Grön omställning i industrin

Lars Henriksson är bilarbetaren och den fackliga kämpen
som sätter klimatfrågan i fokus. Vid en ytlig blick kanske det ser ut som motsägelser. Frågar man honom själv är det precis tvärtom: ”För att rädda jobben måste vi rädda jorden”.

De flesta till vänster skulle nog skriva under på att vårt mål är klimaträttvisa. Den klimatomställning som vi vet måste till, måste samtidigt utformas så att den slår mot och bekostas av de som tjänar de grova pengarna på att förstöra planeten, och som är ansvariga för de stora utsläppen. I bästa fall: så att den i sig själv blir en hävstång för utjämning och jämlikhet.

Dels handlar det förstås om att rättvisa är ett mål i sig. Men lika mycket om att det måste till ett historiskt, politiskt block som förmår driva igenom de massiva förändringar av vårt sätt att leva på som det handlar om. För samtidigt som en absolut majoritet säger sig vilja se krafttag för att stoppa klimatförändringarna är det långt ifrån givet att konkreta förslag får samma stöd.

Alltså måste vi fråga oss: hur bygger vi en allians som faktiskt förmår formulera och genomdriva klimaträttvisa?

Det är svårt att tänka sig en person med bättre förutsättningar för att svara på de frågorna än Lars Henriksson. Aktiv socialist under mer än fyra decennier, och under ungefär lika många år bilarbetare och fackligt aktiv på Volvos Torslandaverken. Sedan knappt 15 år är han också en hängiven klimataktivist.

Hur kom du personligen till klimatfrågan?
– Jag tog mina första politiska steg i just miljörörelsen på 1970-talet, men under många år på Volvo var jag i praktiken inte aktiv. 2007 läste jag Andreas Malms bok Det är vår bestämda uppfattning att om inget görs nu kommer det att vara för sent och drabbades av insikten ”är det så här jävla illa?” Detta var också när klimatfrågan var oerhört uppmärksammad, och alla pratade om hur vi skulle ställa om ekonomin för att rädda klimatet.

– Sen kom finanskrisen och plötsligt åkte allt det där ut genom fönstret. Istället pratade alla plötsligt om hur vi skulle kunna producera så mycket bilar som möjligt. Och jag tänkte att det där går ju inte – vi måste hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi måste kunna försvara jobben och försvara jorden! Där någonstans började mitt nuvarande engagemang.

Din bakgrund i bilindustrin, har det gett dig något särskilt perspektiv på klimatfrågan?
– Jag har ju stött på en del människor i klimatrörelsen som säger ”Va fan, bilindustrin, det är väl bara att låta den gå i putten?”. Då har man effektivt isolerat sig från alla människor som måste arbeta för sin brödföda. Jag vet också att bilindustrin bevisligen är omställningsbar – det görs hela tiden. Jag har ”skruv och mutterkunskapen”, och vet vad som kan och måste göras. Men det handlar också om insikten att omställningen måste komma underifrån, annars kommer den inte att komma alls.

Från din position som fackligt aktiv – hur uppfattar du att facket jobbar med klimatfrågan?
– I samband med krisen 2008 var fackets huvudkrav subventioner till bilindustrin. Förutom att det är hål i huvudet så är ju chansen noll att få stöd utanför fabrikerna för linjen att påskynda jordens undergång. Om vi istället gått ut med att ”vi kräver statliga ingripanden, och vi ställer oss till förfogande för att ställa om för samhällets bästa” hade det ju funnits en annan möjlighet att bli en del av en social rörelse och skapa politiskt tryck.

– Samtidigt har facket en oerhörd tyngd, och skulle kunna vara en oerhörd kraft för att driva på. Där tycker jag att miljörörelsen borde utmana facket på ett annat sätt än i dag. Det finns också många bra krafter inom facket, till exempel Transport och Byggnads, som har drivit på hårt för klimathandlingsprogram och förslag för omställning till mindre transporter och andra sätt att bygga på, till exempel.

Du brukar säga att klimatomställningen måste ske i samarbete med de som jobbar på golvet i industrin. Vad menar du med det?
– Ännu hellre med de på golvet som drivande kraft. För att komma dit handlar det inte om att folk ska förstå det här med att klimatet är ett problem – det förstår de allra flesta redan. Men trots allt som händer med översvämningar och skogsbränder är det fortfarande abstrakt för de flesta människor. I en situation där jobben hotas, och klimatomställningen blir en utväg, ett sätt att rädda jobben, då blir det verkligen påtagligt. Där måste vi utgå från de vars jobb faktiskt är hotade.

– Jag brukar säga att det finns för många bra förslag – det vi saknar är krafter som kan tvinga igenom dem. Allt vi säger är hur förnuftigt som helst, men det kommer aldrig att bli verklighet om vi inte har organ-isationen för att förverkliga det. Där måste ett starkt ben finnas på arbetsplatserna, hos de som faktiskt gör jobbet och också behöver se en framtid. Skolungdomar kan ju tyvärr sitta utanför Riksdagshuset tills de svälter ihjäl, men det kommer inte att drabba kapitalet. En timmes strejk på fabriken skulle däremot göra dem skitskraja.

Vänsterpartiets nya fokus på industripolitik har gett upphov till många olika diskussioner, inte minst bland klimataktivister. Vad tänker du om det? Går det att förena satsningar på industri med att rädda klimatet?
– För det första tycker jag att det är slarvigt att prata om industrin som om det vore en monolitisk enhet. Det är skillnad på de som jobbar i industrin och de som äger den. Vi arbetare har ett behov av jobb och försörjning, och som samhälle har vi ett intresse av viss specifik produktion. Det är inte kapitalets mål – deras målsättning är profit och att pressa löner.

– Men vi kan inte heller vara några tomtar som struntar i industrin. Det finns säkerligen vissa specifika industrier som måste läggas ner – hela fossilindustrin med oljetankers och raffinaderier till exempel.

– Det finns en tredje väg: nej, inte bara ”satsa på industrin”, nej inte bara ”alla ska odla morötter”. Vi måste säga: rädda jobben, använd industrin till att göra det som är nödvändigt för omställningen. Men det är inget vi kommer kunna driva igenom i samförstånd med de som äger industrin. Där har vi drastiskt motsatta intressen.

Du har tidigare skrivit att Vänsterpartiet ofta låter som att det handlar om att ”välmenande politiker ska ordna allt”. Om vi ändå tänker oss att ett politiskt parti kan spela en roll i klimatomställningen, vad tänker du att den kan och bör vara?
– Jag tror att den är jätteviktig, och det finns mycket intressanta exempel på det. Inte minst handlar det om hur sociala och fackliga rörelser behöver ha brohuvuden i institutionerna. Och det handlar om att försvara allmänningarna och det gemensamma, alla de saker som vi redan ”ryckt ur kapitalets klor”. Där är det avgörande med parlamentariska förankringar, men de måste hela tiden också bäras upp av en bredare rörelse för förändring.

– Det vi måste åstadkomma för att rädda klimatet är ju oerhört drastiska förändringar på samhällsnivå, och därför måste det finnas politiska aktörer på den nivån som bär upp dem. Där tror jag att ett parti som Vänsterpartiet har väldigt mycket att tillföra. Men det handlar om att se sig själv som ett uttryck för sådana rörelser, och bidra till att bygga upp dem. Det handlar om att förskjuta styrkeförhållandena i samhället, förskjuta idén om vad som går att göra.

– Men det viktigaste är att komma ihåg: detta är inte en fråga om att ha de listigaste förslagen, utan om att vinna en politisk kamp. I varje fråga och inför varje förslag måste vi fråga oss: hur stärker det här rörelsen, och hur stärker detta sammanhållningen? Ju starkare den är desto större chans har vi att faktiskt lyckas.