramscis slutasts blev att dess position bygger på något betydligt mer subtilt än våld: nämligen just att etablera en viss kultur, vissa värderingar och en viss samhällssyn och som hegemon, det vill säga som sinnebilden för det sunda förnuftet, för det rimliga och allmänt förgivettagna.
Det är viktigt att komma ihåg att för Gramsci var denna hegemoni i sig varken något dåligt eller något bra: varje samhällssystem består till stor del i just en viss klass hegemoni. Så var alltså, för Gramsci, en av vänsterns viktigaste uppgifter att bygga sin egen (mot)hegemoni. I sina funderingar kring hur detta borde gå till lät han sig inspireras inte minst av kyrkans institutioner och historia. Enligt Gramsci fanns inget bättre exempel på en effektiv hegemonisk rörelse än just den kristna kyrkan.
Idag, när en högerextrem rörelse har lyckats ta makten till stor del just genom att diktera vad som är sunt förnuft, är frågan om hegemonin aktuellare än någonsin. Och det är hög tid att vänstern följer Gramscis ledstjärna, och funderar på djupet kring frågan om hur det går till när våra motståndare härskar, och hur vi ska göra för att utmana dem.