Samuel Gonzalez-Westling är inte bara nyinvald riksdagsledamot. Han har tackat ja till att vara gruppledare för Vänsterpartiet i riksdagen.
–Det innebär mindre av att stå i talarstolen, men jag drivs inte av att jag måste stå och synas mest, det här jobbet är mer att hjälpa andra att komma fram och det tycker jag är roligt, säger han.
Samuel har lång erfarenhet av att vara med i partiet och ta på sig olika uppdrag; partistyrelsen sedan 2014, kommunpolitiker och distriktsordförande i Gävleborg. Han känner också många i riksdagsgruppen redan, så det var kanske ingen överraskning att just han blev vald till gruppledare, trots nyheten i att vara ledamot.
Många känner honom som Xamuel Gonzalez Westling, så jag börjar med att fråga:
Vart tog X:et vägen?
— Xet var mer ett sätt för mig att se hur myndighets-Sverige funkade, det var ett ganska kul experiment! Men varje gång jag fick frågor om det fick jag förklara att det inte var något jag hette från början, och när jag var i Spanien så var det en del som trodde att det skulle uttalas med sh-ljud. Så nu är det vanlig stavning som gäller, berättar Samuel med ett leende.
Han pluggade spanska på universitetet i Salamanca, samma stad hans pappa kommer ifrån. Mamma kommer från Göteborg, och föräldrarna träffades på Mallorca, och sedan flyttade de till Sverige, men skilde sig ungefär när Samuel föddes, så han är uppvuxen med bara mamma och bröderna.
Hur mycket kommer ditt vänsterengagemang från egna livserfarenheter?
— Ganska mycket. I Vårgårda, ett litet samhälle utanför Göteborg där jag växte upp, där var vi den andra invandrarfamiljen. Det räckte med att vi hade ett utländskt efternamn och så var ju mamma ensamstående. Så den bakgrunden har säkert påverkat.
I skolan var han ganska ifrågasättande mot lärarna.
— Det var inte okej att säga emot och ifrågasätta och så fick jag svara upp mot vad min storebror hade gjort fem år tidigare. Mamma blev också engagerad i Vänsterpartiet när jag var i tonåren och jag blev imponerad, så där grundlas mitt intresse för politik.
Samuel vet också en del om hur det är att inte ha mycket pengar, både från sin egen uppväxt och från sitt vuxna liv där han levde en period med sms-jobb som brevbärare innan han fick fast jobb på Postnord.
— För mig var det inget konstigt att det var så, det är så samhället fungerar nuförtiden, men jag tror att många äldre arbetskamrater blev överraskade när de blev varse de dåliga villkoren jag jobbade under. Fackklubben i SEKO ville ju först inte tillåta mig att vara förtroendevald. Det var så nytt där då i Hofors, 2008, att någon kunde ringas in med kort varsel och inte veta om man kunde betala räkningarna i månadens slut.
— Hur man från en statlig arbetsgivare kan behandla människor så som man behandlat t.ex. brevbärare, det är inte schysst. Och då vet vi ju att det är än värre på andra arbetsplatser.
När Samuel pluggade spanska ingick även spansk historia i kurserna inklusive den spanska vänsterns historia och utveckling.
— Jag fick ju lära mig hur det var med de spanska diktaturerna, inbördeskriget, Spansk politik är intressant, som nu med Podemos som splittrats upp i olika tendenser, och där vänsterutbrytargruppen Más País nu är nästan lika stora, särskilt i Madrid.
— Men man ska inte överdriva likheterna mellan Sverige och Spanien, det finns en annan mentalitet och andra förutsättningar i Spanien.
I det spansktalande Latinamerika finns nu en hoppfull ljusröd, eller rosa, politisk våg, som nu senast visade sig med Lulas seger i Brasilien. Det är en annan politisk tendens än den högernationalism som växt på så många håll i Europa, och för närvarande i Sverige. Hur ser du på skillnaderna mot Europa?
— Mycket beror på hur EU har utvecklats. Folk i Europa märker att det har blivit sämre levnadsvillkor. Det är avgörande tror jag. Då tappar folk hoppet och väljer att gå högerut.
— Just Sverige är också ett extremt land på så många sätt och det är naturligtvis extra sorgligt att vi fått en nationalistisk högerregering. Vi var ett av världens mest jämlika länder och nu har vi gått till att bli ett av världens mest ojämlika länder.
Så varför har inte vänstern lyckats visa fler väljare att Sverige behöver vänsterpolitik?
— Vänsterpartiet har ju traditionellt lagt oss bakom socialdemokratin. Vi har försökt korrigera felen de gör men ända lagt oss bakom dem, det är de som ska leda projektet. Här har vi missat att de inte kommer att komma tillbaka till det jämlikhetssträvande parti de en gång varit. Vi har ju en socialdemokrati som gett upp jämlikhetsprojektet.
— Så Vänsterpartiet måste släppa det här med att socialdemokraterna är de som ska rädda Sverige och världen. Det är en mental förändring för oss som vi är inne i.
Hur ser du på den här mandatperioden, med högern vid makten och där ett rasistiskt parti har ett jätteinflytande?
— Vi kommer absolut inte att låta oss nedslås. Snarare gör ju den parlamentariska situationen att behovet av vänsterpolitik är ännu större, och vi kommer att göra allt vi kan för att mejsla ut den skarpaste oppositionspolitiken mot högerns kommande nedskärningar.
— Det vi behöver göra när det gäller politikutveckling är agera för att vi ska bli ett stort parti som omfattar hela Sverige. Där har vi ju ett arbete som är beskrivet i strategidokumentet hur vi ska kunna bredda partiet och det kanske inte är så att alla är med på det där men då måste man också tillåta att alla inte är helt överens. Vi kan ju inte vara en liten klubb där alla tycker helt lika. Vi måste vara ett så stort parti att vi ska kunna tycka olika på ganska många områden, men ändå hålla samman om huvudinriktningen.
En av de saker som det måste skapas bättre förståelse för, menar Samuel, är att vi kommer från olika ställen i landet.
— Framförallt tänker jag på skillnaden mellan stad och land. Jag är inte säker på att folk vet hur det är att bo på de här mindre orterna där samhällsservicen och kommunikationerna i stort sett är borta. De frågorna måste vi jobba mycket mer med, säger Samuel Gonzalez Westling.