Ett ljus i mörkret

I 25 år har Fristadsfonden hjälpt asylsökande och gömda flyktingar att få en rättvis rättslig prövning. Rött har träffat både de som hjälper och de som blir hjälpta.

– Ni kan presentera er med namn och vilka språk ni talar.

Rebecka Glaser, kvällsansvarig på Läkare i Världens juridiska och psykosociala mottagning, välkomnar kvällens arbetslag och inleder själv.

– Jag kan svenska och engelska. Och danska, tillägger hon med ett halvt skratt.

Ordet går runt. Där sitter en psykolog på plats, en annan psykolog är med på länk. Där är jurister, tolkar och medhjälpare. Alla är volontärer. Alla är kvinnor. Listan på antalet språk som talas växer. Ryska, azerbajdzjanska, spanska, tigrinja, arabiska, spanska, portugisiska, tyska, engelska. När ordet gått runt ett halvt varv når det en vithårig kvinna med stadig blick.

– Anita, asylrådgivare, säger hon.

Rebecka Glaser fyller i:

– Och mamma till mottagningen.

På 25 år har Anita D’Orazio knappt missat en onsdag. I 25 år har asylsökande och gömda flyktingar kommit hit för att få hjälp med asylrådgivning och psykologhjälp, och på torsdagarna kunnat få hjälp med läkarvård och medicin. I 25 år har Läkare i Världens mottagning varit organiserad. Innan dess skedde allt från ett bokcafé på Lidingö, som Anita D’Orazio och andra partimedlemmar startade 1977. Eller som Anita D’Orazio själv uttrycker det: ett klassiskt vänstercafé med kulturarbete parallellt med flyktingarbete.

– Vi hade de främsta i Sverige: Hasse och Tage, Sara Lidman och Povel Ramel. Samtidigt kom det personer med tbc och hiv som var utvisningshotade, berättar hon.

Ryktet spred sig

Tillsammans med infektionsläkarna, numer professorerna, Sven Britton och Anders Björkman, tiggde de bromsmediciner och annan medicin och utrustning från sjukhusen. Ryktet om asyl- och läkarhjälpen spred sig och till slut förstod de att de var tvungna att organisera sig: Den svenska grenen av Médecins du Monde, Läkare i Världen, var startad.

I samma veva, hösten 1994, tar Ulla Hoffmann plats i riksdagen med siktet inställt på integrationsfrågor. Arbetet tar en tvär vändning när hon förstår att de asylärenden som hon kommer i kontakt med inte är olycksfall i arbetet, utan svensk flyktingpolitik.

– Jag hade tänkt jobba med integration där jag såg att det brast. Men de människorna som är här, de är redan här och de lever, säger Ulla Hoffmann.

Arbetet med flyktingarna tar fart. Hon besöker flyktingförläggningar och träffar asylsökande. Lär sig deklarationen om mänskliga rättigheter.

– Det står tydligt, i artikel 14. Alla människor har rätt att fly från sina länder och få sin sak prövad, säger hon.

Några månader senare, 1995, mitt under brinnande krig i det forna Jugoslavien, träffar partimedlemmen Stellan Hermansson tre asylsökande med avslagsbeslut, och känner att något konkret måste göras. Tillsammans med Annika Cullberg, Lars Ohly, Ulla Hoffmann, Anita D’Orazio, Sten de Geer och Gudrun Schyman med flera, bildas en grupp i Vänsterpartiet som föreslår för partistyrelsen att starta Fristadsfonden.

Till en början delar fonden ut akuta bidrag till färdbevis, mat och dylikt, men mycket snart, på Anita D’Orazios inrådan, bestämmer de sig för att Fristadsfondens pengar enbart ska gå till juridisk hjälp. Medel för SL-kort och mat kan Asylkommittén i Stockholm bidra med – ytterligare en förening som Anita D’Orazio varit med och grundat och är verksam i.

Bidragit i 25 år

25 år senare fortsätter Fristadsfonden att bidra med pengar till sakkunnig juridisk hjälp i de fall det finns rimliga möjligheter att få avslagsbeslut upphävt, antingen genom att ansöka om verkställighetshinder eller att lyfta ärendet till Europadomstolen. Fristadsfonden bekostar även tortyrutredningar, dna-tester för att fastställa föräldraskap, läkarutlåtanden och psykologintyg.

– På vårt senaste styrelsemöte hade vi elva ärenden. Vi har beviljat två tortyrutredningar, ett ärende ska till Europadomstolen och på de andra har vi beviljat anmälan för verkställighetshinder, säger Ulla Hoffmann.

Fristadsfondens styrelse jobbar helt ideellt. För de juridiska ombud som fonden samarbetar med har de en fast taxa som de erbjuder. Men den mesta tid alla juridiska ombud, läkare, professorer och psykologer lägger ut är fortfarande pro bono.

– Vi betalar bara en liten del av det arbete de lägger ner. Våra juridiska ombud är fantastiska, de drivs utav rättvisa.

På Läkare i Världens mottagning på Kungsholmen i Stockholm, där de flesta ärenden Fristadsfonden tar upp har sin första kontakt, tar Anita D’Orazio vant en plats i ett av rummen. Med ryggen mot dörren sätter sig en medelålders kvinna med korpsvart hår. Runt bordet sitter också juristvolontärerna Fiola Mollakuqe och Adriana Dufvenberg.

– Välkomna hit i dag, säger Fiola Mollakuqe. Vi hade ett möte i måndags och det som hänt sedan dess är…

Hon går igenom nyheter i ärendet och berättar att enligt Migrationsverket verkar säkerhetsläget vara tillräckligt bra för att kunna verkställa en utvisning, samt att de hävdar att det finns viss vård att få för kvinnas äldsta dotter, som har dokumenterade stressyndrom.

– Det här har jag bemött och anser att Migrationsverket inte har kunnat visa att vård finns att tillgå. Det saknas barnpsykiatrisk vård som din dotter behöver, säger Fiola Mollakuqe.

2014 träffade Anita D’Orazio den azerbajdzjanska kvinnan och hennes familj på BUP i Stockholm. Sedan dess har familjen levt de flesta år som gömda. Nu har de med två döttrar fått ett utvisningsbeslut på sin senaste asylprövning och riskerar att skickas tillbaka till Azerbajdzjan, där kriget återigen har brutit ut.

Pågående prövning

Med hjälp av Fristadsfonden har Fiola Mollakuqe skickat in en anmälan om verkställighetshinder, och har nu en pågående ny prövning hos Migrationsverket.

Mamman från Azerbajdzjan börjar prata, men rösten bryter, ögonen tåras.

– Vi har inte velat berätta om kriget för vår dotter, men nu har hon fått reda på det i skolan, säger mamman och stryker handflatan över sin våta kind.

– Nu har hon fått höra om barn som har dödats i sömnen. Det finns ingen garanti att vi kommer överleva.

– Jag blir så jäkla förbannad, utropar Anita D’Orazio. Barnkonventionen! Var finns barnkonventionen!?

Innan mötet är slut berättar Fiola Mullakuqe att det är svårt att få uppehållstillstånd på den här grunden och att det nu kommer ytterligare en period av väntan för familjen. Anita D’Orazio fäster blicken i mamman.

– Vi fortsätter att kämpa. Vi ger inte upp, vi i Fristadsfonden ställer upp.

Mötet är slut, och mamman går därifrån. På väggen sitter en gulnad tidningsartikel inramad, med en stor bild på en yngre Anita D’Orazio. Rubriken lyder ”Hon ger gömda flyktingar ett ansikte”.

Hennes tonläge är lugnare nu.

– Ibland tänker jag att jag inte orkar en vecka till. Sen kommer ett sånt fall som lyfter en. Senast var det en annan familj från Azerbajdzjan – som fick stanna.

Anita D’Orazio är 84 år gammal, och år efter år blir arbetet med flyktingarna allt mer betungande. Men det är inte åldern som gör jobbet svårt. Sedan 2016 har det nästintill blivit omöjligt att bli beviljad uppehållstillstånd på grund av humanitära skäl, efter att den tillfälliga lagen trädde i kraft.

– Det känns väldigt tungt allting. Det finns inte någon rättssäkerhet kvar i asylprocessen. Svensk asylrätt har blivit svensk asylpolitik. Barnkonventionen – just a peace of paper. Det har havererat, säger hon.

Väntar på att bli beviljad

Hemma hos Ulla Hoffmann i Tyresö kliver Arash, en av de ensamkommande ungdomarna från Afghanistan, in via uteplatsen. Innan han säger hej tar han handspriten från fönsterbrädan och pumpar ut ett stänk i handflatan. Innan till pandemin var det här hans hem. Nu hyr han ett rum hos en av grannarna i hyreshuset mittemot. Arash har klarat sig bra. Några dagar tidigare skickade Ulla Hoffmann in alla hans papper: anställningsavtal från Kungsklippan Måleri AB, kopia på kollektivavtal, SNI-koder och balans- och resultatrapporter till Migrationsverket så att han ska bli beviljad ett treårigt tillfälligt uppehållstillstånd.

– Sen ska vi ha fest, säger Ulla Hoffmann.

Arash tilltro på att han ska få stanna permanent i Sverige är ännu inte helt befäst.

– Och om tre år börjar jag igen, säger han.

Arash kommer troligen få stanna enligt gymnasielagen, så länge han har arbete, men för de flesta asylsökande har chanserna minskat med åren. Ett tuffare debattklimat har gått hand i hand med skärpta lagar.

– Där vi i Fristadsfonden tidigare gladdes åt ett uppehållstillstånd gläds vi idag åt en ny prövning. Det leder till så många tragedier. Det är som Henrik Tikkanen sa: ”OK med mänskliga rättigheter, men vi måste noga överväga vem som kan betraktas som människa”, säger Ulla Hoffmann.

När Arash är på väg hem frågar Ulla Hoffmann om han är hungrig. Hon hinner knappt få ett svar innan hon öppnar frysen och tar fram en matlåda med khoresh gheime och en påse fryst bolani – lammgryta med kikärtor och afghanska piroger. I fönstret står en gåva från Arash, en inramad tavla, med texten ”The best mom ever”.

Fristadsfonden har hjälpt runt tusen asylsökande familjer och ensamkommande under åren. Nu har Ulla Hoffmann, ordförande i Fristadsfonden blivit 78 år gammal, Anita D’Orazio, generalsekreterare, 84 år.

– Vi blir ju inte yngre, så vi måste se till att det finns andra kamrater ute i landet som vill jobba med den här frågan, säger Ulla Hoffmann.

– Våra kamrater i partiet är helt fantastiska! Två kamrater i Botkyrka som skulle gifta sig avstod från bröllopspresenter och bad gästerna sätta in pengar på Fristadsfonden. I Västerås förde en pensionär över pengar till Fristadsfonden som en protest mot Sverigedemokraterna. Kamrater ger pengar till Fristadsfonden istället för födelsedagspresenter och andra skickar pengar till Fristadsfonden som en sista hälsning. Lokalföreningar skänker pengar på sina årsmöten och ibland har partiet samlat in pengar till oss på kongresser och 1 maj, säger Ulla Hoffmann.

– Internationell solidaritet är ett av fundamenten i Vänsterpartiets politik. Fristadsfonden är en del av partiets internationella arbete och vi behöver alla kamraters hjälp för att kunna hjälpa de som flytt för sina liv för att få en Fristad i vårt land, fortsätter hon..

Vill starta upp i Malmö

I Munka-Ljungby, upp mot Hallandsåsen i Skåne, bor Thord Kristiansson, styrelsemedlem i Fristadsfonden. Han är med sina 67 år fyllda rena ungdomen i sammanhanget. Innan pandemin satte käppar i hjulet arbetade han med att få till ett samarbete med Läkare i Världen i Malmö och starta asylrådgivning där.

– Planen är att få till något liknande som i Stockholm. Vi behöver även mer folk som är duktiga på flyktingjuridik på fler ställen i Sverige. De som kommer till oss har inga andra utvägar, säger Thord Kristiansson.