Mary Andersson är känd som en av våra stora arbetarförfattare och skildrare av Malmö. Då som nu en stad med motsättningar, utanförskapsområden och klasskamp. Hon är 88 år men fortfarande rykande aktuell.
I april invigde Malmö stad en lekpark uppkallad efter henne. ”Mary Anderssons park” heter den och ligger i de gamla fattigkvarteren Sorgenfri i Malmö, där hon växte upp på 1930-talet. I somras tog Rött med henne till Arildsplan, där en picknick anordnades för att samla in idéer till lekparken.
– Så mycket folk där är, säger hon på bred malmöitiska, när vi svänger in med bilen på Arildsplan och stannar till vid parken.
Hon hinner knappt kliva ur bilen, med kryckan i hand efter en fallskada, innan hon blir omringad av besökare och boende. Mary Anderssons park ligger i det välkända, ja några skulle säga ökända, Sorgenfri. Idag är det många nationaliteter som bor i husen i Sorgenfri och många är intresserade av ta del av historien om fattigsverige.
– Hon är Mary Andersson, hon har skrivit om den här platsen, säger elvaåriga Mariam stolt till sina kamrater innan hon vänder sig mot Mary Andersson och frågar:
– Vad lekte ni här när ni var barn?
Medan Mary Andersson berättar kommer minnena tillbaka och mötet med Sorgenfri är känsloladdat.
– Jag är så rädd att jag ska sitta här och gråta, säger hon och rösten viker sig en aning. Det var så fruktansvärt. Fattigdomen, sjukdomarna och jag fick själv både tbc och hjärtfel.
Debuterade 1979
Namnet har området fått efter farmen Sorgenfri som låg där vid förra sekelskiftet, då i utkanten av Malmö. Efter första världskriget byggdes nödbostäder i träbaracker, för stadens allra fattigaste och området fick snart dåligt rykte för sin fattigdom och för de giftiga och illaluktande industrier som låg där och spred sin stank över staden när vinden låg på. Sorgenfri hette också hennes debutroman från 1979 och är berättelsen om fattigdomen när hon var barn. De gamla trähusen fanns kvar när Mary Andersson växte upp och folkhumorn i Malmö döpte snart de dragiga husen med utedass och kallvatten till ”Hollywood”. På trettiotalet tillkom de så kallade barnrikehusen, också för mindre bemedlade, och stämpeln som fattigkvarter blev kvar. Här bodde stora, trångbodda familjer och det var dit Mary Anderssons familj flyttade på 1930-talet: Mary Andersson, hennes sex syskon och mamma och pappa i en liten tvåa, tre trappor upp.
På gatan utanför finns idag en liten plakett i brons om hennes författarskap. På andra sidan om Nobelvägen bodde de som hade det lite bättre ställt.
– När jag var 14 år slutade jag tala om var jag bodde. När jag träffade någon påg gång så var det en kille som sa ”varför står vi här, du bor inte i det här huset?” Jag skämdes och sprang därifrån och träffade honom aldrig mer.
Då hette utanförskapsområdet Sorgenfri, idag är det ofta Rosengård, som ligger några kilometer därifrån, som lyfts fram. Men Sorgenfri förknippas än idag med segregation och problem och här har i omgångar funnits ett omdiskuterat läger med EU-migranter. Nu hoppas projektets ansvariga att parken ska bidra till att göra området mer attraktivt.
Arrangörerna har ställt fram en fåtölj åt Mary Andersson i grönskan i parken. När hon sätter sig i den med en av sina böcker i handen liknar det en enkel tron. För åhörarna som har samlats i parken berättar hon om fattigdomen och om hur hennes pappa reste land och rike runt som försäljare.
– Men pappa kunde inte försörja oss sju barn på sin lön, det var min mor, som var sjuksköterska på BB, som gjorde det. Dessutom skötte hon hushållet.
Hennes böcker är till stora delar ett stycke kvinnohistoria.
– Jag ville ge dem en historia, säger hon. Kvinnorna som fick stå ut med så mycket.
– Så som min mamma, som fick se sina sju barn gå med axlarna uppdragna och frysa, när de gick till skolan utan vantar och i dyblöta tofflor, även när det var snö ute.
Utanpå sin vita blus bär Mary Andersson en plåtbricka som med texten ”FFSB”, förkortning för Föreningen för fattiga skolbarns bespisning, ingraverat. Hon har bevarat den för att aldrig glömma. Det är en överlevnadens bricka men samtidigt också en skammens bricka.
– Den fick man visa upp för att visa att man var berättigad till skolmat. Och det var värdefullt för oss, vi gick ju hungriga jämt och jag var mager som en trana.
Blir läst i skolorna
Många barn från Stenkulaskolan och Sorgenfriskolan som ligger i området har kommit till parken för att lyssna på författaren. Flera av barnen har läst Mary Anderssons böcker i skolan och tycker att de är bra för att det handlar om där de bor.
– Det var fattigt här då men nu är det mycket bättre, säger Mariam som är i parken och lyssnar.
Under sitt liv har Mary Andersson haft fler än 50 jobb och vägen till författarskapet var inte spikrak. 1979 debuterade hon, 50 år gammal. Sedan dess har det blivit ett dussintal böcker. Den bok som hon själv anser vara hennes viktigaste är Asbestarbetarna berättar, en bok om arbetarna på Lomma eternitfabrik.
– Den tog mig ett helt år att genomföra. Jag intervjuade nog 50 personer och såg hur fruktansvärt sjuka de var. Jag satt hemma hos dem och intervjuade dem, ibland ända till slutet. Läkarna ljög också och påstod att de hade rökt för mycket. Cheferna försökte svära sig fria medan deras anställda låg och dog på Lunds lasarett.
– Det var så grymt. Det kunde vara hela familjer som var sjuka.
Ändring i arbetsmiljölagstiftningen
Av olika anledningar fick Mary Andersson aldrig erkännande för det arbete hon la ner, men hennes slit gav faktiskt upphov till en ändring i arbetsmiljölagstiftningen. Och dödsfabriken i Lomma las ner. Det börjar regna i parken och en äldre, manlig beundrare håller upp sitt paraply och ställer sig stolt på vakt bakom Mary Andersson, som kan fortsätta berätta utan att bli blöt. I många år arbetade hon i sin lilla skrivarstuga nere vid havet i Limhamn och det var där hon skrev många av sina böcker.
– När bron kom så åkte vi väck allihopa, säger Mary Andersson.
Samtidigt som lyxboendena breder ut sig i de lukrativa områdena vid Öresund så ökar oron i de nya utanförskapsområdena och nyfattigdomen sprider sig i andra delar av Malmö. Och därmed också den sociala
oron.
– Jag var uppe i Turning torso och tittade på Malmö och jag tycker att det är en fin stad. Den är snygg. Det är en stad med möjligheter, men samtidigt är det en delad stad med mycket som måste göras.
Många menar att det vi ser i Malmö idag kan komma att bli verklighet i resten av Sverige i morgon. Men det är snart val
igen och Mary Andersson vet vilka hon ska rösta på.
– Med vänstern finns framtiden, inte bara för Malmö utan för hela Sverige.
Text: Johan Ohlson