Ingen kvinnokamp utan klasskamp – så heter det i slagordet. Men hur menar vi egentligen att feminismen och socialismen hänger ihop?
Frågan i sig kan förstås tyckas fel ställd. Varför inte bara säga: vi bekämpar två förtryck, som beror på två system: patriarkatet och kapitalismen? Gott och väl, men då får man nog också ge upp på tanken att feminism och socialism har en särskild relation till varandra, mer än vilka två andra ideologier som helst.
Om vi menar allvar med att kvinnokamp och klasskamp är två sidor av samma mynt måste vi ta det ett steg längre: vi måste ge en förklaring av hur och varför de förutsätter varandra.
Det är också vad de feministiska teoretiker som utvecklat den så kallade sociala reproduktionsteorin försökt sig på. Själva begreppet social reproduktion återfinns redan hos Marx och grundidén är enkel. Samtidigt som vi producerar måste vi hela tiden också (re)producera de förutsättningar, materiella såväl som samhälleliga och kulturella, som krävs för att produktionen ska kunna äga rum. Annars kan, som Marx formulerar det, ”minsta barn fatta att en nation är dömd att gå under”.
När tänkare som Lise Vogel och Silvia Federici plockade upp begreppet ville de undersöka hur kapitalismen organiserar arbetet med denna reproduktion, och vad det visar om sambandet mellan kvinnoförtrycket och det kapitalistiska systemet.
Måste finnas arbetare att exploatera
När vi pratade om skillnaden mellan arbete som skapar mervärde för kapitalet och sådant som inte gör det såg vi att kvinnligt kodat arbete tenderar att vara just improduktivt. Detta betyder alltså inte att det är mindre nödvändigt för systemets existens. Kapitalismen som system är visserligen inte ute efter annat än vinst och mervärde. Men: innan något arbete kan skapa detta mervärde och vinst, som kan exploateras, så måste det förstås finnas faktiska, levande arbetare att exploatera. Kort sagt: det måste födas och uppfostras, utbildas och vårdas människor.
Rent hypotetiskt kan detta förstås ombesörjas. Det enda viktiga för kapitalismen är att det sker och att det sker så billigt som möjligt. I praktiken vet vi förstås hur det ser ut: allt från barnafödande till vård, omsorg och uppfostran tenderar att falla på kvinnor, och det utförs antingen obetalt i hemmet eller som en del av den offentliga sektorn.
Ett effektivt sätt att organisera reproduktion
Allt tyder alltså på att detta är ett rätt effektivt sätt för kapitalet att organisera reproduktionen på.
För det första är arbete svårare att organisera ju mer osynligt det är. Här kan exempelvis kampen för daghem och föräldraförsäkring ses som konkret klasskamp – en kamp som synliggjort både nödvändigheten av och villkoren för det reproduktiva arbetet, genom att föra fram och politisera det arbete som historiskt utförts i hemmet obetalt.
För det andra för att kapitalismen har en milleniegammal ideologi om könsskillnader och underordning att falla tillbaka på. Liksom med rasismen är kapitalismen inte ursprunget till, men den utnyttjar och omformar existerande förtrycksordningar för sina syften. Ju mer arbete kan organiseras utifrån sådana naturliga skiljelinjer, desto lättare blir det att kontrollera.
Till ideologins roll, i det här fallet och mer generellt, för att bevara de härskande klassernas makt kommer vi att återkomma i nästa nummer.