Än en gång kliver Sveriges kaxigaste kritiker av privata sjukvårdsförsäkringar och en tudelad välfärd fram i rampljuset.
–Om vårdens profitörer åtminstone kunde stå upp för vad de tycker och gör, men de gömmer sig bakom nyspråk och sprider ut täta dimridåer medan de snyltar på det offentliga, säger John Lapidus, välfärdsforskare och ekonomhistoriker som är högaktuell med boken ”Den sjuka debatten”.
Kan det stämma att alla länder har världens längsta vårdköer? Med den meningen börjar John Lapidus nya bok, och man ser en välsminkad Ebba Busch framför sig när hon i sina försök att framstå som medlidande talar om stackars patienter i den illa fungerande allmänna sjukvården.
Läser man John Lapidus är det tydligt att det finns en Ebba Busch i alla länder där välfärdskapitalister knyter politiker men även forskare till sitt ekonomiska intresse och narrativ; att det är det offentligas eget fel att privata alternativ växer fram, för hade det offentliga varit bättre hade det väl inte behövts några alternativ?
– Inget offentligt välfärdssystem kan någonsin tävla mot ett privat som ger förtur åt dem som är rika, friska, unga och arbetsföra, säger John Lapidus. Det är viktigt att framhålla att ändrar man lagar och regler så att man främjar tillväxten av ett parallellt system som bryter mot behovsprincipen då finns inget offentligt system som kan stå emot det. Det blir alltid mer lönsamt att vända sig till mindre grupper i befolkningen som är friskare, och slippa ta hand om de multisjuka, de gamla, och arbetarklassen.
Man får in klassamhället direkt i vårdsystemet?
–Ja, försäkringsbolagen är måna om att ta reda på klassammansättningen när ett företag ansöker om att teckna försäkring för sina anställda. Ju fler från arbetarklassen desto dyrare försäkring eftersom arbetare löper större risk för både sjukdom och skador. Och de på arbetsplatsen som har en underliggande sjukdom, som hjärtproblem, cancer eller diabetes, kan uteslutas helt. De är för riskabla att ha som kunder.
–Och när man fyllt 65 åker man ur kundgruppen, då får man försöka söka en egen försäkring.
Sedan vinstdrivande vårdbolag släppts lösa i den svenska välfärden har det sålts 700 000 privata vårdförsäkringar till dem som har råd, eller arbetar på företag som vill gagna just sina anställda. Där hittar vi även flera fackliga organisationer från Saco och Tco, men inte LO.
– Nej LO står hittills utanför! I debatter jag deltagit i har jag också påpekat för TCO och Saco-förbund hur allvarligt det är när facken legitimerar det här, man får ett kvalitativt språng, det kan hända något väldigt radikalt med välfärdsmodellen, man riskerar att låsa fast Sverige i ett nytt tudelat välfärdssystem. Men representanter för TCO och Saco är livrädda för frågan och duckar oftast. De är också i ett dilemma; de vill kunna erbjuda sina medlemmar trygghet och ser det här som ett sätt att också locka medlemmar. Jag ska nämna dock att det finns vissa TCO-förbund som har valt bort privata sjukvårdsförsäkringar, som ST, Statstjänstemannaförbundet.
–Vi har också kommunala bolag, som Skellefteåkraft, som försökt locka anställda till tex batterifabriken som ska byggas i Norrbotten med privata sjukvårdsförsäkringar. Medan Löf, Landstingens försäkringsbolag, har dragit tillbaka sitt erbjudande, så det går att påverka i frågan när man kastar ljus på den.
Du skriver i boken att företrädare för vårdindustrin ofta svarar på dina debattartiklar, men att det är påfallande att de aldrig för fram de argument som ändå finns för en ojämlik vård. Varför är det så?
–Man vet att det fortfarande är många människor i Sverige som sympatiserar med den lagstiftning som vi har, med en idé om att välfärdssektorn ska vara någonting annat, något gemensamt, något som inte ska vara styrt av plånboken. Om det här fortsätter kanske vårdindustrin bli mer öppen om det i framtiden, men hittills har de behov av olika myter och lögner och nyspråk oför, där man till och med säger att det vore bra att slå sönder ett gemensamt system, att det skulle vara bra för det gemensamma, det är en sorts orwellskt nyspråk.
John har kallat välfärden i Sverige, med gemensam vård, skola och omsorg en sorts ”socialistiska öar”; att där ska det ändå vara jämlikt och behovsstyrt, och i vården är det den sjukaste som går först, inte den rikaste. Men på senare år har kapitalet alltså släppts in även i välfärden, gömt under ordet ”valfrihet” och i den här normaliserinen av ojämlikheten även i välfärden finns ofta strategin att svartmåla det offentliga.
Varför är det så viktigt för välfärdskapitalet att svartmåla och försvaga den offentliga vården?
–Det är ju själva försäljningsargumentet för privat vård att peka ut det offentliga som usel på olika sätt för att på så sätt peka ut sin egen verksamhet som så mycket bättre. Det är en bild man försöker sätta, och här är det viktigt att kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Man måste ju kunna kritisera det offentliga och den offentliga vården för de brister som faktiskt finns, men det finns aktörer och krafter som vill överdriva kritiken för att vi ska känna att det offentliga kan aldrig bli bättre, det kan aldrig fungera på ett bra sätt. När man har det som försäljningsstrategi att racka ner på det offentliga då sprider sig en misstänksamhet och uppgivenhet att vi aldrig kan göra något åt bristerna och de som har ekonomisk möjlighet vänder sig då till privata alternativ.
Det påminner väldigt mycket om mönstret i marknadsskolan, där ju privata skolor placerar sig i områden där människor är rikare och mer högutbildade och där ”valfriheten” gör att föräldrar med starkare förutsättningar väljer bort de kommunala skolorna och klasskompisar som har en svårare situation, föräldrar med lägre utbildning och mindre pengar. Dvs de kommunala skolorna får ta hand om de mer krävande eleverna, liksom den offentliga vården får ta hand om de äldre, sköra, sjukare, som kostar mer.
Men en skillnad är att i skoldebatten har en kritisk opinion kommit längre, även borgerliga partier har nu svårt att bortse från problematiken, tex liberalerna och centern uppger att man måste förändra kösystemet och försvåra vinstuttag?
Varför är det svårare att få fart på opinionen när det gäller marknadsvården, vården var ju tex nästan helt borta från valrörelsen 2022?
– Det är en bra fråga, och svår att svara på, jag har funderat en del på det men jag tänker att dels har det att göra med att det är fler yrkesmänniskor inom skolan som har gått ut och debatterat än sjuksköterskor och läkare. Det kan vara en faktor. En annan är att sjukvården kan uppfattas som mer komplex och svårare att tränga in i, det handlar om suddigare gränser mellan det offentliga och det privata än vad det gör på skolans område. Men det är också märkligt; många säger ju att sjukvården är en av de viktigaste frågorna, kanske till och med den viktigaste.
–En orsak till att frågan försvann i valrörelsen är Socialdemokraternas ambivalens, hur man snarast försökte få fram Magdalena Anderssons presidentlika utstrålning, istället för att fokusera på viktiga frågor på vänster-högerskalan.
–Vi har också en väldigt borgerligt dominerad massmedia i Sverige, som på ett sätt tar och problematiserar de här frågorna långt innan valet, men när valet väl närmar sig är det väldigt få som skriver om detta.
Högerns tankesmedja Timbro har flera gånger hänvisat till Nederländerna som en förebild för hur de vill förändra vårt vårdsystem, i Nederländerna är ju försäkring obligatoriskt, vi har också Finland som har privata sjukvårdsförsäkringar, förutom skräckexemplet USA?
–Nederländerna har ju ett system som bygger på privata försäkringar, även om det inte är vinstdrivande bolag! Men det är ju inte så att alla har samma försäkring, utan de som har det sämst ställt får enbart tillgång till en basförsäkring.
–Finland är ganska likt Sverige men det har gått längre där, bland annat har 40 procent av de finska barnen direkt tillgång till specialist, medan de andra barnen måste gå den långa vägen så att säga och det har blivit accepterat som ett normaltillstånd.
–Det är intressant med Finland, för det brukar ju lyftas fram som ett land som stått emot marknadiseringen till skillnad från Sverige, men det gäller skolan, med vården är det tvärtom. Och när man frågar finländare: är det alltså rätt att ditt barn, men inte andra barn, har tillgång till läkare? Då hajar folk till och tvekar. Men det är svårt att stå emot när man får erbjudandet från sin arbetsgivare eller facket, både när det gäller en själv och familjen. Det är en del av den här gömda välfärden att den sker i smyg, och det är därför som det är så viktigt att debattera de här frågorna och dra fram det här i ljuset för att kunna hindra en sån här utveckling.
– Vi måste ha en öppen debatt innan det är försent och vi befinner oss i ett helt annat system!
En huvudlinje du driver i boken är att vi måste få vårdindustrin att verkligen vara privat, och inte snylta på den offentliga vården. Idag är den ju snarare halvprivat, där privata mottagningar som har avtal med regionerna tar emot försäkringskunder, först, men också vanliga patienter.
–Det är det här som skapar två olika ingångar i vården och de politiska försöken att hindra eller bromsa utvecklingen har hittills inte lyckats. En statlig utredning som las fram 2021 är till exempel bland det mest häpnadsväckande jag läst. Det fanns i direktiven att den skulle komma fram till hur en stopplag kunde utformas, men den erkänner inte ens frågan, erkänner inte problemet hur detta ska gå ihop med behovsprincipen, utan slår fast i långa utläggningar att om två människor med samma sjukdom, där den ena får vård omedelbart och den andra får vänta ett halvår, så har det inget med behovsprincipen att göra. Helt absurda resonemang.
–Den utredningen fick också mycket hård kritik varvid Lena Hallengren, dåvarande sjukvårdsminister, tillsatte en ny utredning, men det var mer en kortare tilläggsskrift som lite har fallit i glömska. Och vårdindustrin kan därför fortsätta att legitimera sin verksamhet med den här första utredningen.
Hur kunde Socialdemokraterna vaska fram en sån dålig utredning?
–Det är mycket lurt med det här och representanter från vårdindustrin hamnar också som experter i utredningarna. Visserligen var även LO och Svenska Läkaresällskapet med i expertgruppen, och skrev ett kritiskt tillägg som jag håller med om, men de säger att de aldrig fick komma till tals under själva utredningen, ingen lyssnade på dem, utan deras uppfattningar finns bara i det här som ett sorts appendix.
–Bara för några veckor sedan var det en riksdagsdebatt om privata sjukvårdsförsäkringar, med några ganska modesta förslag, men även där lyckades regeringen och SD hänvisa till den här tendentiösa och dåliga utredningen för att påstå saker som är rena lögner. Till exempel att en privat sjukvårdsförsäkring inte skapar ojämlikhet, men det är ju precis det som är syftet.
–Det är därför jag kallar det här ”Den sjuka debatten” för man får tränga igenom en djungel av missvisande argument och upp och nervända argument innan man kommer ner till någon slags sakfråga. Det blir ju omöjligt att argumentera i riksdagen när vissa inte ens erkänner att privata sjukvårdsförsäkringar är vad de är.
På skolområdet har ju Vänsterpartiet föreslagit att aktiebolag ska förbjudas att vara verksamma inom skolsektorn. Skulle ett liknande förslag bidra till att skapa nödvändig förändring på vårdområdet?
-Nu är ju jag forskare, men vad man kan konstatera är att ett parallellt system med privata sjukvårdsförsäkringar inte skulle vara möjligt om vi inte från början hade tillåtit vinstdrivande bolag inom välfärden. Utförsäljningen till privata aktörer började ju redan på 90-talet. Om man vill ha en jämlik vård måste man ta ett större grepp och i princip förbjuda vinster i sjukvården.
–I grunden handlar det ju om att vi har sålt ut vården och övergett tanken att vården ska vara ett offentligt monopol. Om privata aktörer i ett sånt system försökte sälja privata sjukvårdsförsäkringar skulle det inte vara en sån lukrativ business som nu när de kan utnyttja skattepengar, utan det skulle bli ofantligt dyrt och den grupp som skulle ha råd att skaffa en försäkring skulle vara väldigt liten. Det skulle vara marginell företeelse i samhället och ingen risk för systemförändring som det är nu.