Svängig musik lockar medlemmar

Längs med lokalens stora fönster lyser flämtande värmeljus upp den fallande skymningen. Vid kaféets disk frestar krämiga kärleksmums och kaffebryggarens karaktäristiska puttrande blandas med vibrerande toner från en stålsträngad gitarr. Kvällens musiker Staffan Berlin och partiföreningens egen Bo Karlsson håller på att fixa ljudet inför spelningen som snart börjar. Ikväll serveras det irländsk musik till fikat.
– Det behövs något annat än schlager och buskis här i Skara, säger Bille Karlsson och skrattar.

Det är Bille och Bo Karlsson som är arrangörerna bakom kvällens evenemang, och kallar sig Rödhakens vänner. De bokar lokal, bjuder in musiker och sätter upp affischer på stan för att locka besökare. Hittills har runt 15 musiker förgyllt Skaras kulturliv, bland dem Miranda Eriksson, Odengatan 1B och Jan Hammarlund. Vissa har sovit över på Bille och Bo Karlssons bäddsoffa, om de kommit långväga.
– Fast frukosten får de fixa själva, för vi jobbar på fredagar,
säger Bo Karlsson muntert och Bille Karlsson instämmer med ett leende.

Rödhakens viskväll går av stapeln den första torsdagen varje månad. Engagemanget är starkt bland medlemmarna i föreningen och ikväll är uppslutningen stor. Antalet besökare brukar variera mellan allt från tre personer till två dussin. Just denna torsdag hörs ett bekymrat mummel om stolarna i lokalen ens kommer att räcka till. När klockan närmar sig 18 trillar allt fler besökare in genom dörren, bland dem Anna och Arne Granh som beställer fika och ruskar av sig snön från axlarna.
– Vi är här för musiken, säger Arne Granh och Anna Granh fyller i att de har varit på nästan alla viskvällar, även om de inte är medlemmar i partiet.

Tanken bakom viskvällarna är att synliggöra partiföreningen och allrahelst värva fler medlemmar. I dagsläget har föreningen 28 medlemmar, där fler än hälften är aktiva. Bille och Bo Karlsson hoppas att Rödhakens viskvällar ska göra att medlemsantalet växer.
– Jag tycker det verkar ge resultat, säger Bo Karlsson med hoppfull visshet.

Närvarande musik

Att musik spelar stor roll i den politiska kampen är inget nytt. Bland kvällens besökare finns Erik Westlin, som troligtvis är äldst i föreningen.
– Sett både till ålder och antal medlemsår, säger han och skrattar.

För Erik Westlin började engagemanget våren 1968, när han kom till Lund för att plugga. Han beskriver att allt började med studentrevolten och det internationella engagemanget kring Vietnamkriget, som landade i den allmänna insikten om att ”allt är åt helsicke”. Han har varit med i Vänsterpartiets förening i Skara sedan 1983. Musiken har varit närvarande hela tiden.
– Musiken har betytt jättemycket. Jag minns känslan när proggmusiken kom, säger han och rättar till sin sjal.

Erik Westlin får nästan något drömmande i blicken när han pratar hur det var att stå i publikhaven på spelningar med Hoola Bandoola Band, Nationalteatern, Nynningen och Totta Näslund.
– Jag har sett Björn Afzelius spela gitarr på biblioteket i Lund. Det är härliga minnen, säger han och ler.

5 minuter kultur

Medlemmarna i Vänsterpartiets partiförening i Skara är överens om att kultur har – och ska fortsätta att ha – en självklar plats både i livet och i politiken. Viskvällarna har arrangerats i drygt ett år, men idén tog egentligen sin början i ett annat initiativ. För att göra partiföreningens sammanträden lite roligare införde medlemmarna ”5 minuter kultur” som avslutning på varje möte.
– Man kunde läsa en dikt, recensera en bok, sjunga en sång eller vad som helst, förklarar Bo Karlsson.
– Turen gick runt så att alla fick chans att ha den här stunden, fortsätter han och tillägger: Samtidigt har vi sett till att variera alla positioner på mötena, så att alla får känna på att vara ordförande, sekreterare och så vidare.

En person som deltagit i både ”5 minuter kultur” och nästan alla viskvällar är Lisa Nyberg. Hon flyttade till Skara för att studera i början av 2017 och gick med i föreningen på samma gång.
– Det är roligt att vi inom Vänsterpartiet kan vara med och bidra till lite kultur här i Skara, säger hon.

När det gäller de olika politiska frågorna har medlemmarna i föreningen fått till en självklar intressespridning, förklarar Lisa Nyberg. I medlemsantalet på 28 personer sträcker intervallet mellan åldrarna ut sig över flera decennier, där de yngsta är strax över 30 år och de äldre är i pensionsålder.
– Det faller sig naturligt att vi bryr oss om olika saker, säger hon och fortsätter: Jag riktar till exempel in mig på studenter medan pensionärerna bryr sig mer om äldrefrågor. Vi alla är i grunden överens och engagerade i samtliga frågor, men vi har vår egen lilla del i kakan, som vi sedan pusslar ihop till en helhet.

För Erik Westling är det just äldrefrågorna som han gett extra mycket uppmärksamhet.
– Det skär djupt i hjärtat att man har blandat in ett vinstintresse i äldrevården, säger han och suckar.

Privatiseringen av hemtjänsten är en fråga jag tycker Vänsterpartiet ska driva lite extra, för det har blivit en ond cirkel. Politikerna måste tänka om – varför inte till exempel göra kollektiva boenden för äldre, dit de flyttar långt innan de måste? Då kan de dessutom hjälpa varandra. Just nu är det kö till äldreboenden och väl där blir det en känsla av dödens väntrum.

Ingen spikrak väg

Bille och Bo Karlsson å sin sida pratar sig varma om sex timmars arbetsdag, men vägen in i politiken har inte varit spikrak för någon av de två. Sedan 1970-talet har de sympatiserat med Vänsterpartiets åsikter men det dröjde till 2010 innan de gick med.
– Jag sa att jag aldrig skulle ge mig in i politiken, säger Bo Karlsson och tittar muntert på Bille Karlsson som tar vid där hans ord slutar:
– Efter två katastrofval i rad kände jag att det hade gått för långt. Jag bestämde mig för att gå med i Vänsterpartiet och frågade Bo: ”Jaha, och vad ska du göra då?”, skrattar Bille Karlsson.
– Nu är vi minst lika engagerade båda två, fortsätter hon.

Det råder inga tvivel om att Rödhakens viskvällar är en plats för politiska samtal. Utanför fönstret har skymningen blivit nattsvart, trots att klockan bara är strax efter sju. Kaféets värdinna har plockat bort överblivna kärleksmums och sopar upp förlupna kokosflingor på golvet. Det har börjat snöa igen och den visslande vinden gör att tio minusgrader känns som tjugo.

Kvällens trubadur Staffan Berlin har slutat spela och håller på att snurra ihop sina sladdar i stora vindor. Han har anmält eget intresse eftersom ordet om Rödhakens viskvällar har spridits i musikvärlden. Om en månad kliver en ny musiker upp på scenen.
– Det kan kännas svårt att närma sig ett politisk parti. Att faktiskt ta klivet, även om man sympatiserar. Då kan viskvällarna vara ett bra första steg, säger Bille Karlsson.
– Det är lättare att mötas genom musik, fortsätter Bo Karlsson.