Under måndagen presenterade facken inom industrin sina lönekrav inför avtalsrörelsen. Utgångsbudet föreslås bli 4.4% i form av ett 1-årsavtal, inklusive en låglönesatsning på 1600 kr för de avtal som har bestämmelser om lägstalöner.
Rätt nivå enligt industrifackens förhandlare, som inte vill riskera att driva upp inflationen ytterligare. Fel enligt andra, som tycker att löneökningarna borde bli högre än så med tanke på inflationen. Rött ställde några frågor till Gunnar Westin, facklig-politisk sekreterare för Vänsterpartiet, för att få hans syn på saken.
Till att börja med: Vad är din spontana kommentar om det här utgångsbudet, hur tror du att det kommer att tas emot?
— Jag är inte så förvånad beträffande nivån, givet hur diskussionerna sett ut. LO har från centralt håll pratat mycket om vikten av att försvara de lägst avlönade grupperna. Men det har också varit ett starkt fokus på återhållsamhet utifrån ett resonemang där man betonat vikten av att motverka en situation där lönerna driver upp inflationen ytterligare. Tonläget i den föregående debatten i förbundspressen har handlat mycket om att skruva ner förväntningarna, inte minst från industrifackens sida. Man har lagt mycket fokus på att förklara varför man inte vill kräva full kompensation för prisökningarna och på riskerna som man ser med en sån strategi. Samtidigt har man manat arbetsgivarna att ta ansvar, till exempel att hålla tillbaka löneökningar för näringslivstopparna.
Hur det kommer att mottas bland medlemmarna, de förtroendevalda och bland allmänheten är däremot en öppen fråga. Jag tror att kritiken kan bli hård av rätt så uppenbara skäl. Stora grupper, särskilt arbetare med låga inkomster i de av LO:s branscher där lönerna ligger långt under genomsnittet, befinner sig under mycket stark press nu. Bland de mest utsatta finns många ensamstående kvinnor med barn, den grupp som för övrigt ökar snabbast inom den växande andel av befolkningen som lever med vad SCB kallar ”låg ekonomisk standard”. För en stor och växande grupp finns det helt enkelt knappast några marginaler, och det finns få saker som är så svårt att få folk att gå med på som att de ska svälta, samtidigt som andra lever gott.
Kan man inte förstå de fackliga argumenten om vikten av att undvika en situation med för höga löneökningar som riskerar att driva upp inflationen ytterligare? Utgångsbudet på 4.4% är också högre än vad man krävt i föregående avtalsrörelser. Är det inte i den meningen en uppväxling av löneökningstakten?
— Utgångsbudet kommer att värderas utifrån det nuvarande sammanhanget. Utöver höjda bränsle- och elpriser måste det ställas i relation till exempelvis inflationen på matvaror som i nuläget ligger på omkring 14%. Därtill kommer förstås fastighetsägarnas krav på 10-procentiga hyreshöjningar. I det sammanhanget blir det här budet en signal om en kraftig reallönesänkning. I ett läge där inkomstklyftorna fortsatt att öka till extrema nivåer bara de senaste åren (på ett sätt som sticker ut i internationell jämförelse) och i en situation där de stora industriföretagen och storbankerna fortsätter att göra stora vinster är det lätt att förstå att många undrar varför facken inte går ut hårdare.
Sedan är det sant att det här innebär en viss uppväxling jämfört med vad man krävt i de senast föregående avtalsrörelserna. Men det är ganska marginellt, och kritiken mot att löneökningstakten har legat för lågt har funnits redan tidigare, både inom fackföreningsrörelsen och bland tongivande ekonomer. Man ska också komma ihåg att det här är just ett utgångsbud. Det troliga är att man hamnar på en lägre nivå i slutändan, vilket man förstås räknat med.
Vad tänker du om den diskussion som varit inom fackföreningsrörelsen fram tills nu?
— Först och främst ska den ses i relation till den svenska politiska diskussionen rent allmänt, och den diskussionen lider idag av en extrem ensidighet. Det är som att vi är fast i en dogmatisk, nyliberal bubbla. Ta bara frågan om vad som driver inflationen idag: det är uppenbart att det inte är lönerna utan framför allt bränsle- och elpriserna. Dessutom finns tecken på att inflationen till stor del är direkt vinstdriven. De höga vinstnivåer som företagen vant sig vid på senare tid blir en faktor i sig. Till det kan vi lägga att företag passar på att höja priser när ”alla andra ändå gör det”, och alltså ser till att tjäna pengar på inflationen snarare än gå back. Att priset på många matvaror fortsatt att gå uppåt även efter att priset på spannmål stabiliserats är ett tydligt exempel på detta, vilket påpekats av bland annat Vänsterpartiets chefsekonom, tidigare LO-ekonomen Sandro Scocco.
Men trots att inflationens drivkraft alltså uppenbart inte är löneökningar, så hör man sällan de ekonomiska experter som anlitas för att uttala sig i media säga något om vilka alternativa slutsatser man bör dra av detta. I stället råder en sorts informell överenskommelse om att det enda sättet att få bukt med inflationen är räntehöjningar och “återhållsamhet” i lönekraven.
Arbetarna används alltså som slagträ och kommer att få betala med ökad fattigdom i och med sjunkande reallöner, samtidigt som risken är att vi får en fördjupad ekonomisk kris i takt med att efterfrågan och investeringar viker. Detta trots att det på goda grunder går att ifrågasätta om denna metod överhuvudtaget kommer att bidra till att trycka ner nuvarande inflation. Det kan inte bli annat än ett rejält underbetyg till det offentliga samtalet, och man måste tyvärr även fråga sig i vilken utsträckning detta påverkat också ramarna för den fackliga diskussionen.
Vilket ansvar har politiken här?
— Ensidigheten i den ekonomiska diskussionen har sin motsvarighet i politiken. Ett intressant exempel att jämföra med är Frankrike, där man lyckats pressa ned inflationen till omkring 5% – alltså till ungefär hälften av den svenska nivån. Den viktigaste åtgärden för att lyckas med det har varit att den franska regeringen infört ett pristak på el, på ett sätt som liknar det som Vänsterpartiet som enda parti i Sverige föreslog i valrörelsen. Här föreslår den nya högernationalistiska regeringen i stället “högkostnadsskydd”, med en modell som snarare riskerar att förvärra inflationen ytterligare.
I ett läge där politiken erbjuder så få lösningar är det lätt att förstå att många önskar att fackförbunden skulle gå ut hårdare, med tydligare signaler om att man inte ställer upp på försöken att vältra över krisen på löntagarna.
Tror du att industrifackens utgångsbud att accepteras även av övriga fackförbund? 6F-förbunden har ju exempelvis föreslagit en annan modell, i riktning mot högre påslag för lågavlönade grupper?
— Det återstår att se. LO-styrelsen var snabb med att godkänna utgångsbudet, och det var enligt uppgift bara Transport som reserverade sig mot nivån. Det som kommer att hända nu är att LO-förbunden får ta ställning till industrifackens och LO-styrelsens förslag. De inledande signalerna från förbunden i 6F (bland annat från Byggnads och Seko) har varit att man förmodligen om än lite motvilligt kommer att acceptera budet, och min gissning är att man prioriterar att hålla en gemensam linje. Men det är just en gissning, och sista ordet är inte sagt. Transports ordförande, som alltså reserverat sig i LO-styrelsen, har tidigare sagt att man borde hamna på en högre nivå, så där finns en möjlig konflikt.
Det finns också tecken på livliga diskussioner på lokal nivå, sådana förs exempelvis i gruvklubbarna i IF Metall. Där har flera av klubbarna röstat för motioner som kräver krisavtal med full kompensation för inflationen. Det är positivt att det finns en debatt, och man får hoppas att flera klubbar i flera förbund engagerar sig och kräver att få ett ord med i diskussionen, som annars riskerar att föras mestadels på förbundsnivå, långt borta från medlemmarna.
Till sist: vad är Vänsterpartiets åsikt om avtalsrörelsen? Har partiet något budskap till fackligt organiserade och aktiva?
— Vi har som parti ingen åsikt om vad facken ska kräva i sina avtalsförhandlingar, och ska inte heller ha det. Det är en fråga för förbunden och deras respektive medlemmar att komma besluta om. Däremot vill vi uppmuntra alla som är fackligt organiserade och som har åsikter att engagera sig, höja sina röster och använda de demokratiska forum som finns på arbetsplatser, i fackklubbar och i förbunden. Facken har mycket att vinna på att medlemmarna engageras i diskussionerna, och mycket att förlora på motsatsen. Svagt medlemsengagemang ger svagare förbund och sämre utgångsläge i avtalsförhandlingar som säkerligen kommer att bli tuffa, oavsett vilka nivåer man kommer överens om att driva.
Avslutningsvis tror jag att det i de här diskussionerna finns god anledning för förbunden och medlemmarna att höja blicken internationellt, och inte minst att vara uppmärksam och förhålla sig till det som pågår i grannländerna. I Tyskland, ett av Sveriges främsta konkurrentländer, strejkar IG Metall sedan i lördags, och där kräver man 8 procent, vilket man från fackligt håll betonat är ”korrekta och realistiska krav”. Det ligger också i svenska industriarbetares intresse att hålla ihop med sina tyska kamrater för att motverka att konkurrensen mellan länderna snedvrids, och att motverka att löneglappet blir för stort.