Vi gick i en av de underjordiska gångarna under riksdagen i huvudstaden. Valet 2014 var över – affischerna nedtagna. Någon annanstans i huset formades en regering, medan Vänsterpartiet skulle få ägna de fyra kommande åren åt förhandlingar.
Vi skulle börja med vinster i välfärden. Alla hade sagt att det var omöjligt. Lobbyisterna från skolföretagen sa att det var omöjligt. Experterna trodde det var osannolikt. ”Det låter sig inte göras”, sa Stefan Löfvén i valrörelsen.
Att göra något åt vinsterna i välfärden var omöjligt ända tills Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson kom fram till presskonferensen i ett fullsatt rum på riksdagen och presenterade överenskommelsen med regeringen. När vi väl hade kommit så långt konstaterade våra motståndare att frågan säkert skulle grävas ned i en utredning och aldrig nå riksdagen. När den når riksdagen kommer de säga att den inte har majoritet.
Så är det ofta i politiken – ingen högerpolitiker säger nej till mer jämlikhet. De säger att det är omöjligt istället. Och ägnar sin tid åt att mala ner hoppet om förändring. Därför blir det vår uppgift att visa i praktisk handling att det går att förändra. När vi började förhandla med regeringen var en uttalad tanke att bevisa att det är möjligt att bygga ut välfärden i Sverige. Tillsammans med kraften hos tusentals engagerade medborgare och mängder av rörelser har vi ändrat i stort och smått – reformer som byggt ut välfärden med någonstans mellan 50 och 70 miljarder.
I all blygsamhet började Sverige fördela skattepengar från banker och rika till satsningar på förlossningsvård, skola, stöd till fattiga pensionärer och gratis glasögon till barn. Det verkar alltid omöjligt tills dess att det är gjort, som Nelson Mandela uttryckte det.
Vissa saker ÄR omöjliga. Det finns matematiska ekvationer som inte går ihop, mänskligt omöjliga reformer och balansräkningar som inte är ekonomiskt försvarbara. Det andra är omöjligt tills det är genomfört.