Vilka städar dina barns skola? Sjukhuset? Domstolen? Vilka ser till att spisen blänker i villan till fredagsmyset?
Rött har pratat med Elinor Torp om hennes nya bok om den smutsiga städbranschen:
Rent åt helvete – Vägen till Skuggsamhället.
” Vad som står i kollektivavtalet säger ingenting om verkligheten, konstaterar Göran, en svensk byggnadsarbetare som ser städpersonalen dagligen i kedjorna under de stora beställarna. Varje morgon står dörren uppställd. Någon öppnar den med en kil så att städarna kan komma in utan ID06, passerkorten som krävs på alla svenska byggen. Kvinnorna kommer i mjukisbrallor och gympadojor, bevittnar Göran.
Det här är en byggarbetsplats och det är lätt att skada sig, men de jobbar i sina egna kläder. Själv har han skyddsskor med stålhätta och trampskydd, arbetshandskar, arbetsbyxor och jacka med firmanamnet på. Göran har jobbat sida vid sida med städarna en längre tid. Hade det varit för tio år sedan hade folk slagit larm. Det är Göran övertygad om.
Men nu är det inget konstigt. Det har normaliserats, fullständigt, hävdar han. Man ser sällan städare med riktiga arbetskläder, det är nästan alltid hukade kvinnor som inte vågar prata med oss, eller män som bär tungt med lite bättre kläder.”
Citatet är från Elinor Torps nya bok ”Rent åt helvete”, om hur det går till bakom fasaderna när Sverige städas. Elinor Torp är en av Sveriges mest kvalificerade och erfarna arbetsmarknadsjournalister, till vardags på tidningen Dagens Arbete. Hennes förra bok hette ”Vi skuggorna” och handlade främst om männen som jobbar svart i byggbranschen. Många läsare ringde då och tyckte att hon borde skriva om städbranschen också, berättar Elinor när Rött når henne, och nu är den ute och kommer att ge många läsare både ont i magen, men också välbehövlig insikt och energi att agera.
När Lubbe Nordström åkte Sverige runt på 30-talet och skrev boken Lort-Sverige handlade lorten i första hand om den lort som satt i fattigt folks väggar, hår och eländiga hem. I ”Rent åt helvete” är lorten mer dold. De kriminella städbolagen som utnyttjar fattiga migrantarbetare har hängavtal med facken och avtal med arbetsgivaren.
– Det ser fint ut på pappret, säger Elinor Torp. Det är precis samma grej med de stora upphandlarna i stat och region, att det ser jäkligt bra ut på pappret! Det är dekaler, diplom, certifieringar för arbetsmiljö.. det ser bra ut på papper, men i praktiken går det inte till på det sättet utan de blir grundlurade, och de här upphandlande företagen, eller de offentliga upphandlarna, följer inte heller upp sina avtal hur de efterföljs. Fackförbunden följer inte upp heller hur deras kollektivavtal efterlevs i praktiken.
– Tar man citatet i början här, det är det företaget som är på Rosenbad. De har ett kollektivavtal med Byggnads och Sveriges Byggindustrier, trots det är det såhär sunkigt, de följer inte avtal ändå. Där är det också Byggnads som måste följa upp sina kollektivavtal bättre! De här tjejerna.. det är allmännyttan, det kommer alltså tjejer i mjukisbrallor och ska slutstäda. Då har de en snurrport där det krävs ID06-kort och den bara står öppen! Och städarna kan bara gå rakt förbi, det är nollkoll!
De kvinnliga migrantstädarna får ofta jobba 12-14 timmars arbetspass och utsätts för ständiga hot att om det inte passar kan du åka hem, och många berättar att ligga med chefen också ingår, annars! Eller som Elinor citerar en av cheferna på städbolaget: ”Jag sparkar skiten ur dig och skickar dig till helvetet” Bandinspelningar bekräftar.
Dessa svartstädare skurar inte bara över-och medelklassens villor och bostadsrätter, de skurar även i riksdagen, i Rosenbad, slutstädar på byggen och hemma hos näringslivseliten, hos kommunalråd, läkare, artister, journalister författare och – hos tidigare statsministern Magdalena Andersson!
Ingen har väl missat hur den nicaraguanska städerskan Chilo greps utanför Magdalena Anderssons villa i Nacka 2022 och sedan deporterades. Chefen på städbolaget som anlitat Chilo svart har redan varit i rättegång, men frikänts! men den 15 juni är det dags för Chilo i rätten. Hon är tillbaka i Sverige för att vittna i ett arbetsrättsligt historiskt mål.
Tre veckor innan Chilo greps höll Magdalena Andersson tal på LO-kongressen och sa att det strider mot den svenska arbetsmarknadsmodellen att arbetare skulle ha lägre lön, sämre villkor , längre arbetsdagar för att de kommer från ett annat land. Det är skamligt att arbetsgivare lockar hit utländska löntagare och låter dem arbeta under slavliknande villkor, det ska självklart inte vara lagligt, sa dåvarande statsministern.
Elinor Torp, boken slutar med att du försöker få till stånd en intervju med Magdalena Andersson, men det lyckas inget vidare?
– Precis, det blir ju nästan lite dråpligt och en bra slutkläm på boken, men det är nästan lite tråkigt för socialdemokratin och arbetarrörelsen vars hjärtefråga är just arbetsvillkor, att hon då råds att inte prata med mig om människorna som städar Sverige.
– Det var ett reflekterande samtal vi bad om och socialdemokraterna erbjöds att läsa boken i sin helhet redan i december, flera månader innan den gick till tryck, så jag tycker att det är anmärkningsvärt. Om vi nu ska ha en svensk modell då måste man lyssna in både arbetsgivarparten och arbetstagarparten, här lyssnar man överhuvudtaget inte in arbetstagarparten!
Elinor Torp får ändå till slut ett svar från Magdalena Anderssons pressekreterare, som är snarlikt den första kommentaren i Expressen:´” Det här visar att även personer som betalar vitt och frågar efter kollektivavtal ändå råkar ut för oseriösa aktörer”
Magdalena Andersson undviker alltså att mötas och utveckla sitt svar! Men Elinor får träffa Chilos städkollega Nettan, som viskar ”Olof Palme skulle vrida sig i graven”.
Vad som är påtagligt i ”Rent åt helvete” är hur föreställningen om ”skuggsamhället”, som något avsides, avgränsat, bortom, inte stämmer. Tvärtom visar Elinor Torps bok hur otroligt inne i de mest centrala delarna av det svenska samhället skuggan är verksam. Och tillåts verka. De här skurkbolagen som utnyttjar utsatta människor, inte betalar anständiga löner, sliter ut folk och behandlar dem som skräp, de har uppdrag i riksdag och Rosenbad, i domstolar och skolor, de städar statsministerns hem. Och de tjänar många många miljoner.
– Precis, och då kan man ju säga att de här bolagen har en viss andel vit arbetskraft och en del svart, och jag vet att regeringskansliet för några år sedan hade inne ett bolag där vit personal städade inne i regeringskansliet men svart personal i samma bolag städade nån annanstans, och då tyckte man sig kunna säga; jamen här i regeringens lokaler är det vit personal som är anställda och har goda villkor och löner. Det säger något om att man inte bryr sig, anser jag, att man rycker på axlarna.
Vad händer med Chilo nu?
– Chilo deporterades ju och fick betala böter. Hon blev dubbelbestraffad medan chefen El Jefe gick fri, sen blev det en rättegång för brott mot utlänningslagen mot honom i höstas i Nacka tingsrätt. Då var jag den enda journalisten på plats plus John Nordmark från Syndikalisterna. Då friades chefen El Jefe för brott mot utlänningslagen. Det är polis och åklagare som inte la fram tillräckligt mycket bevisning. Och kallade inte nyckelvittnet Chilo. Men nu den 15:e juni kommer hon alltså vara där, och trots att det bara är en arbetsrättslig tvist om att hon inte fått lönen hon ska ha så hoppas jag att lite media bemödar sig att gå dit, för det är nödvändigt! Det kostar de här människorna, men det kostar också oss skattebetalare många miljarder varje år, så det här måste bli en fråga i politiken att ta tag i.
– Det hänger också ihop med frågor om pengatvätt. Det är ju allt vanligare att företag använder arbetslivet för att tvätta pengar, och kommer undan med det, eftersom arbetslivet har blivit en frizon för skurkföretag. Det är enormt viktigt att det här blir en stor politisk fråga och att de stora fackförbunden tar sitt ansvar!
Trots hypen kring historien om Chilo och Magdalena Andersson var det faktiskt inte orsaken till att Elinor Torp skrev boken?
– Nej, faktiskt inte, jag hade bestämt att skriva den här boken innan den händelsen och gjort en väldig massa research redan och träffat många i städbranschen. Både på statens eget städbolag Samhall och migrantarbetare. På ett sätt var jag ju lite tacksam för att jag fick upp frågan på agendan med den här historien 2022.
”Rent åt helvete” handlar förutom de kriminella städbolagen och deras utnyttjande av migrantarbetare också om utvecklingen i Samhall. Samhall som är 100 procent statligt ägt har gått från att ha särskilda verkstäder för människor med olika typer av fysiska eller mentala funktionshinder, där de erbjöds olika kreativa och meningsfulla sysselsättningar, till att idag hetsa funktionshindrade att jobba sig halvt ihjäl och dessutom med hjälp av statligt subventionerade löner kunna vinna stora upphandlingar och göra det i stort sett omöjligt för seriösa städbolag att konkurrera.
I boken skriver Elinor om hur en av Samhalls städare, Yolene som har allvarlig autism, blir så stressad av kraven och det omänskliga tempot att han tar livet av sig.
– Inom ramen för Dagens Arbete har jag och flera kollegor granskat Samhall under minst 10 år. Även då såg vi att det fanns stora problem med arbetsmiljön, men när vi började granska det här bolaget, så fanns ändå plats för människor med Downs syndrom och människor med psykiska och fysiska funktionsvariationer. Idag så är de helt borta ifrån Samhall. Man måste klara av att städa ute hos kund, och på de här tuffa schemana. Och det har blivit ”kunden kräver, kunden kräver”. Att anpassa arbetsmiljön till människor med ofta svåra funktionshinder har helt kommit bort, och då undrar man ju: är det verkligen så att staten ska ge de här nästan 7 miljarderna varje år till Samhall när man faktiskt inte skapar meningsfulla uppgifter åt människor som är svaga på arbetsmarknaden.
Elinor anser att det verkligen kan ifrågasättas, och det finns heller ingen transparens i hur pengarna används. De hundratals städarna och första linjens chefer på Samhall hon träffat under lång tid under granskningen för Dagens Arbete ,visar att problematiken inte utgår från några anekdotiska berättelser utan att den uppdrivna stressen är satt i system.
– Det är många som har det precis som Yolene i boken. Han var ju en autistisk kille som var så jäkla glad. Han ville till Samhall och hade en hög arbetskapacitet kroppsligt, han var stark men kan man nånting om autism så vet man att det värsta som finns är oförutsägbarhet, att kastas hit och dit, att inte ha nån struktur.
– Jag skulle inte klara av att jobba så själv, med de här detaljstyrda minutschemana som de har. Det är så snurrigt, och så olämpligt!
När det gäller privata kriminella städbolag är det ändå lättare att se intresset: ”Follow the money”, ägarna kan tjäna stora pengar i vinst, men det är något av en gåta när man läser boken varför Samhalls högsta chefer agerar som de gör, vad har de att vinna på det här agerandet mot de funktionshindrade?
– Ja första linjens chefer råkar också illa ut. De som äger Samhall är ju egentligen politikerna, det ligger under näring- och arbetsmarknadsdepartmenentet. De sitter i otaliga möten med Samhalls ledning. I ärlighetens namn har de en ny vd nu och ska förbättra arbetsmiljön men det är så mycket mer som behövs och det tar tid.
2006 blev Samhall aktiebolag med vinstkrav under borgerligt styre och har sedan dess vunnit flera riktigt stora kunder, som Ica, Max hamburgare och Coop, och hela stora Arlanda.
– Då blev det för mycket, och då lämnade förra vd som nu är på SJ, berättar Elinor Torp.
– Det är symptomatiskt att ledningen för Samhall inte har sett så mycket till människorna utan till ekonomin. Vd nu har en annan bakgrund, men än så länge har jag inte sett tillräckliga åtgärder för att det ska bli bra för de här människorna, men det är ändå något på gång!
Är det det ideologiska högerprojektet med den så kallade ”arbetslinjen” som satt sin prägel även på Samhall?
– Ja, i min förra bok ”Vi skuggorna” hade jag ju väldigt tydligt listade beslut som banade väg för den här nedmonteringen av vår arbetsmiljö, arbetsvillkor framförallt. Det hänger ju samman även med den här händelsekedjan. Det är väldigt mycket så att man från 2006, 2007 har lagt ner flera myndigheter, som Arbetslivsinstitutet, och gjort om Arbetsmiljöverket så att tillsynsinsatserna över arbetsgivarna minskade. Vi har slopad revisionsplikt, det ska vara lättare att få F-skatt mm.
– Det finns jättemånga politiska beslut som ligger bakom det här. När sen Socialdemokraterna kom tillbaka till makten, då blev det byggboom, det var massa renoveringar. Det har snarare vuxit det här skuggsamhället, ett begrepp som jag var med om att skapa!
Funkar skuggsamhället för att beskriva verkligheten i Sverige idag?
– Nej, det har visserligen haft en viktig funktion, efter ”Vi skuggorna” uppstod ju mycket diskussion, i alla fall på vänsterhåll, men nu vill jag helst fimpa det begreppet eftersom det ger en felaktig bild av att skuggsamhället lever parallellt med den vanliga samhället, något som inte har med oss att göra riktigt.
Det finns skiktningar även i skuggsamhället?
– Ja i min förra bok ”Vi skuggorna” beskrev jag väldigt tydligt de här hierarkierna i skuggsamhället. Det finns de som kanske har papper och uppehållstillstånd, som kanske har varit här lite längre, som har det bättre medan de som kommer från Pakistan och Nicaragua har det allra sämst. De helt papperslösa, det är de som sover på byggena, det är de som inte får ut nån lön alls. De har ingenting alls att sätta emot.
Upplever du att det är ett bredare uppvaknande på gång, och mer samarbete för att få bukt med arbetslivskriminaliteten?
– Jag hoppas det. Byggnads har tidigare inte velat ta i Syndikalisterna med tång. SAC:s sätt att jobba är annorlunda, de ger sig ut på arbetsplatserna, möter människorna på golvet oavsett vilka de är, var de kommer ifrån och om de är medlemmar. Det är ju en liten gräsrotsrörelse det Pelle Sunvisson och de sysslar med i Solidariska Byggare. Där har ju de stora fackförbunden någonting att lära. Och jag tror det är helt rätt, man måste ju åka ut, det går inte att sitta bakom ett skrivbord i LO-borgen.
Migrationsverket ringer nu och vill intervjua Elinor om uzbeker och Arbetsmiljöverket ringer och vill göra en reklamfilm om migrantarbetare och vill gärna ha hennes kontakter.
– Jag frågade: varför frågar ni inte era inspektörer, ni är ju den enda tillsynsmyndigheten, ni måste väl ha koll på det själva? Det var inte fel att ringa, de vill väl nånting bra, men det är otroligt konstigt att de är så fjärmade att de inte har en aning om hur det går till ute i arbetslivet och de är vår tillsynsmyndighet!
Nu har Skatteverket också ringt till Elinor, faktiskt samtliga myndigheter ringer.
Stockholm LS/Solidariska byggare menar att om man kunde skala upp deras verksamhet och införa blockader mot kriminella bolag och hjälpa migrantarbetare få ut sin lön retroaktivt, så skulle man i princip kunna bli av med arbetslivskriminaliteten. LO-förbunden har ju stora resurser.
– Jag tror att de har rätt där. Skulle man få de stora fackföreningarna att engagera sig i fler än bara sina egna medlemmar skulle man få stopp på det. Men tyvärr är det många i samhället, inte bara facken, som inte bryr sig i och med att det i så hög grad är migrantarbetare som utnyttjas. Igår intervjuade jag någon som sa typ ”jag orkar inte höra mer, jag orkar inte ha all världens skit på mina axlar”. Och har man den inställningen så bryr man sig inte om vem som städar på ens barns skola!
– Jag vet hur hårt ordföranden i Byggnads gick ut när det gällde Fotbolls-VM i Quatar till exempel, och var enormt tydlig med att det här utnyttjandet av migrantarbetare får inte förekomma. Men han har ännu inte höjt rösten på samma sätt när det gäller migrantarbetare som utnyttjas på det hemskaste sätt här i Sverige! Människoexploateringen finns ju här i Sverige också!
Finns det nånting som du tycker går åt rätt håll?
– Ja Ola Petterssons( fd LO:s chefsekonom) delegation mot arbetslivskriminaliteten är ändå lovande. Sen har vi den här lagstiftningen om människoexploatering som kom 2018 så att polis och åklagare kan ingripa och driva upp fall enklare. Vi har hittills bara en fällning och det är alldeles för dåligt! Där tror jag att polis och åklagare måste utbildas så de får upp fler fall från olika branscher. Jag ser bland upphandlare också att det finns eldsjälar som faktiskt vill göra något åt det här! Det finns en kvinna på Botkyrkabyggen som är väldigt klok och en i Malmös allmännyttiga bostadsbolag. Och många fler.
– Men Upphandlingsmyndigheten är jättetröga så tyvärr får de inte det stöd som skulle behövas med kontroller mm. Man borde lägga in att svartarbete inte f å r förekomma. Det behövs utbildningsinsatser både från politikerhåll och från SKR, det är jätteviktigt att de vaknar.
– Det är jätteviktigt att vi alla vaknar!
“Rent åt helvete” är utgiven av Mondial förlag
Foto: Tove Falk