Reakta gïelem utnedh

När det här numret av Rött dimper ner i brevlådan, sjätte februari, är det samernas nationaldag. En lämplig dag att lyfta samernas fortsatt utsatta situation. Rött har träffat Daniel Holst, folkvald i Sametinget för Jakt- och fiskesamerna.

Som sydsame uppväxt i Skåne ville Daniel Holst lära sig samiska. Trots att reglerna skärptes för modersmålsundervisning 2011 fick han inte den möjligheten.

– Det sades att skolan inte hade möjlighet att hitta lärare. Vilket jag på ett sätt kan förstå, men jag ska ju ändå ha rätt till mitt språk oavsett var jag är.

– Språkrättigheter är något jag brinner för idag. Att ha möjligheten till sitt språk i det svenska normsamhället, säger han.

Daniel Holst representerar Jakt- och fiskesamerna, ett av nio partier i Sametinget, sedan två år tillbaka. Han har tidigare suttit som vice talman för Sametinget och är för tillfället aktiv i sameskolstyrelsen, myndigheten som driver de fem sameskolorna i Sverige.

Gällande språkundervisningen tar han upp Stockholm som exempel, en förvaltningskommun som får statsbidrag för att tillhandahålla väsentliga delar av exempelvis äldreomsorg och förskoleverksamhet på samiska.

– Stockholm lägger en budget som ska lyfta ursprungsfolket, men det finns ingen lag som tvingar dem att följa målsättningarna, i praktiken är det endast krav på att rapportera hur man uppmärksammar folket. Förvaltningskommunerna får max en arg skrivning från Sametinget eller länsstyrelsen om de inte lever upp till kraven. Vi skulle behöva någon form av ombud att vända oss till, säger Daniel Holst.

Markrättigheter högaktuellt

Förutom språk är markrättigheter också en högaktuell fråga för honom. Han förklarar att det är invecklat, att det egentligen skulle behövas en djupgående kunskap om samerna som folk för att förstå hela processen. Daniel Holst är sydsame från Tärnaby, som varit bofasta i stor grad. De samer som inte var helt nomadiska eller höll på med renskötsel ansågs tidigt vara en avart till de ”riktiga” samerna. Redan på 1920-talet uttryckte justitiekanslern att när det talas om samers rättigheter ska det gälla de nomadiska samerna, de som ägnar sig åt renskötsel.

– Dessutom får man plocka in hur tvångsförflyttningarna påverkade oss. Min släkt definierades av staten som samer tills vi blev undanträngda av nordsamerna i samband med tvångsförflyttningarna. Sydsamer som grupp har blivit mer assimilerade, medan nordsamerna blivit mer segregerade.

Just tvångsförflyttningarna är ständigt aktuellt och domen i det omtalade målet Vapsten vs. Vapsten väntas komma i dagarna. Föreningen Vapstens lappby, bestående av sydsamiska familjer, har stämt samebyn i området, Vapsten sameby, bestående av nordsamiska familjer. De nordsamiska familjerna blev tvångsförflyttade på 1920-talet och fick rättigheterna till renskötseln. De sydsamer som bodde i området sedan innan får nu inte ägna sig åt renskötsel, vilket skapat en stor fejd.

– Det här är ett exempel på hur vissa samer hamnar i limbo. Om du inte hör till renskötarna, de som ingår i en sameby, då har du inga rättigheter. Istället betalar vi arrende på vår egen mark och har begränsad framkomlighet, säger Daniel Holst och fortsätter:

– Hela samebysystemet är problematiskt. Dels blir du pitchad mot dina grannar och släkt eftersom samebyn har ett tak på antal renar som ni får ha. Och om det går dåligt för nån annan så går det i princip bra för dig. Det är ett system uppbyggt under tiden då samer inte erkändes och ansågs behöva en förmyndare, lappfogden, som kom att bli en del av länsstyrelserna. Det blir ju inte en hälsosam relation om du hamnar i konkurrens med de som borde vara dina närmsta allierade.

Samebyarna en vattendelare

Åsikten om samebyarna är det mest märkbara som skiljer sig partierna i Sametinget åt. Daniel Holst förklarar det som en GAL-TAN-skala, men renskötseln, som svenska staten applicerar urfolksrätten på, skulle också kunna ses som en vänster-höger-fråga.

– För att hårdra kan vi säga att de åt höger är mer konservativa och vill behålla det nuvarande systemet med samebyar, där du måste vara med i en sameby för att ha urfolksrättigheter. Medan den vänstra sidan vill att samtliga samer ska räknas, där definitionen inte bygger på vad staten godtyckligt bestämt. Ser vi på dem som mitt parti tagit sitt namn ifrån, som inte håller på med renskötsel, har de inte erkänts någon markrätt eller nyttjanderätt annat än som nybyggare. Samer utanför samebyarna fick inte den kollektiva rättigheten som samebyarna fick. Vi är både samer och icke-samer i svenska statens ögon.

– Ett exempel på detta är Sveriges förhör med FN:s kommitté mot rasism, där svenska representanter frågades varför man bränt en samisk kvinnas kåta. Svaret var att hon inte var med i samebyn och hade inga renar, därför ansågs hon som icke-same.

Fjäder i hatten på kolonialmakten

Daniel Holst har en ambivalent inställning till Same-tinget. Han menar att det är en viktig instans för att driva frågor om samers rättigheter, samtidigt som Sametingets påverkan är väldigt begränsad.

– Sametinget är lite av en ursäkt från svenska staten, vi får en viss budget men inget egentligt självstyre. Vi måste svara gentemot den samiska befolkningen, men samtidigt vara samernas röst gentemot svenska staten – vi sitter på två stolar som aldrig kan förenas. Vi är ett alibi, en fjäder i hatten på kolonialmakten.

Han nämner den utbredda diskrimineringen, som framförallt märks av i de norra delarna av Sverige. Något han själv fick uppleva i september när han bröt foten.

– Under tiden som jag gipsades fick en sjuksköterska reda på att jag är same och gick från att vara öppen och prata med mig till att behandla mig som luft. Helt plötsligt var jag inte värd att prata med. Och det är sådana saker som händer.

– I stort sett handlar det om att folk ser samer som priviligierade, de definierar samer utifrån samebyn och ser att ”samer får göra de här sakerna på vår mark för att samebyn har fått nyttjanderätten”. Det är knasigt i sig, att vi har en kollektiv rätt, men också att vi aldrig fått äganderätten. Det är ju vår mark från början. I princip är hela gruvindustrin och skogsindustrin häleri och det finns väldigt mycket att göra upp om egentligen. Den största delen av den planerade nybyggnationen av vindkraft är planerad på samisk mark. Urskog avverkas för att göra plats åt vindkraften.

Även om konventionen ILO 169, en konvention Vänsterpartiet driver ska ratificeras i riksdagen, skulle ge ett visst skydd skulle det framförallt vara symboliskt. Helst skulle Daniel Holst se att samerna får självbestämmande. Och fram till dess är det viktigaste enligt honom att informera och utbilda svenskarna.

– Ett första steg är att Sverige utbildar ungdomar om samernas situation. Men svenska staten har inget intresse av att lära svenska folket om detta. Vi har så pass mycket utvinning, som ger kapitalvinster, från det samiska området så skulle staten informera folket om vad det är man gör och hur illa man beter sig blir det plötsligt svårare att göra det, avslutar han.

* Rubriken betyder “Rätten att ha ett språk”.