”Klass­resan måste vara kollektiv”

I december fick hans debutbok Augustpriset. Patrik Svensson är författare till Ålevangeliet, en bok om den mystiska ålen, men också en bok om relationen till pappan, om arbetarnas kollektiva klassresa och om att finnas till tidens slut.

Fortfarande har ingen människa sett hur ålen fortplantar sig i Sargassohavet. Vetenskapen bygger på antaganden och världens mest hemlighetsfulla fisk har fortfarande många hemligheter under ytan.

Patrik Svensson vann Augustpriset för sin hyllade debutbok Ålevangeliet, där han skrivit in både sin pappa asfaltsarbetaren som han fiskade ål med som barn, ålen som klassvarelse och ålens villkor i existentiell mening.

– Boken kan läsas på flera plan, men ett viktigt budskap är att barnets blick för naturen, och alla levande varelser i den inte står i motsats till vetenskapen. Tvärtom hör de ihop, säger Patrik Svensson.

Jämför ålens resa med sin familjs

De pilbladsliknande ålynglen som föds i Sargassohavet dras med av strömmarna och hamnar någon helt annanstans. Kanske i en liten trögflytande å vid byn Kvidinge i nordvästra Skåne där Patrik Svensson och hans pappa la ut backor, en sorts fångstredskap. Patrik Svensson gör i Ålevangeliet en jämförelse mellan ålens resa och sin egen familjs resa. Han är uppväxt på en liten lugn gata i ett vitt tegelhus med garage och fruktträd, en ekonomiskt trygg barndom, även om hans pappa var asfaltsarbetare. På gatan bodde enbart andra arbetarfamiljer. Deras livsomständigheter är inte resultat av några individuella klassresor utan likt ålynglen har de dragits med av en ström, en rörelse, arbetarrörelsen.

– Exakt, det där är en viktig sak för mig som inte särskilt många har pratat om, säger Patrik Svensson.

Hans poäng är att hans pappa föddes i ett statarhem, 1947. Statarsystemet var avskaffat två år tidigare men de bodde kvar i statarlängan. Det var fattigt; två små rum med utedass och de var sju eller åtta personer. Farföräldrarna jobbade på godset som statarlängan tillhörde. När Patrik Svensson föds 25 år senare så bor alltså hans pappa i den här vita villan med stor fin trädgård, bil och växthus.

– I vissa recensioner har de till och med använt såna uttryck som ”klassresenär” om min pappa, men det var han absolut inte. Då har man inte förstått det som är det viktiga här; min pappa gjorde ingen klassresa, det var klassen som gjorde resan! Genom en massa progressiva reformer gjorde större delen av Sveriges arbetarklass en rätt fantastisk klassresa.

– Den individuella klassresan är ett liberalt påfund som aldrig kommer att förändra systemet. Klassresan måste vara kollektiv.

I sin bok berättar Patrik Svensson också om den gången han och pappan bestämmer sig för att de ska tjuvfiska på andra sidan. Andra sidan ån är inte lika lerig och brant och dit brukar det på helgerna komma män med lustiga hattar och dyra flugspön och fiska lax.

– Fisket har också klasskillnader, absolut.

Så var befinner sig ålen i klassamhället? Nuförtiden är ju ålen något ganska dyrt i Sverige, som man i första hand äter vid högtider, men det har varit mycket enkel mat både i Sverige och till exempel England. Det var ett sätt att få i sig protein på ett billigt sätt. Billig mat som de fattiga kunde äta genom större delen av historien, också för att det fanns så mycket ål.

Utrotningshotad delikatess

Nu är ålen utrotningshotad och du kan få betala 500 kr för en liten portion av glasål, ålens andra utvecklingsstadium, i Baskien.

– Ja där har ål blivit en dyr delikatess på de finaste krogarna. Ju färre ålar det finns desto dyrare och mer exklusiv blir den, vilket säger något om behovet att markera överlägsenhet. Bristen driver upp priset och ålen är numer bara för några få, säger Patrik Svensson, som sedan länge skriver för Sydsvenskans kulturredaktion.

Han tycker att det ofta är svårt för honom att prata om klass nuförtiden:

– Vad jag menar är att jag till det yttre signalerar många av de här detaljerna som vi förknippar med, om inte makt, så i alla fall privilegium. Jag är vit, man, svensk, medelålders. Om man tittar på mig så ser man alla de här tecknen. Då blir klass ganska abstrakt. Jag kommer från arbetarklassen, men har jobbat länge som kulturjournalist, ett väldigt medelklassigt jobb, och då kan det vara svårt och kännas stressat att tala om klass.

Debutboken Ålevangeliet har haft en exempellös framgång och redan sålts till 30 länder. Hur kommer det sig och var fick du idén ifrån?
– Folk frågar: När föds idén till en bok och för mig är det så att den här idén har fötts flera gånger. Den föddes kanske redan när jag var liten och fiskade ål med min pappa i den här ån i nordvästra Skåne. Den här platsen som har lite av ett magiskt skimmer, där bara jag och min pappa var tillsammans, det var vår gemenskap, det var det vi gjorde tillsammans. Och ju äldre jag blev så hade vi kanske inte så mycket annat gemensamt heller och då blev de här stunderna vid ån och minnena av dem extremt viktiga.

– Man kan också säga att boken kanske föddes ett par veckor efter att pappa hade gått bort i cancer.

Det hände också en sak, som Patrik Svensson egentligen inte vill avslöja, men som finns i slutscenen till boken. Något som skulle kunna tolkas som övernaturligt?

– Jag tror inte på magi eller övernaturliga saker, men jag förstod när det hände att min pappa kommer att finnas med mig alltid, i någon form.

Det finns ett ifrågasättande i boken av en sorts klåfingrig vetenskaplighet. Det finns bland annat ett citat i boken av Graham Swift: ”En värld där allt är förklarat är en värld redo att gå under.”

Vill du utveckla lite mer hur du tänker kring det här?
– Jag tror ju på vetenskapen och på vetenskapens metoder, men en som har betytt väldigt mycket för mig är Rachel Carson som skrev Tyst vår 1963. Rachel Carson är marinbiolog med ett oerhört vetenskapligt förhållningssätt; hon skriver väldigt vackert om naturen samtidigt som hon är vetenskapligt adekvat. Hon menade ju att vi inte ska vara rädda att se på naturen med barnets blick. Vi ska inte vara rädda för den förundran.

– Det finns ingen motsättning mellan barnets blick och vetenskapen, de hör ihop. För att den förundran vi har för naturen har också i sig fröet till den kunskap som är nödvändig när så mycket är hotat.

Det är ju ett mycket allvarligt läge nu och i boken skriver du om att vi står inför den sjätte massutdöendet av arter.
– Ja, en bärande tanke i boken är att det är nödvändigt att känna den här förundran och ödmjukheten inför andra former av liv, så vi förstår vad vi är på väg att förlora. Kunskap och empati måste få hänga samman. Jag vill ju använda ålen som ett av många exempel för att visualisera vad det är som håller på att hända. Om vi pratar om det sjätte massutdöendet så är det något vi måste föreställa oss, även om det är existentiellt skitskrämmande.

Patrik Svensson gör en jämförelse med det senaste massutdöendet, som var för 65 miljoner år sedan. Det var då dinosaurierna dog ut och långt innan människan satte sin fot på jorden. Det sjätte, det som redan inletts, skiljer ut sig genom hastigheten, att hälften av alla nu existerande arter kan vara utrotade om bara 100 år, och genom att det finns en art som är själva orsaken till detta utrotande – människan.

– Greta Thunberg är fantastisk i och med att hon kan uttrycka den här desperationen och ilskan, men hon är ju också konstruktiv, säger Patrik Svensson. Hon har ju börjat prata om systemförändring och allt fler gör det nu. Vi måste inse att det är systemet det är fel på, drivkrafterna i samhället måste ändras.

Patrik Svensson betonar att han inte är troende men han finner mening i vissa av Bibelns texter, och han kallar sin bok Ålevangeliet.

– För mig är kärnan i det kristna evangeliet när Jesus säger till lärjungarna innan han gör sin himlafärd att ”Jag ska vara med er till tidens slut”. På det sättet är min bok ett evangelium, ett försök att skriva in ålen i tidens förlopp. Så att den finns med oss, till tidens slut förhoppningsvis, för att det är viktigt att vi tänker på den och intresserar oss för den, liksom alla levande varelser på planeten.

Forskare och vetenskapsmän har genom historien fascinerats av det gåtfulla, det som ligger mellan tro och vetande, som ålens resa och utveckling. Rachel Carson fann något vackert i att ålarna försvann ner i havsdjupet bort från människans kunskapssfär.

– Det ger en sorts ödmjukhet, säger Patrik Svensson. Människan vet inte allt och kommer aldrig att veta allt. När det gäller ålen har man till exempel fortfarande inte observerat vuxna ålar i Sargassohavet, varken levande eller döda. Vi kan på goda grunder säga att vi vet att ålen fortplantar sig i Sargassohavet, men ingen har sett det. I någon mening är det fortfarande ett antagande. Men så funkar ofta vetenskapen, man gör antaganden på basis av den kunskap man för närvarande har, sedan får man överge den sanningen när nya rön kommer.

Han drar upp Descartes i samtalet. Descartes som var den stora upplysningsfilosofen menade till exempel att det bara är människan som har ett medvetande, och har ”en själ” som man sa då. Djur är bara automater, sa Descartes, djur regerar bara mekaniskt på olika stimuli.

– Sedan har det ju visat sig att det inte stämmer. Det finns oerhört många medvetandetillstånd hos djur, och många medvetandetillstånd som vi tidigare ansett att bara människan kan ha, säger Patrik Svensson.

Så hur känns det att få ett av Sveriges absolut finaste litterära pris, Augustpriset?
– Det är helt overkligt, men det är klart att jag är glad. Jag får inspiration och lust att skriva mer.

– Det som blir känslosamt med det här priset är ju att boken också handlar om min pappa. Han var en väldigt odramatisk människa, en vanlig människa skulle man kunna säga, arbetade som asfaltsläggare i hela sitt liv, en väldigt snäll pappa. Det finns inget trauma i berättelsen, ingen uppgörelse, han var helt enkelt en människa som man normalt inte skriver böcker om. Och om han ännu hade levt hade han nog sagt: Varför skulle nån vilja läsa min historia? Det där är också ett klassmärke, att våga ta sig det utrymmet, att säga att min historia är viktig och relevant för någon annan. Det gör man inte i arbetarklassen.

– Därför betyder det mycket för mig att så många faktiskt vill läsa hans historia. Det är vackert på något sätt.