På Socialhögskolan i Stockholm är det som att 1960-talet aldrig gått ur väggarna. Det handlar inte så mycket om inriktningen på verksamheten (även om skolan har rykte om sig att vara progressiv), som om att teakinredningen och patinan inte verkar ha mött resten av samhällets renoveringsiver. När solen skiner in genom de stora fönstren i trapphallen singlar fullt av dammkorn i luften.
Utanför ingången till Institutionen för folkhälsovetenskap möter jag Karl Gauffin, som är forskare på Stockholms universitet och bland annat studerat sambanden mellan ojämlikhet och hälsa. Han är förvånad över att skillnaderna i hälsa inte uppmärksammas mer än vad de gör.
– Hälsoskillnader är en otroligt konkret manifestation av klassamhället, vissa lever sjukare och kortare liv än andra helt enkelt. Det är väldigt handfast och borde också vara möjligt att arbeta praktiskt med. Det görs naturligtvis, men jag har alltid förvånats över att det inte är ett större politiskt ämne än vad det är i och med att det är så konkret, menar han.
För hälsoklyftan har stadigt ökat i flera decennier. Och precis som när det gäller ojämlikhet handlar det inte om att de i botten får det sämre, utan att de som är i toppen drar ifrån. Så vad beror då det på? Karl Gauffin menar att det finns en rad orsaker, som handlar om pengar, arbete och välfärd.
– Ekonomisk jämlikhet, välfärdsstatens utformning och arbetslivets villkor är centrala faktorer. Men även omständigheter i barndomen är oerhört viktiga. Forskningen tar hänsyn till ett livsloppsperspektiv där man kan se hur olika delar av livet påverkar hälsan och hur hälsan överförs mellan generationer. I Sverige tycker jag det är intressant att kolla på vad vi har för åtgärder som kompenserar för de problem som människor beroende på klass kan ha i livet.
– I Sverige ser vi en väldigt markant växande ojämlikhet och vi ser att ojämlikheten i hälsa tilltar och att det är för att den priviligerade delen drar ifrån. De har ökat livslängden de senaste 25 åren, medan för den lågutbildade andelen, och framför allt bland kvinnor, har det stagnerat. Det sker saker både i den utsatta och den priviligerade delen av befolkningen, men där de priviligerade har haft möjlighet att förbättra sin hälsa i en snabbare takt.
Vad behöver göras för att sluta hälsogapet? Alla partier säger ju sig vilja sluta klyftan.
– Man kan lägga orsaken till hälsoklyftorna mer eller mindre nära individen och individens ansvar för den egna hälsan, det handlar om mer än bara rökavvänjning och rätt kost. Jag tror inte att det är någon som säger att individen är helt ansvarsfri, men att det mer eller mindre går att styra sitt
liv.
– Hälsa och ohälsa är ju en manifestation av ojämlikhet, men politiken tenderar att fokusera på sådant som ligger lite närmare till hands, såsom ”nu ska vi få folk att sluta röka”. Det blir mycket folkhälsofrämjande arbete, som inte alls behöver vara dåligt, men räcker det? Vissa menar ju nej.
Gick in i en utmattning
Hemma hos Liv Jonsson i Ålidhem i Umeå ligger snön kvar utanför det röda tegelhuset. Inne i lägenheten är hennes son sjuk i feber, så för att inte sprida smittan vidare ställs min Umeåresa in och vi hörs på telefon. Där berättar Liv Jonsson om hur hon för några år sedan blev väldigt trött, det var som att nattens sömn inte riktigt räckte till. Men hon körde på, kombinerade småbarnsliv med heltidsjobb på en skola.
Till slut drog hon på sig en influensa och det var i samband med det som det tog stopp – Liv Jonsson kraschade rejält, hon gick in i en utmattning och blev sjukskriven.
– Jag hade influensa, men vägrade vara hemma från jobbet. Det gjorde att jag hamnade i en akut stressreaktion med panikångest. Då trodde jag att det var något med hjärtat. Jag åkte in akut och hamnade på sjukhus. Där tog de prover och EKG och grejer och konstaterade att det inte var något fel på hjärtat.
– Nu i efterhand förstår jag att jag hade tecken på utmattning redan när barnen var riktigt små. Men de senare tecknen började smyga sig på ett år innan jag kraschade. Det var en otrolig trötthet, och till sist tog det verkligen stopp.
Sedan dess har hon bland annat fått lära sig hur svårt det är att navigera genom socialförsäkringssystemet, men också hur mycket ekonomin påverkas, hur marginalerna försvinner och stressen ökar för den som är borta från arbetsmarknaden länge.
– På det stora hela är det ett inkomsttapp på åtskilliga tusen i månaden. Det är jättetufft. Nu har jag ju uppbackning av mina föräldrar, men det är fortfarande en fråga om värdighet. Det har varit när det verkligen inte har gått och vi inte har kunnat betala hyran för att det krånglar hos Försäkringskassan. Jag vaknade med stress imorse på grund av det. Det påverkar ens barn och ens partner.
– Min partner har fått vabba och göra mer hemma, så det syns i hans lönekuvert också att jag varit sjukskriven. Man anpassar sig, men det är tufft, det finns inga ramar. Om bilen går sönder, då får vi åka buss. Det är inte bara jag, jag har hört många med samma upplevelse, att man är i klorna på alla instanser och räknar med att de ska betala ut ens ersättning men helt plötsligt kan man stå där utan.
– Förut när jag såg program som Lyxfällan tänkte jag ”herregud”, men det behövs bara att en blir sjukskriven så hamnar man där.
Och precis som Liv Jonsson säger så är hon är inte ensam. Under hösten 2017 började rapporten komma allt tätare. Plötsligt var det som att Fas 3, den av Alliansen införda stupstocken i socialförsäkringssystemet, inte alls var borttaget. Skillnaden vara att nu var det Socialdemokraterna som stod med yxan. Detta genom ett så kallat regleringsbrev till Försäkringskassan om att antalet dagar en person i genomsnitt är sjukskriven per år skulle minska, kombinerat med att antalet nybeviljade sjukersättningar inte skulle överstiga 18 000 i genomsnitt per år. Effekten blev att sjuka flyttades över till Arbetsförmedlingen och a-kassan för att söka arbete. Detta är något som regeringen fått hård kritik för och där den tvingats backa något; en nationell
samordnare har tillsatts för att sjuka inte ska hamna utanför
sjukförsäkringssystemet.
– De stryker sjukförsäkringen också från ingenstans för att de säger att det saknas kliniska observationsfynd. Du måste i princip få en panikångestattack hos din läkare för att få det där kliniska fyndet. Det är så höga krav för att få ett läkarintyg att gå igenom.
Och om det inte blir något jobb är nästa steg socialbidrag, något som har förödande konsekvenser för den enskildes ekonomi. Liv Jonsson berättar hur hennes släktingar, socialdemokrater i generationer, blivit helt chockade när de fått reda på hur hon har det.
– Har man inte rika släktingar som kan backa upp en är det försörjningsstöd som gäller i slutändan. Jag har läst att det ökar otroligt mycket idag. Det är ett hårt samhälle och jag tycker det är konstigt. Det tycker min släkt också, som alltid röstat på sossarna, de säger att de inte känner igen sig i det som händer just nu.
Försöker hitta en lösning
Själv är Liv Jonsson inte längre sjukskriven, utan ingår i ett arbetsmarknadspolitiskt program.
– Jag ingår i ett program och går i terapi och försöker hitta en lösning för framtiden. Arbetsförmedlingen vill matcha mig mot skolan. Det är både och; jag saknar eleverna och att ingå i ett arbetslag, men det är så otroligt stor press på lärare idag och jag vet inte hur det skulle gå.
– Som klasslärare jobbar man ju i stort sett hela tiden, från det man går upp till sena kvällen. Det är en enormt stor skillnad idag, främst för att psyket och kroppen sagt ifrån, berättar Liv Jonsson.
Tillbaka till Socialhögskolan igen. Där kommer vi in på just sjukförsäkringen och vad som händer den som skrivs ut och flyttas över ”till arbetsmarknadens förfogande”.
– Ett problem är ju att det finns en tidsgräns på hur länge du kan vara sjuk och sedan måste du stå till arbetsmarknadens förfogande. Sjukförsäkringen är kopplad till en lönenivå, den har hängt med på ett annat sätt än a-kassan och ekonomiskt bestånd har gjort. Det kostar oerhört mycket mer att vara arbetslös idag.
– Och det är ju kopplat till sjukdom, för även om du är sjuk först hamnar du ofta i arbetslöshet sen. Tänker man på inkomst utifrån tre olika källor har kapital ökat jättemycket, löner har gått upp, men socialförsäkringarna har verkligen inte hängt med, menar han.
En annan sak som förändrats på svensk arbetsmarknad är hur arbetsrätten successivt luckrats upp och daglönejobben har gjort sitt intåg. Karl Gauffin menar att det är ett område där vi förmodligen kommer att se tydliga kopplingar mellan en osäker arbetssituation och hälsa framöver.
– Något som jag börjat kolla närmare på är arbetets villkor och möjligheter till socialförsäkringar. Där ser man mer och mer en stratifierad arbetsmarknad med ett arbetarkollektiv med förhållandevis bra villkor och en prekarisering av andra delar av arbetsmarknaden.
Det yttersta exemplet på detta är ju plattformsekononomin, där du är helt bortkopplad från socialförsäkringssystemet. Det är intressant vad det får för konsekvenser för hälsan, när den ekonomiska ersättningen inte bara är låg, utan också varierande. Men det är svårt att forska på för det finns väldigt lite data. Det vi har i dagsläget är Wallraff-reportage, där folk tagit jobb inom sektorn.
App-jobben växer fram
Det Karl Gauffin syftar på med termen plattformsekonomi är den typen av sektor som vuxit fram i och med att alltfler använder appar i mobilen för att beställa tjänster. Några av de mer uppmärksammande företagen är Foodora och Uber Eats, vars cykelbud med stora väskor på ryggarna är en vanlig syn i Sveriges större städer. Rött gör försök att få kontakt med personer som arbetar inom denna sektor, men en osäker arbetssituation där all makt ligger hos arbetsgivaren gör att få vill prata med media. Istället får vi tag på Lars Karlsson, ombudsman på fackförbundet Transports Stockholmsavdelning. Han har haft sektor som Transport organiserar. Men även de har svårt att organisera den typen av arbetsplatser.
– Det är skitsvårt att organisera den här gruppen. Problemet som jag ser det är att de inte vågar engagera sig och ta kampen. De är rädda för att förlora sina jobb. Ofta är det personer som är nya i Sverige och detta är deras första jobb. Det är svårt för dem att ställa krav, och eftersom de inte kan språket blir det svårt att hitta en annan anställning, säger han.
Hur upplever dessa personer sin arbetssituation ochhur påverkar det deras hälsa?
– Min uppfattning är att de känner sig livegna, de har inget annat val än att klamra sig fast. Det gör att folk blir så rädda att förlora sitt jobb eftersom de inte har något annat. Många blir väldigt beroende av arbetsgivaren, de vågar inte klaga och kräva sina rättigheter.
– När det gäller lönevillkoren är Foodora bättre än till exempel Wolt och Uber Eats, som har komplicerade upplägg, där det är svårt för den enskilda anställda att veta hur lönen sätts. Också det skapar en beroendeställning. Sedan så är det ju sånt som tjänstepension och försäkringar. De anställda får ingen pension och det är oklart vilka försäkringar som gäller.
En annan sak som är oklar för dem som arbetar som cykelbud är arbetsdagens omfattning. Hur mycket och när du ska arbeta regleras inte i appen, utan det är upp till den enskilda. Transports menar att detta bryter mot lagen.
– Om vi kollar på till exempel Uber Eats blir det mycket väntetid. Du kan börja klockan 8 på morgonen och sluta 8 på kvällen, men effektiv tid så blir det 6-7 timmar, resten är oklart om det ska räknas som arbetstid eller rast.
– Ser man till lagen så ska det vara arbetstid med utmätta raster och har man kollektivavtal får man inte avvika från det. De här bolagen vill inte teckna kollektivavtal och verkar mena att lagstiftningen ska anpassa sig efter dem. Det blir konstigt.
Han menar på att detta gör att förändringarna inte kommer genom förhandlingar mellan parterna, utan alla förbättringar sker efter uppmärksamhet i media.
– Alla förbättringar på till exempel Foodora har kommit utifrån. Det är först när de får kritik via media som det har gjorts förändringar, avslutar han.
Under tiden som denna artikel skrivs släpper Cancerfonden en rapport som tydligt visar vad ojämlikheten i hälsa får för konsekvenser: Om överlevnaden för cancerpatienter med låg utbildning hade varit lika stor sombland högutbildade skulle 2 900 liv kunna räddas per år, vilket motsvarar ungefär åtta liv – varje dag. Så kan ojämlikhet också beskrivas. Den dödar, bokstavligen.
Text: Maria Carlsson
Illustration: Ivar Martinsson