Ett stilla raseri

I mars 2014 dök det upp ett Instagramkonto, som över en natt fick 10 000 följare. På det ytliga planet var det inte ett spektakulärt konto. Det fanns inga sepiafärgade foton av lyxiga frukostar och ett perfekt liv med vackra vänner och solnedgångar, utan allt det innehöll var foton med svart text på vit bakgrund. Innehåll var vittnesmål från svarta kvinnor om hur det är att leva i Sverige, med den rasism och exotifiering det medför. Bakom kontot stod Fanna Ndow Norrby.
– När jag startade Svart kvinna var det ju att jag tänkte att okej, jag kan sitta och teoretisera kring rasism, men jag kan också bli nedslagen av en rasse på gatan imorgon. Det spelar ingen roll hur mycket jag jobbar, svarar hon på frågan hur det kommer sig att hon startade kontot.

Då blev hon överväldigad av genomslaget. Nu har det hänt igen, men denna gång i form av serien We can’t do it på SVT:s webbsatsning Edit. Nu handlar det om hur unga kvinnor drabbas av utbrändhet i högre utsträckning än många andra samhällsgrupper. I programmet åker Fanna Ndow Norrby runt i Sverige och träffar tjejer som gått in i väggen innan de knappt ens kommit ut på arbetsmarknaden. Det är som att hon har en förmåga att sätta fingret på saker som glöder, men inte börjat brinna ännu.

Lyfte på ett lock

– Jag var inte beredd på att jag skulle få ta del av så många fler personers berättelser som det blev med serien. Jag har fått vså många Instagram- och Facebookmeddelanden där folk skrivit och berättat att ”nu fattar min man hur jag mått de senaste åren”, ”nu har jag bestämt mig för att säga upp mig från det här jobbet” och liknande. Det har lett till att folk har sagt upp sig, sjukskrivit sig och dragit i bromsen innan det blivit för sent.
– Det var lite samma som med Svart kvinna, att vi lyfte på ett lock. Och det är jättekul att göra jobb som engagerar andra, samtidigt som det blir lite speciellt att få höra personers egna upplevelser av sådant som för dem varit traumatiserande, säger hon när vi ses på det slamriga kaféet nära hennes kontor i Stockholmsstadsdelen Hornstull.

Ledde till debatt

Programmet ledde också till en sedvanlig debatt om att duktiga flickor med höga ambitioner bara ska chilla lite och sänka kraven. Fanna Ndow Norrby håller inte med.
– Det som kännetecknade samtliga tjejer i programmet var att de varit väldigt engagerade i det de jobbat med. Det gäller Sofia som är snickare och har roddat flera byggprojekt på bland annat Visby Airport. Det gäller den andra Sofia i Anderstorp, som jobbar inom hemtjänsten och vill vara social och ge av sig själv till personerna hon jobbar för, därför att det kanske är den enda sociala interaktionen de har den dagen. Att ge så mycket av sig själv och känna att man aldrig räcker till tär.
– Ambitionsnivåerna hos de här tjejerna är så höga och då är det så jävla fult att säga att de lider av duktig flicka-syndromet. Min fråga är varför man förminskar dem? Detta är högpresterande unga tjejer och dem ska vi inte bränna ut. Det är som Nabila Abdul Fattah säger i en av intervjuerna: Vi håller på att bränna ut några av Sveriges mest engagerade medborgare.

Det märks att hon brinner för ämnet. Också här bottnar det i en egen erfarenhet. För några år sedan blev Fanna Ndow Norrby själv väldigt trött. I serien beskriver hon hur hon en dag inte orkade längre. Istället för att köra på som vanligt kom hon knappt ens upp från soffan. Växterna i fönstret dog och det enda hon orkade var att ligga framför TV:n och se på serier. Detta var innan hon började frilansa som journalist, ett yrke och anställningsform som ofta kännetecknas av prekära villkor och en tuff arbetsmiljö. Men Fanna Ndow Norrby menar att utmattningen har gett henne mod att sätta gränser och ställa krav. igång och jag började frilansa på allvar. Jag tror att den erfarenheten kommer att hjälpa mig att förstå hur jag ska jobba för att det inte ska hända igen. Annars hade jag nog bara blivit utbränd senare, jag tror verkligen att det bara hade varit en tidsfråga, berättar hon.

Sammansvetsande protest

Det är helg och #metoo-debatten har varit igång i drygt en vecka. På Sergels torg i Stockholm samlas tusentals för att protestera mot sexuella övergrepp på kvinnor. Från scenen läser Fanna Ndow Norrby och kusinen Amie Bramme Sey upp en kravlista riktad gentemot män. Iklädda svarta bomberjackor och varsin keps med Raseriet-tryck framtill, läser de upp en rad punkter från sina respektive mobiltelefoner. Vid varje punkt får de stanna upp för att ta emot applåder. Det märks att de är på hemmaplan.
– Det kändes viktigt och sammansvetsande, säger Fanna Ndow Norrby i efterhand.

Tillsammans med Amie Bramme Sey har hon även podden Raseriet, som tar upp aktuella händelser genom ett antirasistiskt och feministiskt raster. Många lyssnare är unga tjejer. Under Me too-debatten har de ställt sig på dessas sida och delat egna erfarenheter och om hur det varit att växa upp i ett samhälle kantat av sexuella trakasserier av killar i skolan, på klubbar och i kompisgänget. De
har satt ord på den gråzon som inte alltid är tydlig, speciellt inte under uppväxten. När vi ses berättar jag att jag gärna hade haft henne och Amie Bramme Sey som vägvisare när jag var tio år yngre. Fanna Ndow Norrbys svar kommer snabbt.
– Jag med.

Men hur känns det att vara en förebild? Vissa brukar ju vilja vända sig mot det begreppet.
– Jag försöker vara ödmjuk inför det där att vara förebild. Jag tänker nog inte så mycket på det, utan kör min egen grej ganska mycket. Men det är lite läskigt också, det är ett ansvar.

Hon menar att det lika ofta är hon som lär sig av sina lyssnare.
– Många av de frågor vi som äldre battlar om är ganska självklara för många yngre. De är typ ”alltså det är klart att det finns ickebinära”. Det är såklart olika också, jag menar inte att det inte finns till exempel transfobi hos yngre, jag menar bara att vissa grejer har kommit längre. Jag blir själv checkad av yngre lyssnare ibland. De kan säga att nu glömde du det eller det perspektivet. Varför tänkte du inte på det här?
– Jag lär mig skitmycket och försöker tänka på det. Samtidigt är ingen perfekt. Jag kommer göra fel, det är jag hundra procent säker på. Grejen är att jag inte har några problem med att erkänna att jag inte hade tillräckligt med kött på benen, att jag fuckade up och uttryckte mig fel. Jag tycker att det är okej att göra fel och att göra om och försöka göra rätt. Om jag inte klandrar folk för alltid för deras felsteg så hoppas jag att folk tänker likadant om mig. Ingen är statisk.

I ett mellanförskap

Fanna Ndow Norrby är uppväxt i Hammarbyhöjden i Stockholm, med en mamma som är född i Sverige och med pappa som kommer från Gambia och Senegal. Precis som många andra med liknande bakgrund
vittnar hon om ett så kallat mellanförskap*.
– Det är en speciell erfarenhet, att inte se ut som någon av sina föräldrar, men i samhället rasifieras* bara som den ena. I mitt liv och i min familj har det varit öppna samtal kring den typen av frågor, men andra personer som har samma bakgrund som jag, där kan det vara så att den föräldern som inte rasifieras saknar förståelse. Att du har mixade barn betyder ingenting, du kan ändå vara rasse liksom.

Vi kommer in på klass. Fanna Ndow Norrby tror att hennes egen klassbakgrund spelar in i varför hon tycker att det är svårare att formulera sig kring klass än till exempel feminism och antirasism.
– Något jag tänker på kring klass som gör att jag ibland kan ha svårt att formulera mig kring det är klassresan. Du kan tillhöra en klass och sen en annan och tillhöra flera klasser under ett och samma liv, men du kan inte göra en rasresa. Båda mina föräldrar har levt i flera olika samhällsklasser under sitt ungdomsliv och under tiden de har varit mina föräldrar, det tror jag kan ha spelat in.

Så du var klassresenär som barn?
– Jag var det, så jag kan fatta varför jag ser klasstillhörigheten som mer flytande, trots att jag vet att för den stora majoriteten är det inte flytande. Klasstillhörigheten har även sett olika ut för mina föräldrar och under en period gjorde jag den resan varannan vecka.
– Jag tycker det är synd att klass ofta förbises i den intersektionella* analysen, för jag tror att det är en fråga som skulle kunna sammansvetsa personer som istället ställs emot varandra. Vi lever i ett kapitalistiskt system så det är klart att vi måste prata om klass.

Fanna Ndow Norrby tillhör den gruppering som ibland brukar beskyllas för att bedriva identitetspolitik och inte alls se de stora frågorna, såsom klassamhället. Jag avslutar med att fråga hur hon ser på det.
– Jag tycker det är tråkigt att identitetspolitik har blivit så negativt laddat. Jag tänker att mycket politik bygger på folks identiteter. Sen kanske din identitet är att du är en börsmäklare eller att du är bostadsrättsägare. Alltså, politiken formas ju av och för personerna i samhället och att klumpa ihop frågor om antirasism och feminism och människors rättigheter och säga att ”det är identitetspolitik, det sysslar inte vi med”, det är att förminska vad de här frågorna faktiskt handlar om. För det handlar om människors levnadsvillkor.
– Varför kallas det inte identitetspolitik när vi pratar om vem som har råd med vissa grejer, eller vem som kan köpa sin lägenhet eller vart man bor. Det handlar ju bara om identitetspolitik när vi pratar om rasifiering och sexualitet och genus. Det är tydligt att det är en strategi att inte prata om det utan avfärda det. Jag tycker inte identitetspolitik är ett fult ord, jag tycker det är intressant, avslutar hon.