Dra ur kontakten till det fossila – men hur?

De sydsvenska elpriserna slog i vintras ett dystert rekord. Den 22 december var dygnspriset på el över 4 kronor per kilowattimme i södra Sverige. Ett par veckor tidigare, den 6 december, var timpriset på el i Stockholm uppe i nästan 6,50 kronor. Det är de högsta priserna någonsin, och hushållens elräkningar blev därefter. Högerpolitiker dundrade om klimatdårarna som stängde ner kärnkraftverk utan att ha något färdigt alternativ, på Twitter gjorde sig deras följare lustiga över det idiotiska i solpaneler i ett land där det är mulet hela vintern. Det målades upp en bild av hur klimatomställningen skulle göra Sverige till ett u-land, med hushåll som ruinerades av stillastående vindkraftverk och en industri som sakta tynade bort av elbrist. Men var det verkligen bristen på kärnkraftverk och utbyggnaden av grön elproduktion som drev upp priserna på den svenska elmarknaden?

Jonas Algers har de senaste åren arbetat vid den norska tankesmedjan Manifest, men är numera forskare vid Lunds universitet där han doktorerar inom miljö- och energisystem. Han menar att orsakerna till vinterns skenande elpriser har helt andra orsaker, och att grön elproduktion redan idag producerar förhållandevis billig el.

– Det första man ska komma ihåg är att vi i Sverige producerar mer el än vi använder, någonstans runt 160 terawatttimmar varje år. Det handlar nästan uteslutande om fossilfri el, framför allt från vattenkraft som står för lite knappt hälften av produktionen. Kärnkraft står för den näst största andelen, runt en tredjedel. Vindkraften står idag för ungefär en sjättedel av Sveriges elektricitet, men den har vuxit med nästan det femtiodubbla på 20 år. Med den teknikutveckling vi har idag lär den trenden fortsätta, understryker han.

Så vad berodde prischocken i vintras på?
– Det handlade egentligen om en multikris för de fossila bränslen som förser stora delar av Europa med el; Ryssland begränsade tillgången på naturgas och höll Gazproms lager ovanligt tomma, Algeriet stoppade av politiska skäl sin gasexport till Spanien. Ovanpå det stängdes flera kärnkraftverk ner i Frankrike, på grund av underhållsarbete. Det stängdes visserligen ner kärnkraftverk i både Sverige och Tyskland, men det produktionsbortfallet var betydligt mindre än det från de oplanerade störningarna, och dessutom fanns det planer för hur det skulle hanteras.

Men varför påverkar problem i Nordafrika och Frankrike våra elpriser här i Sverige?
– Vår elmarknad är integrerad med EU:s. Även om vår elproduktion tickar på som den brukar, så betyder störningar där också störningar här hos oss. På den europeiska marknaden sätts priset av den dyraste kilowattimmen som produceras. Dyr och smutsig el driver alltså upp priset på grön och billig el. Det är inte ett hållbart system, och det har också varit ett hett ämne för debatt i EU:s utskott; Spanien har till exempel drivit på för att naturgasen ska frikopplas från prissättningen, just eftersom den låga tillgången i vintras drev upp priserna så kraftigt. Nu har de fått godkännande av EU-kommissionen för ett tak på gaspriset. Marknaden behöver omorganiseras så att priserna blir stabila och den gröna energin inte missgynnas, slår Jonas Algers fast.

Men skulle inte en utbyggd kärnkraft ändå vara en trygghet för Sverige? Den producerar ju el, som högerdebattörer gärna påpekar, vare sig solen skiner eller det är mulet, vare sig det stormar eller är stiltje. Visserligen handlar det om stora investeringar, reaktorerna tar lång tid att bygga och slutförvaret är inte en fråga som fått ett tillfredsställande svar, men det borde innebära en jämn, hög och pålitlig tillgång till den elektricitet Sveriges hushåll och industri behöver.

Skulle en mer utbyggd kärnkraft vara lösningen på bekymret?
– Nej, det är inte riktigt så enkelt. Det finns problem även med kärnkraft, se på Frankrike till exempel. Där står kärnkraften för 70 procent av elen, men de hade i vintras bland de högsta priserna i hela Europa. Dessutom har de fått problem med nerkylningen då temperaturen stigit i de floder som används för att kyla ner reaktorer, säger Jonas Algers.

Enligt Energiföretagen Sverige hölls de franska kärnkraftverken i genomsnitt stängda en tredjedel av året 2020. Inte en särskilt pålitlig energikälla alltså. Men om inte kärnkraft är lösningen, vad är det då? Att ställa om industri- och transportsektorn skulle minska Sveriges utsläpp med två tredjedelar, men å andra sidan kommer det att kräva en dubbelt så hög tillgång på el.

Hur tryggar vi då en tillgång på dubbelt så mycket el som vi producerar idag, om inte kärnkraft är lösningen?
– Rent tekniskt är det egentligen inget problem för Sverige att kraftigt öka sin elproduktion, svårigheterna handlar framförallt om politiken. Priserna på vindkraft och på solpaneler har sjunkit så dramatiskt att de dessutom är det billigaste alternativet när produktionen ska byggas ut. Men det finns två ordentliga utmaningar. Först; vem ska ta kostnaden och vem ska ta vinsten vid omställningen? Det är lätt att skratta åt välbärgade villaägare i Sydsverige som inte vill förstöra sin havsutsikt, men hur är det till exempel med samernas legitima bekymmer för rendriften? Den andra utmaningen handlar om i vilken grad industrin har kapacitet till att genomföra förnybarutbyggnaden. Kommer man att få tag på kompetent arbetskraft? Eller för den delen koppar till vindkraftverken och litium till batterierna? Det sägs att vi i Europa lever i ett postindustriellt samhälle, men egentligen är vi bara beroende av industriell produktion i andra länder. Därför hotas omställningen av tillgången på mineraler och komponenter som inte produceras i Europa och nu har fastnat i handelskaoset som coronaåterstarten och kriget i Ukraina har skapat. Konsekvenserna ser vi nu i bland annat vindkraftsindustrin, som har svårt att bygga ut i den takt som efterfrågas.

– I flera decennier har teknikutveckling handlat väldigt mycket om software, om programmering och digital utveckling, men nu måste vi tillbaka till att tänka hardware: vindturbiner, batterier, solpaneler. Det kräver en helt annan långsiktighet och kommer skapa mer synliga samhällsändringar. Det kommer kräva mer av Europas vänster för den delen. Förutom frågan om omfördelning krävs det nu en politik för vad som ska produceras och hur, menar Jonas Algers.

Större länder beroende av fossila bränslen
Sverige har ett gynnsamt utgångsläge, med en elproduktion som redan är nästintill hundra procent fossilfri, och goda förutsättningar att bygga ut den ytterligare. Men många av Europas större länder är i mycket högre grad beroende av energi från fossila bränslen. Polen utvinner till exempel 80 procent av sin el ur sådana källor och både Italien och Europas industrigigant Tyskland använder fossilt bränsle till ungefär hälften av sin elproduktion.

I det läget, var gör den svenska gröna elen mest klimatnytta: i svenska industrins gröna omställning eller när den ersätter tysk kolkraftsel?
– Jag menar att man måste fundera på vad som är långsiktigt transformativt för klimatet. Att under en tid ersätta elproduktion i ett kolkraftverk genom att exportera ren el gör viss skillnad för utsläppen, men det förändrar i grunden inte hur Tyskland får sin el. Att elektrifiera den tunga industrin är däremot transformativt, då man byter ut produktionsteknologin. Som till exempel i stålproduktionen där man vill använda vätgas istället för kol som insatsvara. Det är sådana steg som vi måste ta om vi ska bygga ett samhälle utan utsläpp. De tyska kolkraftverken måste bort och det görs bäst genom att bygga ut ren elproduktion, vilket den tyska regeringen också planerar att göra, resonerar Jonas Algers.

Men att göra övergången från kol och olja till vatten, vind och sol är ett enormt projekt, och att dessutom återuppbygga den industriella kapaciteten, det kräver dubbla utmaningen.

Kan Europa klara av omställningen som behöver göras?
– Det är svårt, men absolut möjligt. Den politiska viljan är det stora hindret, men som tur är går utvecklingen enormt fort i många av Europas större länder, som Tyskland och Storbritannien. Fossilfria alternativ är dessutom i längden de billigaste. Fossila bränslen har en automatisk inflationspress eftersom man utnyttjar de tillgångar som är billigast att utvinna först – kol grävs uppifrån och ner och olja utvinns först där den är lättast att pumpa upp, så fossila bränslen blir ofrånkomligen dyrare med tiden. Detsamma sker inte med fossilfri energi förrän det inte finns fler platser att bygga vindkraftverk på, och dit har vi långt kvar, om vi någonsin når dit. Så även i länder där politikerna främst ser till kostnaderna är grön energi det bästa alternativet.

– Sen finns det naturligtvis problem med förnybar energi som måste lösas. Var vindkraftverken ska byggas är ett sådant som alltid återkommer. Man kan tycka att norra Norrland är det bästa alternativet, där få bor och blir störda, men där har vi i stället känsliga ekosystem och viktiga samemarker att ta hänsyn till. Bäst är kanske att bygga till havs, även om det betyder högre kostnader. Det är hursomhelst en politisk fråga där man måste hitta en vettig politisk lösning. Ett annat problem är det där klassiska, att vindkraftverken bara fungerar när det blåser. Men energilagring i vätgas och batterier håller på att utvecklas i rask takt. I komprimerad vätgas kan man lagra enorma mängder energi, och de enda utsläppen vid förbränning är vatten, förklarar Jonas Algers.

Så vad krävs för att vi ska klara omställningen?
– Teknikutveckling är det ena; bättre lagring, effektivare vindkraftverk och så vidare. Det andra är politisk planering för hur omställningen ska klaras av. Vi måste prioritera produktion där det behövs genom att säkra tillgången på material och personal. Bygga ut den gröna industrin, snabbt begränsa den fossila. Göra investeringarna och staka ut en riktning från fossilsamhället. Klarar vi det, då klarar vi att ställa om.