– Industri och transport är de stora utsläpparna. Det är här vi kan göra den största insatsen för klimatet, säger Nooshi Dadgostar. Rött har följt med partiledaren en dag på Oxelösunds stålverk.
Det dånar om valsmaskinernas tunga rullar när de väldiga stålplåtarna passerar igenom. För varje vända pressas de tunnare. De svalnar sakta och mörknar från lysande vitt, till gult, till en dov orange. Därute är det en klar och vacker men kylig höstdag, härinne dallrar luften av hettan. När en reporter sticker fram sin mikrofon för att fånga partiledarens reaktion på skådespelet får hon skrika för att överrösta maskinerna.
Vi gav oss av i ottan i en hyrd bil, genom ett Sörmland där träden har börjat skifta i gult. Det första stoppet på partiledarens turné i bruksorter, döpt till Sverige runt med Nooshi, är ett besök på SSAB:s jättelika stålverk i Oxelösund, tillsammans med en tur i stadens lasthamn, möten med fackförbunden IF Metall och Transport och med SSAB:s anställda och ledning.
Den viktiga basindustrin
Att förstå Sveriges basindustri, hur den kan användas som en språngbräda för den gröna omställningen och samtidigt ta välavlönade och trygga arbeten tillbaka till bruksorter och glesbygd, har snabbt blivit en av Nooshi Dadgostars allra viktigaste uppgifter. Även om det kanske är våra techbolag som fått störst uppmärksamhet de senaste åren så lever Sverige fortfarande till stor del på sin basindustri. Där skapas nära nog vart tionde jobb och den står fortfarande för ungefär en tredjedel av våra exportintäkter. Det var skogen, stålet, vattenkraften och kemiindustrin som tillsammans med en stark och aktiv stat byggde vårt välstånd i mitten av det förra seklet. Nu står industrin i fokus igen, den här gången som en av de stora klimatbovarna. En tredjedel av landets territoriella utsläpp kommer från vår industri. Men kanske finns det en annan roll den kan spela?
Först i världen med fossilfritt stål
Här i Oxelösund blir man snart först i världen att bryta med ett nästan tvåtusenårigt sätt att framställa stål, där järnmalm smälts med koks och kol. Istället ska återvunnet metallskrot smält i elektriska ugnar bli till världens första helt fossilfria stål, av samma höga kvalitet som det som framställs här idag. I Norrland byggs fabriker som ska förse framtidens fordonsflottor med batterierna de behöver och vätgasanläggningar till att lagra klimatsmart energi. Tusentals nya, välavlönade och trygga industrijobb skapas samtidigt som en klimatsmart, långsiktigt hållbar infrastruktur växer fram. Är det här vägen till framtiden går, genom Sveriges bruksorter?
Knäckfrågan är tillgången på el. De nya ljusbågsugnarna som ska framställa SSAB:s fossilfria stål kommer ensamma att använda lika mycket el som hela Nyköping och Oxelösund gör idag, inklusive dagens stålverk. Att den elen måste vara klimatsmart om det ska vara någon mening med omställningen säger sig självt, och det är här staten måste kliva in. Den gröna elproduktionen och lagringsanläggningarna måste byggas ut, precis som elnätet. Det har länge varit eftersatt, men kan inte vänta längre. Ska industrin kunna ställa om till fossilfritt måste staten våga investera.
En brokig skara
Efter 20 minuter inne i valsverkets hetta och dån är vi alla glada att få kränga av oss hjälmar och skyddskläder och komma ut i den svala septemberluften igen. Vi är ett stort och ganska brokigt sällskap. Förutom partiledaren och hennes pressekreterare ingår några av SSAB:s anställda, bland annat förre LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson (sedan 30 november näringsminister i den nya regeringen reds.anm). Med är också två kommunpolitiker från Vänsterpartiet, varav den ena arbetar som elektriker på verket. Nu väntar ett möte med stålverkets fackombud.
Tillsammans dricker vi lunchkaffe i ett konferensrum medan Nooshi Dadgostar pepprar fackföreningsfolket med frågor. Hur blir det med arbetsmiljön efter omställningen? Kommer den att innebära fler arbetstillfällen? Vem erbjuder fortbildningen de behöver och hur blir det med säkerheten på det nya verket? Trots de stora förändringarna verkar både förhoppningarna och framtidstron vara höga bland de anställda – de är stolta över att få sätta staden på kartan med en helt ny och revolutionerande produkt. Att industrin måste förändras för att kunna överleva, det är alla på det klara med.
Oxelösunds hamn
Nästa stopp är lasthamnen, Sveriges nionde största. Bakom kranar, väldiga containerfartyg och lagerbyggnader gnistrar Östersjön i höstsolen. Tvärs över sundet ligger ett nybyggt hyresområde och en marina fylld av småbåtar inne på höstens sista vers, bakom det Femörefortet med sitt museum och sina badplatser. På en av kajerna tornar en hög av plåtflak, gamla skiftnycklar och rostiga cykelkedjor upp sig. Just nu är det skrot, men snart kommer det att vara råvaran till framtidens fossilfria stål. Längre bort sträcker sig två silos i betong mot hösthimlen. Här lagras en ny produkt, mald i hamnens egna kvarn av slaggsten från ståltillverkningen. Den är helt fossilfri och kan ersätta kalksten i cementproduktion. Efterfrågan är så hög att man håller på att bygga två nya silos för att kunna möta den. Industriomställningen har nått också hit, men Sveriges hamnar kommer ha en annan, lika viktig roll att spela.
Transportsektorn är idag en stor miljöbov, med lika stora utsläpp som industrin. Majoriteten av utsläppen kommer visserligen från personbilar, men lastbilstrafiken står ändå för nästan en tredjedel av dem. Att styra om de transporter som idag görs med lastbilar till att istället göras via järnväg eller containerfartyg, som tillsammans står för mindre än en tiondel av transportutsläppen, skulle innebära en drastisk förbättring för klimatet.
– Det är en enorm omställning som måste göras, alldeles för stor för att vi ska kunna lita på att marknaden kan sköta den, säger Nooshi Dadgostar.
– Utbyggnaden av elproduktionen, av lagringsanläggningar, hamnar, järnvägar, omställning av industrin, lastbilar som går på el, det låter som science fiction. Men det måste göras nu, och det måste gå fort!
AW med peppade vänsterpartister
Dagen har varit full av intryck och av tankeställare, men än finns det inte tid att smälta dem. Klockan har blivit fem och det är dags för en after work tillsammans med stadens vänsterpartister. Patrik Renfors, elektriker, vänsterpartist och kommunpolitiker i Oxelösund guidar oss i bil genom småstadens villagator, in mot centrum. Partiföreningarna i Oxelösund och i närliggande Nyköping har abonnerat en grekisk restaurang och bjudit in sina medlemmar som nu fyller lokalen. På parkeringen utanför väntar två äldre män. De har jobbat lunchpasset och slutade för ett par timmar sedan, men har dröjt sig kvar för att träffa partitoppen. Det kramas och tas bilder medan en reporter från lokaltidningen snällt väntar på att få dagens sista intervju.
Inne i matsalen är det många som vill byta ett par ord med partiledaren. Det ordnas ett spontant litet möte med två ombud från Handels fackförbund i ett hörn, hon intervjuas till ett gymnasiearbete, lyssnar på förslag på hur pensionssystemet borde reformeras. Det tas massvis med selfies och många har vänliga ord att säga om sommarens seger kring marknadshyrorna. Några har med sig små presenter, minnen från staden och föreningen. De sista restriktionerna har precis släppts, det är trångt, varmt och uppsluppet i lokalerna. Det andas framtidshopp här också.
I bilen hem är vi tysta, trötta efter dagen. Alla utom Nooshi Dadgostar, som livligt diskuterar fossilfritt stål med en kollega i telefon. Hon vänder och vrider på dagens lärdomar. Det här är en ödesfråga inte bara för henne och partiet, utan kanske faktiskt för hela mänskligheten. Klimatarbetet måste gå så mycket fortare om det ska vara någon mening med det alls, men än så länge verkar det mest ha stått och stampat. Ska det bli svensk industri som står för förändringen, som blir de som vågar leda via exempel? Ska det bli vattenkraften, skogens biobränsle, högar av rostigt plåtskrot som smälter i moderna ljusbågsugnar och slaggsten mald i industrikvarnar som räddar mänskligheten kvar här på jorden?