Sista dagarna före barnbidraget kan det vara kärvt för många kvinnor. Vänsterpartiet i Husby bestämde sig för att både koka soppa och prata politik.
Jag kliver av tunnelbanan i Husby. Framför mig går några tjejer och pratar. Den ena i tights och midjelångt, utsläppt hår, den andra i en slags långskjorta och med en sjal om huvudet. Jag ska besöka några medlemmar i Vänsterpartiets förening i Kista-Husby-Akalla, norr om Stockholms innerstad.
På torget möter jag Veronica Stiernborg och Sila Özgüven. De är i färd med att dela ut potatis & purjolökssoppa med bröd. El får de från fruktförsäljarna, soppan har Veronica kokat hemma.
Det är den 19:e i månaden, dagen före barnbidraget, en dag då en del familjer har helt tomt i kassan. Soppan räcker till 60-70 muggar och idag tar den slut väldigt fort. De flesta som tar är mammor och barn, ofta på väg hem från skolan, men även några som ser ut att vara pensionärer vill ha en mugg.
Ettårsjubileum för soppan
Idag firar soppan ettårsjubileum och den har gett föreningen fler kontakter och kunskap, tycker Veronica. Folk får möjlighet att fråga om politiken, vad som är skillnaden mellan S och V till exempel. Eller berätta om vad de själva tycker är viktigt. Många pratar pensioner. Eller sopprecept. Under fotbolls-EM visades matcherna på storskärm och då serverade vänsterpartisterna varmkorv istället. Så månadssoppan har flera ingredienser. Det ena är att det underlättar en vardag, men framförallt för att få fler kontakter och information.
Vi plockar ihop grejorna och väntar in Clara Bergman som var initiativtagare bakom idén med månadssoppan. Hon är själv ensamstående mamma med två barn, och jobbar som undersköterska och labbansvarig.
– Det handlar inte om välgörenhet. Det är vi kvinnor här i Husby som hjälps åt, säger hon när vi parkerat oss hemma i Veronicas soffa.
– Det är inte heller primärt för att vi ska nå ut med Vänsterpartiets politik, utan så här får vi information varje månad och kan bättre utveckla vår lokala politik. Vi lär oss så himla mycket! Det är det som är vinsten.
Hon fortsätter:
– Idag är det en mindre grupp kvinnor som talar för alla andra, vi ville ge alla en röst. Här finns faktiskt en massa kvinnor som har sina egna perspektiv och sina egna berättelser.
– Det här var ett sätt att få prata med fler, ett sätt att mötas på ett naturligt sätt och kunna etablera kontakter.
Många låginkomsttagare
Efter krisen på 90-talet återhämtade sig alla stadsdelar i Stockholm förutom just stadsdelarna på Järva. Varför det är så vet man inte, men här cementerades krisen på något sätt. Sysselsättningsgraden ligger strax under 50 procent, enligt rapporten Skilllnadernas Stockholm.
Kvinnor här har oftast låga inkomster. Många jobbar deltid, på timme och inom den kommunala omsorgen eller vården, som undersköterskor eller liknande. Vänsterpartiets lönehöjning för de lägst avlönade i staden har därför betytt mycket, särskilt för kvinnorna i ytterstaden. Att bli självförsörjande är ju paragraf 1A, när det gäller kvinnors möjlighet att själva kunna bestämma över eller skapa ett eget liv.
När jag frågar Clara och Veronica vilket kvinnoproblem de framförallt skulle trolla bort om de kunde, så säger de mycket riktigt med en mun: arbetslösheten!
Men tills trollspöet dyker upp i form av stora investeringar i välfärden och samhället, så är den näraliggande planen att organisera fler kvinnor, även om Husby redan är väldigt organisationstätt.
Kvinnor organiserar sig
– Även den kvinnliga organiseringen är stor. Sveriges största feministiska nätforum med 6 000 medlemmar är ju Streetgäris, som startades just här i Husby, berättar Veronica. Streetgäris arrangerar kvinnoträffar också utanför nätet, de har tagit initiativ till Pensionsrättvisa, arrangerat feministiska stand-up-kvällar samt Spoken Husby, poesi som kan talas, rimmas eller sjungas.
Husby Träff har tagits över av Folkets Hus. En som arbetat för det är Melody Farshin, en känd stand-upare och aktivist i Husby. Även Veronica sitter i styrelsen för det kommande Folkets hus. Planen är att det ska innehålla mycket verksamhet som främst riktar sig till kvinnor.
Och i den lokala skolan Fryshuset planeras en hel mässa som ska rikta sig enbart till flickor och kvinnor.
Det märks att Clara och Veronica är trötta på den bild som ges av Husby, som stadsdelen Gud glömde. Visst finns det väldigt många problem, men också en väldig kraft, som sällan kommer till tals.
Även en klassfråga
– Folk klagar på att det står många unga män på torget, det ses som ett problem, men ingen undrar varför de står där. Att de, i sin bästa ålder, är arbetslösa är ju själva grundproblemet, säger Veronica Stiernborg. Det talas överhuvudtaget väldigt lite om klass så fort det pratas om ”förorter”, tycker hon.
Och de som bor just här är delar av den klass som medelklassen tror försvunnit. De som kör tunnelbanan, bussen och taxibilen, som jobbar på lager, byggen och äldreboenden, som jobbar i hemtjänsten eller i förskolan, delar ut post, sitter i kassan, bakar, städar, diskar, levererar varor och serverar lunchen.
Hur skulle staden klara sig utan dem?
Demokrati – utifrån och in
Clara Bergman berättar att tidigare när borgarna hade makten i stan, så styrdes den inifrån och ut. Beslut fattades i Stadshuset och sedan skulle de genomföras i stadsdelarna. Nu har man vänt på kuttingen. De lokala stadsdelarna ska utforma lokala planer som skickas till Stadshuset.
Medborgarna ska kunna bestämma mer om sin stadsdel. Här är Clara med och utformar planerna eftersom hon sitter i stadens råd för mänskliga rättigheter. Staden har också skjutit till pengar för att utveckla medborgardemokratin.
En sak som tillkommit är tre ungdomsstrateger som ska organisera ungdomar i civilsamhället. Två riktar sig enbart till flickorna i Husby. De ska hjälpa skolan, föreningslivet och fritidsgården att diskutera jämställdhet, lösa problem och stärka flickor så att de vågar ta plats.
Sedan flera år har också Rädda barnen diskussionsgrupper för enbart pojkar och enbart flickor i ett par av Järvaskolorna. Där diskuteras könsroller för att kunna ändra normer och lösa problem med jämställdheten.
– Det är såna grupper man önskar att det fanns i alla skolor – i hela Sverige, säger Veronica.
Kvinnoförtryck yttrar sig olika
De kommer också in på frågan om kvinnoförtryck och våld mot kvinnor, som Clara har erfarenhet av.
– Kvinnoförtryck finns i hela samhället och kvinnoförtryck yttrar sig väldigt olika, säger Clara. Inom min grupp till exempel, inom romernas grupp, finns det en form av hedersrelaterat våld och hedersrelaterad problematik.
– Som debatten förs nu tycker jag det blir väldigt ensidigt och problematiskt när islam pekas ut som problemet och roten till allt ont. Då osynliggör vi samtidigt en massa andra kvinnogrupper som också har liknande problem. Det är ju patriarkatet det handlar om i grund och botten, menar hon.
De betonar att det är mycket viktigt att arbeta emot hedersvåld och hedersproblematik.
– Att bunta ihop hedersvåld med en speciell religion eller vad kvinnor har på sig är dock kontraproduktivt. Det gör att flickor som egentligen vill prata om det här istället drar sig undan.
I Tensta-Hjulsta finns en kvinnojour där kvinnor som utsätts för våld och hot kan få skydd.
– Ett superexempel på kvinnors organisering, säger Clara. Idag ordnar kvinnorna på Kvinnocentret också catering, lär sig simma och ordnar en massa aktiviteter.
– Det var så jag hamnade här, berättar Clara Bergman, som själv tvingats bo med sina barn i två omgångar på skyddat boende.