Hon skriver dikter där språkets skönhet möter världens våld. Rött har träffat den återigen bokaktuella poeten Athena Farrokhzad, som i Åsnans år låter djurvärldens proletär hålla upp en skrattspegel för klassamhället.
På försättsbladet till Athena Farrokhzads nya diktsamling står: ”Adventavit asinus, pulcher et fortissimus”. ”In kommer åsnan, den vackraste och modigaste”. Frasen har sitt ursprung i en sång från den tidiga, kristna traditionen att i januari hålla en ”Åsnans fest”. Djuret som ska ha burit jungfru Maria och Jesusbarnet under flykten till Egypten firades för ungefär 2 000 år sedan med pompa och ståt. I vår tid har åsnan inte längre något årligt återkommande kalas. Men den finns fortfarande med oss som symbolbärare, både i kulturen och i språket.
— Åsna är ju ett invektiv, säger Athena Farrokhzad.
— Att vara en åsna är något lågt. Det är ett skällsord, ett tillmäle. Men åsnan har för mig också visat sig vara en outtömlig källa till en mängd andra saker. Till humor, till sorg och till politisk analys.
Vi sitter under ett träd nära hennes hem i Bagarmossen, söder om Stockholm. Hon har just kommit tillbaka hit efter ett års vistelsestipendium i Berlin. Resultatet, den nya boken Åsnans år, blev till ur en besatthet av det djur som genom historien utfört så mycket av människans arbete. När Athena Farrokhzad väl hade börjat tänka på och skriva om åsnor dök de plötsligt upp precis överallt.
— Jag upptäckte att det finns ett slags åsnelitterär tradition, säger hon.
— Så många, stora författare har skrivit om åsnor. De har inte bara en central roll i Bibeln, utan finns med i allt från Aisopos fabler till samtida litteratur. Juan Ramón Jiménez tilldelades till och med Nobelpriset i litteratur för sin bok om åsnan Silver. Visst förekommer massor av andra djur också i litteraturhistorien. Men åsnan har en speciell roll och funktion.
Åsnans år inleds med att diktjaget på en loppis hittar en åsna i porslin. Hon tar hem den, ställer den vid spisen. ”Nu är det du och jag, lilla dysterkvist”, viskar hon och stryker prydnadsdjuret över öronen. Därifrån dyker texten sedan ner i den rika berättartradition och symbolik som finns kring åsnor.
— Till att börja med handlade det för mig mycket om bilden av åsnan som ”djurvärldens proletär”, säger Athena Farrokhzad.
— Analogin mellan åsnan och arbetarklassen är så tydlig. Inte bara i att åsnan är exploaterad, den som gör allt jobb och producerar allt mervärde. Utan även i hur vi talar om åsnor.
Den som arbetar hårdast och blir mest utnyttjad är också den som vi hånar mest.
Så tecknar dikten i Åsnans år en åsnans ideologi. Ett helt system som är uppbyggt kring produkten av dess kroppsarbete, och där moroten ständigt dinglar framför nosen som belöningen den aldrig kommer att nå. ”Varför är vi hackkycklingen i hönshuset?” frågar sig djuret.
”Vi är väl också slitvargar som dromedaren
Vi är väl också arbetsmyror
som den där pantade hästkraken”
Så resonerar åsnan texten igenom kring sin plats i klasspyramiden. Förvandlas via orden från ett arbetsredskap till en egen person.
– Åsnan är så mänsklig, säger Athena Farrokhzad.
– Den ligger verkligen nära människosläktet. Inte bara för att den är lite lik oss, med sina stora ögon. Utan också för att åsnor är väldigt emotionella, sociala varelser. De har lätt för att känna oro. Visste du att om en åsna dör så ska man inte flytta kadavret förrän alla individer i flocken fått ta sitt avsked?
Hon säger att hon aldrig vet vart skrivandet ska leda när hon börjar. Men att det med tiden blivit tydligt för henne att Åsnans år är en diktsamling som handlar om att bära. Sin last. Sin bakgrund. Sitt ursprung. Sin historia. Sin av samhället tilldelade roll. Sina barn. Men också sorg. Stora delar av texten skildrar den saknad, tomhet och allt däremellan som uppstår vid en förlust.
— Jag tycker inte om ordet sorgearbete, säger hon.
— Men boken kretsar mycket kring vad det är att bära sorg. Jag tycker att det finns en analogi där också, mellan åsnans arbete och sorgen. Åsnan bär sin last hela livet, för den finns ingen vila. Så är det också för den som sörjer. Att bära sorg är en evig uppgift, som man har med sig tills man själv dör.
Med det tunga sagt, så finns även en rad observationer och scener i Åsnans år som är roliga. Författaren själv skrattar när hon får de humoristiska inslagen i boken påpekade för sig. Säger att det hade varit omöjligt att skriva om kulturhistoriens mest utskrattade djur utan att ta med också humorn i texten.
— Jag hade jätteroligt när jag skrev, säger hon.
— Den här boken är lite annorlunda från mina tidigare, eftersom den håller på så mycket med fiktion. Texten går ganska långt i en massa fantasier och föreställningar om åsnan i dess olika skepnader och genom historien.
Hon säger att några av hennes skrivande vänner efter att ha läst Åsnans år har skojat med henne om att hon är ”i riskzonen för att bli romanförfattare”. Själv värjer hon sig dock från ett sådant uppdrag. Hon blir uttråkad för snabbt för att kunna hålla på med berättelser, menar hon.
— Jag kan inte ens berätta en godnattsaga för mina två barn utan att tappa tråden. Att börja skrivandet med utgångspunkt i en berättelse passar inte mig. Jag är dessutom alldeles för intresserad av språkets outgrundlighet, våld och skönhet. Det otroliga i att man kan drabbas så starkt av en formulering eller en radbrytning. Det är poesins starkaste egenskap.
Athena Farrokhzad debuterade 2013, med diktsamlingen Vitsvit. Den täta, sammanhållna texten tryckt med vita bokstäver på svart bakgrund mottogs med hyllningar. Boken, som kretsar kring en familjs erfarenheter av revolution, krig, migration och rasism, blev nominerad till såväl Augustpriset som Borås tidnings debutantpris. Hon tilldelades samma år även Karin Boyes litterära pris. En författare hon själv sedan återknöt till 2019, när hon gav ut I rörelse. Titeln, förstås, en blinkning till Boyes allra kändaste dikt.
— När I rörelse kom ut tänkte jag mycket på att jag aldrig hade kunnat debutera med en sådan bok, säger hon.
— Den är ganska aktivistisk, flippad och rolig, lite som Åsnans år. Hade jag inte varit ganska etablerad vid det laget så tror jag inte att någon hade vare sig velat ge ut eller läsa den. Det hade kanske heller aldrig ens fallit mig in att skriva en bok som var tillägnad olika sociala rörelser.
Ju mer etablerad hon har blivit, desto friare upplever hon att hon kan förhålla sig till sitt författarskap, vad hon skriver om och hur. Hon har dock långt ifrån bara ägnat sig åt lyrik.
Athena Farrokhzad är också en flitigt anlitad översättare. Har gett läsare möjlighet att på svenska få ta del av legendariska poeter som Adrienne Rich och Audre Lorde. Hon skriver dessutom dramatik. Bland hennes verk för teater finns exempelvis en uppmärksammad, fri fortsättning på den klassiska pjäsen Medea med titeln Moral enligt Medea.
Vid sidan av detta har hennes namn det senaste decennierna titt som tätt synts på kultursidorna, och då ofta med debatt som följd. Som efter hennes omtalade ”Sommar i P1” 2014, eller efter den runa hon skrev över den danske poeten Yahya Hassan i DN 2020.
— Jag skriver väldigt sällan idétexter i tidningar på det sättet nuförtiden, säger hon.
— Men till och med min poesi kan uppfattas som kontroversiell av högern. Jag tänker att den reaktionen bara är ett utslag av att vänstern inte har hegemoni i samhället. Att vi är tillbakaträngda och svaga får vissa konsekvenser i mitt yrkesliv. Men så är det för den som arbetar inom vården eller i transportsektorn också.
Att vara vänster, att vara arbetarklass och att vara exploaterad kostar för alla, säger hon. Hon är dessutom noga med att poängtera att samhället är fullt av människor som betalar ett mycket högre pris än vad just hon personligen gör.
— Men svaret på hur man förhåller sig till att leva i högerns hegemoni är samma för mig som för en sjuksköterska eller lokförare, säger hon.
— Jag tror på att bygga alternativ, kollektiv, motstånd och rörelse tillsammans med människor som vill något annat. I mitt yrkesliv försöker jag skapa allianser och sammanhang som sanktionerar vårt politiska projekt. Det är viktigt för mig som författare att veta vad som är min drivkraft och vilka som är mitt folk.
Den politiska dimensionen i hennes dikter blir sedd ur den synvinkeln ännu mer central. När hon låter åsnorna bilda den revolutionära motståndsgruppen ”Radical Ass Fraction” (RAF) är det på samma gång en lek med orden och historien som en illustration av människans egen dumhet. Åsnorna och flugorna kan ju inte hålla sams. Att tillsammans slå tillbaka mot plågoanden homo sapiens blir omöjligt. Förhandlingarna de båda grupperna emellan är lustiga, det kanske mest uppenbart humoristiska inslaget i Åsnans år. Men de är också en påminnelse om vilken potential att förändra som faktiskt finns, om ett samhälles svagaste går samman.
— Jag tror ju ändå på att det är vänstern som står emellan mänskligheten och barbariet, säger Athena Farrokhzad.
— Så jag kan inte separera min poesi från min vilja att intervenera i världen. Den viljan är inte bara avgörande för mitt skrivande. Den är den primära drivkraften.