Susanna Alakoski debuterade 2006 med storsäljaren Svinalängorna. Sen dess har hon hanterat frågor om fattigdom, missbruk och socialt arbete i en rad böcker och pjäser.
Vi får reda på att vi är ett undantag. För tillfället gör inte Susanna Alakoski några intervjuer. Dessutom har hon ryggskott, så det är ren tur att vi får träffa henne. Men så har hon också arbetat för Vänsterpartiet i nära tio år. Kanske spelar det in.
– Nu är jag inne i en skrivperiod och den är väldigt sträng, ni är verkligen ett undantag ska ni veta, berättar hon samtidigt som hon gör en överläggning med sig själv om hon ska ta en kaffe eller inte.
Det är det här med magkatarren.
– Det hjälper jättemycket att undvika kaffe, jag har läst någonstans att magsyran ökar med 70 procent om man dricker kaffe. Alkohol, halstabletter, tuggummi…
Listan kan göras lång. Men nog om det och mer om Susanna Alakoski, som blev känd för en bredare allmänhet 2006, då hon debuterade med den moderna klassikern Svinalängorna. Sen dess har det hunnit bli en hel rad böcker, både självbiografiska och skönlitterära. Dessa har skrivits i betydligt snabbare takt än Svinalängorna, som tog nästan två decennier att få klart. Bland annat tillkom den under tiden som hon arbetade för Gudrun
Schyman i riksdagen. Då skrev hon på bussen.
– Jag har alltid haft ett dubbelliv, ett skrivliv och ett yrkesliv. Jag hade gått och burit på Svinalängorna i olika versioner sen slutet av 1980-talet. Jag skrev väldigt mycket på bussen. Jag var småbarnsförälder och har nog aldrig varit så stressad som under de åren. Så jag skrev på lappar och kvitton och lånade ofta papper av busschauffören när jag glömt anteckningsboken hemma,
säger hon och viftar med händerna för att illustrera stressen hon var under.
Krokig klassresa
Innan hon debuterade hade Susanna Alakoski hunnit med att utbilda sig till socionom, jobba med socialt arbete i olika former och så i riksdagen. Behovet av att skriva fanns alltid där, men för en klassresenär är vägen inte alltid spikrak.
– Jag har ju hållit på med den här klassresan, håller på med den fortfarande, utan att egentligen ha något mål. Jag bara började med någon slags resa bort från någonting. Det där är nog typiskt för klassresenärerna att det inte finns någon utstakad riktning. Det som finns är att man ska bort, vidare och framåt, men man vet inte var.
Hon menar på att bland annat kön har betydelse för hur långt en person når i sin klassresa.
– Det är viktigt att prata om det när man pratar om klass. Att nyansera bilden av arbetarklassen, att den kan vara så mycket. Har man invandrat, är kvinna och så vidare, så spelar det in. Det finns bra böcker som skrivits om klassresenärer, som visar hur arbetarklassens män kan göra klassresor och nå höga positioner som partiledare eller direktör, medan arbetarklasskvinnorna landar mer på akademiska positioner som psykolog, lärare eller liknande. Något som går att relatera till.
– Jag önskar att jag hade haft vägledning, att någon hade sett mina talanger tidigare. Hela min yrkeskarriär är ju bara en jävla liksom, det har bara hänt på något sätt. Jag har aldrig stannat upp och reflekterat över vad det innebär att göra den här klassresan, vilka möjligheter och förpliktelser den egentligen innebär.
Men att den har förpliktelser har hon ändå kommit fram till. Och till skillnad från vissa författare som konsekvent vägrar att prata om nytta i relation till sitt skrivande är det ord som Susanna Alakoski använder: Det är genom skrivandet hon kan göra störst nytta.
– Det var efter att jag debuterade och mötte det här havet av läsare och alla som kom fram. Gamla farbröder med käpp som grät. Kvinnor som berättade om flytten till Sverige. Jag fick brev från hela världen och det fanns så mycket igenkänning när människor kontaktade och pratade med mig. Det är det glappet jag kan känna, hur det pågår en berättelse om samhället som inte så många klarar av att skildra. Jag fick en djup insikt att de flesta som kommer från min historia inte blir konstnärer, journalister eller författare.
– De flesta får aldrig en position där de kan berätta om sina erfarenheter. Nu när jag har den, så kanske jag har en plikt att berätta. Det är sprunget ur det. Men det är jättejobbigt. Jag skulle verkligen gärna slippa. Också den här intervjun.
En kollektiv röst
Susanna Alakoski använder sig av egna erfarenheter i sitt skrivande och berättelserna rör ofta tunga frågor såsom fattigdom och missbruk. Själv menar hon att hennes berättelse måste lyftas till en samhällsnivå.
– Jag drivs av tanken att berättelsen om Susanna Alakoski aldrig kan vara intressant om den inte lyfts till en större berättelse än den om Susanna Alakoski. Det jag haft mest emot det biografiska läsandet av mina böcker är om läsaren skulle göra det de skildrar till en individfråga.
– Jag har alltid vetat att jag delar mina erfarenheter med så många andra. Det är också då det blir intressant för mig att försöka skildra. Att söka en kollektiv röst, som i April i anhörigsverige.
Vi ses i Malmö. Susanna Alakoski och hennes man är på väg att flytta basen för sitt liv söderut, efter att ha bott många år i Gustavsberg strax utanför Stockholm. Det är lättare att byta stad nu, barnen är stora och bor inte hemma länge.
– Både min man och jag är författare, så vi är inte bundna till en plats på det sättet, utan kan jobba från hela världen om vi vill, berättar hon. ‘
Men de kommer att ha kvar en mindre lägenhet i Gustavsberg. För Susanna Alakoski är det viktigt att ha kvar sina olika sammanhang. Hon har i bokform dels beskrivit klassresan som en ensam resa och också vittnat om delar av sin uppväxt som mörk och ensam. Kanske blir det extra viktigt då. För Susanna Alakoski är inte längre ensam.
– Jag kan inte säga att jag är ensam. Framför allt har jag ju en stor familj, som har vägt upp i stort sett alla förluster. Den familjen, som jag skapade tillsammans med min man, har varit ovärderlig. Jag känner att jag aldrig kan bli ensam när jag har tre barn.
– Jag kan verkligen känna som så att jag satt på Estonia och allt sjönk, alla från mitt ursprung försvann. Och så blev vi fem nya. Det har jag haft att förvalta och jag har förvaltat det väl.
Klipper inga band
Det är också viktigt för Susanna Alakoski att behålla kontakten med de som finns kvar från hennes ursprung. Det är inte aktuellt för henne att klippa några band, även om skuldkänslorna ibland gör sig påminda.
– Jag har ju släktingar som jag har följt genom fas fyra i realtid. Så det är klart att jag ibland har önskat att jag vore stenrik och kunde köpa lägenhet till åtminstone två av dem, så att de skulle få det bättre. Man lämnar ju inte sitt ursprung, utan har relationer som stannar kvar. Ska man lämna måste man klippa alla band och det är jag inte intresserad av.
– Samtidigt är jag fascinerad av att det har gått att skapa sig ett annat liv än det jag kommer ifrån. Hela Sverige har ju som land gjort en kollektiv klassresa, det har alltså blivit möjligt att resa kollektivt, men det går också att samtidigt att göra en individuell klassresa. Sen är det en annan sak hur man förvaltar den.
Vi har ju Amelia Adamo, hon är också klassresenär. Det finns alla varianter. Ann Heberlein, Jan Björklund, Jan Eliasson. Det är olika vad man gör av det. Vi drar olika slutsatser.
Den slutsatsen för Susanna Alakoski har varit att på olika sätt skapa politisk och social utveckling från ett vänsterhåll. Det var bland annat det som fick henne att ta steget från socialkontoret in i riksdagen.
– Jag uppfattade det som att jag alltid stod i slutändan av politiska beslut när jag jobbade på socialkontor. Så fort lagstiftningen ändrades märktes det av. Vi mötte de som hade minst pengar, såg fördomarna. Och jag förstod snabbt vad det innebar: Det är fattighjälp och inte bidragsfusk vi sysslar med. Och jag kände där någonstans att jag ville jobba på ett större plan med politik.
Det var Gudrun Schyman som tipsade henne om jobbet i riksdagen, där i mitten av 1990-talet. I flera år bodde de i samma kollektivhus utanför Gustavsberg i Stockholm och nu bor de återigen i samma landsända. Och de är lite lika på något sätt, kanske är det tvärsäkerheten. Orden kommer snabbt, som när jag ställer en fråga om pensionssystemet: Det är dåligt, behöver göras om, tvärsäkert. Susanna Alakoski berättar varför:
– Man måste skilja på tunga yrken och lätta yrken. Jag kan inte se min pappa vid en svarv eller svets tills han är 69 år. Det gick ju inte ens tills han var 60 år för att ryggen pajade. Då måste man ju ha ett system som förtidspensionerar, eller som tar hänsyn till att kroppen är kroppen och att det inte går.
Men vid en fråga blir hon tyst, liksom fundersam. Det handlar om asyl. Sen kommer orden snabbt, engagerat.
– Jaaa. Jaaadu. Jag jobbade med flyktingar på 1980-talet när Bosnierna kom. Jag har inte mött människor någonsin som varit så motiverade och så snabbt kommit in i samhället. Med väldigt små medel kan människor skapa sig ett bra liv och snabbt börja bidra tillbaka. Det är basic: lägenhet och en rejäl chans så att du får den där skjutsen.
– Det var samma sak när vi finnar kom. Om vi går tillbaka i gamla tidningsarkiv ser vi att man skrev exakt likadant och använde samma ord som används om flyktingar idag. Och nu har det gått cirka 50 år. Vem tänker på finnarna som ett problem över huvud taget? Det är det perspektivet vi hela tiden måste ha. Vi talar ju för fan om integration som att det ska hända på ett år.
Samlar citat
Hon stannar upp, har ett citat hon vill läsa upp för oss, som ansluter till det hon precis sagt. Lapparna och kvittona hon skrev Svinalängorna på har flyttat över till mobilen. Susanna Alakoski visar upp anteckningsfunktionen, där hon samlar sina citat att använda i olika sammanhang. Hon scrollar nedåt, sveper med fingret över skärmen, det är som att det inte går att nå botten. Så vänder fingret uppåt igen, hon hittar citatet hon letar efter. Det är från tv-serien baserat på böckerna om Anne på Grönkulla:
– ”Varje idé är modern fram tills den inte är det”, citerar hon från serien.
– Det är så enkelt och sant. Det var så med preventivmedel, Elise Ottosen Jensen fick ju till och med fängelse. I dag är det inte ifrågasatt. Samma sak med genusfrågan, säger hon, och vi kommer in på #metoo.
Att rörelsen är en revolution som kommer skapa faktisk förändring är ett påstående som hon helt och hållet skriver under på.
– Jag tror att det är en tipping point, som aldrig kan vändas tillbaka. Men det ska bli väldigt spännande att se vad det får för politiska effekter i framtiden. Vi ska inte ens tänka tanken på quick fix, att det är gjort på ett år, utan nu har vi många, långa, jobbiga diskussioner framför oss. Inte minst politiska. Och det tror jag att vi kan tala om globalt. Jag tror inte att vi kan slappna av en enda sekund, det tror jag inte.
#metoo är lite annorlunda än många av de andra frågor som varit i fokus under senare tid, där debatten framför allt kommit att handla om brott och straff och hårdare tag. Ganska långt ifrån det som Susanna Alakoski brukar skriva om. Men frågan om det är svårt att få genomslag i ett samhälle som hellre pratar brott och straff än mjuka frågor slår hon bort.
– Jag skiter i det samtalet, jag sysslar med mitt. Jag skriver mina böcker och har kommit fram till att jag gör störst nytta genom att vara författare och lägga min kraft där. Och jag är ute i en verklighet där det görs så mycket; på bibliotek, inom Svenska kyrkan, behandlingsvärlden, på skolor, inom politiken och på ABF. Sen att det är ett antal röster som älskar att prata om att inget görs och ingen lyssnar, det orkar jag inte ens bry mig om faktiskt.
Här någonstans gör sig Susanna Alakoskis rygg påmind. Hon ställer sig upp med ett kvidande läte, fortsätter sen med att
slå fast att hon ser ljust på framtiden.
– Skulle jag tänka att det inte lönar sig skulle jag nog inte orka. Jag läser mycket historia, det är min räddning. Det går i cykler, blir lite bättre, blir lite sämre och så blir det lite bättre igen. Varje politikområde har sina ups and downs. Vi behöver hela tiden tänka att vi jobbar i ett stort humaniora-team och jag skulle inte göra något av det jag gjorde om jag inte trodde att det vi gör påverkar, bildar eller håller emot. Jag ser ljust på framtiden. När jag får svåra svackor tänker jag alltid att nazismen inte segrade, avslutar hon.