Kanske borde den inte ha hetat Drömmen om det röda, för det är ingen dröm eller förhoppning som Nina Björk presenterar. Snarare använder hon Rosa Luxemburgs liv och tankar för att analysera vår egen tid.
Att utvidga demokratin talade Luxemburg ofta om. Och Nina Björk liknar den parlamentariska demokratin vid ett hus där vi har ett rum som är demokratiskt, men i resten av huset finns ingen demokrati.
För vi har ingen möjlighet att bestämma vad eller var saker ska produceras, vad som är viktigt att satsa på eller hur det ska organiseras. Det bestäms till största delen i de slutna rummen. Detta har inte förändrats, trots allmän rösträtt. För det avgörande, målet för samhället, får vi inte rösta om. Varför accepterar vi det?
Hon påminner oss också om Marx’ analyser av kapitalismen, hur den fungerar då som nu.
Hur människan, både arbetaren och kapitalisten som individer aldrig kan befria sig från de krav som ställs av själva systemet. En ”god” kapitalist kommer oundvikligen att konkurreras ut, en arbetare/tjänsteman har ingen möjlighet att ställa sig utanför systemet, vi kan ju bara överleva genom att sälja vår arbetskraft.
Vi är alla fångar i systemet. Som dessutom är helt anarkistiskt. Vi kan bara ”hoppas på” att det inte blir kris, eller krig eller att planeten inte går under. Nina Björk beskriver hur kapitalismen ofta liknas vid vädret. Kriser ”drar in” eller ”lättar”. Omöjliga att styra eller förutse. Ändå är det skapat av människan och kan därmed avskaffas.
Kapitalismen är ingen ideologi, utan ett produktionsätt och så länge det levererar någorlunda så accepteras det, men vad händer när det inte gör det längre? När klyftorna, fattigdomen, kriserna ökar. Kommer folk då att sparka uppåt – eller nedåt? Björk ser två möjliga alternativ. Det sämre kan vara det vi redan anar i den ökande rasismen, skriver hon.
Petar i vår egen tid
Nina Björk använder Rosa Luxemburg för att peta i vår egen tid. Exempelvis tar hon upp FI:s partiprogram där ett antal maktordningar staplats på varann, och där ”klass” är en av dem. Lösningen är att fokusera på antidiskriminering, enligt FI.
Men till skillnad från de andra maktordningarna, som förtryck på grund av religion, kön, hudfärg etc kan ett samhälle utan klassförtryck bara existera om klasserna upphört att existera.
Även i ett samhälle utan diskriminering kommer folk att ha olika könsorgan och olika hudkulör. Klassamhället däremot är enbart en social konstruktion, enligt Nina Björk.
Att ett visst förtryck är mest kännbart för en individ betyder inte heller att det är det som är bestämmande för samhällets utveckling.
Vad gäller demokrati och organisation var Luxemburg en skarp kritiker av Lenins centralistiska idéer om hur samhället skulle organiseras.
Långt innan Sovjetunionen var en realitet.
För Luxemburg var det avgörande att den stora massan var engagerad i demokratin och besluten för att det ska fungera.
Luxemburg såg handlingen som avgörande, bara genom att själv delta kan man lära sig om demokratin, strejken, samhället.
Hon var också mycket kritisk till den falang inom socialdemokratin som ville lägga socialismen på hyllan och enbart ägna sig åt reformer och förbättringar av kapitalismen. Att enbart ha det dagliga reformarbetet som mål skulle inte leda till befrielse, ansåg hon.
Men redan 1914 satte socialdemokratin i Europa, sina egna nationer före arbetarsolidariteten. De sa ja till kriget och miljontals dog. Rosa Luxemburg var förkrossad.
Förhållandet mellan arbetet för reformer och målet, ett socialistiskt samhällssystem, har ständigt diskuterats. Vi ser idag en social-demokrati som inte bara lagt socialismen på hyllan utan även reformerna.
Men för nutida socialister återstår att lösa den nödvändiga ekvationen – i tid.
De frågor Rosa Luxemburg skrev om och funderade på i början av förra seklet är lika aktuella i dag.
Så. Om du bara ska läsa en enda bok i år, läs denna.