Fotboll och politik hör ihop

Ekim Caglar var trött på idén om att samhället slutar vid arenaingången. Rött har mött författaren bakom Fotboll i krig och fred, en ny bok som tecknar fotbollens politiska historia.

Att påstå att fotboll och politik hör ihop kan provocera. Ekim Çaglar var trött på idén om att samhället slutar vid arenaingången. Rött har mött författaren bakom ”Fotboll i krig och fred”, en ny bok som tecknar fotbollens politiska historia.

Hade Allsvenskan 2021 varit en vanlig säsong hade den helt säkert innehållit något unikt. Att klassiska Degerfors IF återvänder till Sveriges högsta fotbollsserie för första gången på 24 år är förvisso i sig speciellt. Men med publiktomma arenor på obestämd tid riskerar svensk fotboll att gå miste om något ovanligt:

– Degerfors är antagligen den enda svenska klubben där man de senaste 10-15 åren haft tydliga vänsterpolitiska budskap på läktarna, säger Ekim Çaglar, statsvetare och frilansskribent som just utkommit med boken ”Fotboll i krig och fred”.

– Man har kunnat se Che Guevara på Degerfors läktare, man har kunnat se antifascistiska budskap. Det är inte en slump att detta sker just i Degerfors. Vänsterpartiet är största parti i kommunvalen och väljarna befolkar också arenan Stora Valla. Så klart kommer det att märkas på läktarna.

Full av politiska tecken

För den som inte är van vid att betrakta världens största idrott genom en politisk lins passerar kanske den här typen av detaljer obemärkta. Vi har ju så länge fått höra att idrott och politik inte hör ihop. Men fotbollen är full av politiska tecken. Man ser dem om man har en viss typ av blick. Och den blicken har Ekim Çaglar.

Sedan han som liten pojke i uppländska Rimbo mötte sporten som han i dag till stor del ägnar sitt yrkesliv åt har han vetat att den i allra högsta grad hör ihop med politik:

– När vi kollade på fotboll hemma och var klara med att klaga på hur dålig den där vänsterbacken var så blev det naturligt att börja prata om lagens politiska kopplingar, säger han.

– Var det landskamper kunde vi prata om ländernas politik. Var det klubblag pratade vi om klubbarnas identiteter. Politiken blev en del av förklaringen till varför man tyckte om ett visst lag. Hade några många högerextrema på sina läktare till exempel så gillade man inte det laget.

Ett speciellt fotbollsland

Ekims pappa kom till Sverige från Turkiet som politisk flykting. Att prata politik var lika självklart i hemmet som att prata fotboll. Just Turkiet är också ett speciellt fotbollsland. Sporten har en lång historia av att ha använts som maktmedel av de styrande krafterna. På läktarna syns ofta politiska budskap, på samma sätt som symboler som kopplas till de olika klubbarna ofta dykt upp i samband med politiska aktioner. Inte minst under den turbulenta sommaren 2013, då en parkprotest i Istanbul utvecklades till en våg av demonstrationer mot regeringen.

– Då blev till och med halsdukarna politiska, säger Ekim.

– Många använde halsdukar i demonstrationerna, både för att visa lagsympatier och skydda sig mot tårgasen. Fotbollens attiraljer blev symboliskt viktiga, och ett praktiskt skydd.

För den politikintresserade utan fotbollskoll ser halsduken Ekim tar fram vid första anblick ut mer som en vänstermarkör än något som har med sport att göra. ”A”-et i Çarşı är skrivet i en cirkel, som den klassiska symbolen för anarkism. Alla i Çarşı är inte vänster och ”A”-et är för de flesta bara en allmän upprorssymbol på läktarna. Men Çarşı demonstrerar varje år på första maj och använder ofta en vänsterretorik. Att de skulle finnas närvarande vid protesterna 2013 var självklart.

– Det var det tillfället då jag allra tydligast med egna ögon sett hur fotbollssupportrar kan bli en politisk kraft, säger Ekim.

– Nästan alla de stora organiserade supportergrupperna var ute i protesterna. Att de fick en så viktig roll har delvis att göra med att de är så välorganiserade, eftersom fotbollen kräver det. Man kan inte få ihop ett tifo varje vecka till sin läktare om man inte kan hålla samman gruppen. Det innebär att det finns strukturer inom de här grupperna som påminner om hur politiska rörelser fungerar.

Fotbollens politiska historia

Den, som Ekim beskriver den, ”genompolitiserade” turkiska fotbollen förekommer naturligtvis på flera ställen i ”Fotboll i krig och fred”. Men när Ekim Çaglar skriver fotbollens politiska historia rör sig berättelsen på många nivåer och platser i världen samtidigt. Kopplingarna mellan fotbollssupportrar och kampen för demokrati i Turkiet förekommer sida vid sida med exempel på där fotbollen utnyttjats för att skänka legitimitet till diktaturer, som i Brasilien eller i Francos Spanien. Här finns också beskrivningar av hur fotbollsarenor användes för att manifestera nationalism under inledningen av kriget i forna Jugoslavien och berättelsen om det som kallas ”Fotbollskriget”, där tre matcher mellan El Salvador och Honduras 1969 fick en underblåsande funktion till en väpnad konflikt.

I Sverige har fotbollens politiska roll varit mindre påtaglig. Men inte desto mindre återspeglas även våra samhällsproblem i sporten. Ett exempel i boken kommer från författarens egen pojklagskarriär, i lilla Rimbo IF:

– En positiv fördom som jag mötte var att jag, med rötter i Turkiet, skulle vara teknisk, säger Ekim, som spelade fotboll mellan sju och 15 års ålder och beskriver sig själv som ett ”typiskt träben”.

– Andra saker har lämnat märkliga frågetecken. Som när jag blev knuffad av en ledare från motståndarlaget eller när en domare visade rött kort och förklarade att ”Sådana som dig vill jag inte se på planen”. Jag vet inte om det fanns en rasistisk underton. Det kan lika gärna ha handlat om att enbart markera mot hårt spel. Men jag vet att jag reagerade på att jag aldrig sett ledare agera så eller hört en domare säga så till någon annan.

Rasistiska attityder

Nu som vuxen har Ekim i sitt arbete med att spåra fotbollens politiska strukturer stött på vittnesmål som visar att lag från områden där etniska svenskar inte är dominerande möter rasistiska attityder. Han säger att samhället är kallare nu, och att den öppnare rasismen märks även i fotbollen.

– Man pratar ju gärna om fotbollen som en inkluderande arena. Men den kan också vara hård och kall. Man är så fokuserad på att vinna, vilket kan leda till att underliggande känslor kommer ut på ett aggressivt sätt. En latent främlingsfientlighet kan komma upp till ytan. Den här dubbelheten har jag försökt visa i boken. Fotbollen kan både vara en väg in i det svenska samhället, och en plats där problemen i samhället framträder tydligare.

Att ungdomar som spelar fotboll på svenska planer får höra rasistiska glåpord från vuxna vid sidlinjen är måhända inte politik på samma sätt som att Silvio Berlusconi använde sig av sitt ägandeskap av storklubben Milan för att bygga sin politiska karriär. Men det är fortfarande politik, ett av alla dessa otaliga exempel på hur, som Ekim uttrycket det, ”samhället inte tar slut vid arenaingången”.

I takt med att fotbollen dessutom utvecklats allt mer till en industri, med enorma summor i omlopp i samband med spelarövergångar, uppstår frågan om det ens finns ett vänsterperspektiv på sportens moderna form. Nog för att arbetarklassen haft en viktig roll i sportens framväxt. Men i dag är inte precis klass något som diskuteras, i alla fall inte i svenska fotbollssammanhang.

– Det perspektivet är lika osynligt i fotbollen som i den politiska debatten, säger Ekim.

– De maktfrågor som man talar om i fotbollen i dag är snarare de skilda förutsättningarna för herr- och damspelare, eller för rika och fattiga klubbar. Sedan finns förstås historiska klubbidentiteter som man skulle kunna, om man vill, tolka i vänster-höger-termer. Det finns exempelvis något lite mer folkligt i bilden av GAIS eller Hammarby. Men eftersom klubbarna själva inte driver den typen av kopplingar så finns de egentligen inte alls.

Fotbollen kan vara många olika saker

Och sen har vi Degerfors IF då. Som till och med har den lokala Vänsterpartiet-avdelningen som partner. Det är ett sällsynt öppet politiskt ställningstagande, när normen säger att man bör skilja på fotboll och politik. Ekim Çaglar menar att den uppfattningen är så stark just för att om man gläntar på dörren mot fotbollens kopplingar till samhället så måste man också vara beredd att inleda en bredare diskussion och kanske till och med själv ta ställning i svåra frågor.

– Vi behöver börja betrakta fotbollen som alla andra kulturella uttryckssätt, säger han om vägen framåt.

– Precis som att en film kan vara genomkommersialiserad och samtidigt ha ett konstnärligt syfte kan fotbollen både vara en industri och en demokratisk kraft. FC Barcelona är ett bra exempel. De står fortfarande upp för de katalanska värdena som de talat om i mer än 120 år. De har kritiserat polisen för att ha utövat våld mot demonstranter och tagit ställning för katalanernas rätt att uttrycka sig. Detta samtidigt som de är en mycket kommersialiserad klubb med band till diktaturen i Qatar.

Fotbollen kan helt enkelt vara många saker samtidigt. Idrott, industri, folkrörelse, kultur, politik och det mesta däremellan. Det finns egentligen bara en sak som Ekim Çaglar är säker på att sporten som han älskar inte är:

– Alldeles för många ser ner på fotbollen som ett dumt tidsfördriv. Det jag vill med min bok är att försöka visa att fotboll också kan vara allvar.