Dödlig kamp för rättvisa

Klockan är tio på morgonen i byn Sitio Overflow på ön Negros i Filippinerna. Ett tiotal sockerrörsbönder sitter under ett tak av torkade bananblad och käkar frukost. De har redan jobbat i flera timmar på intilliggande sockerrörsfält. Tidigare var de jordlösa sockerrörsarbetare, men 1995 fick de 86 hektar mark genom det filippinska jordreformprogrammet som implementerades några år tidigare.

– Men jordägarna har vägrat att överlämna marken till oss. Därför har vi tagit saken i egna händer. Sedan 2015 har vi stegvis lyckats ta 35 hektar av vår egen mark, säger Marlyn Ambolo, en av sockerrörsarbetarna.

Bönderna är medlemmar i bondegruppen Tumpok Small Farmers and Farm Workers Association (TSFFWA). Med lagen i ryggen ockuperar de delar av sin egen mark.

– Jordägarna har gått till domstol och överklagat besluten om att ge oss mark och har använt sig av andra rättsliga manövreringar, berättar Marlyn Ambolo.

Det som skrämmer bönderna mest är dock mordhoten. Sedan Rodrigo Duterte blev president, den 30 juni 2016, har minst 157 mark- och miljöförsvarare mördats.

– Hösten 2016 ryktades det om att jordägarna hade utlovat en belöning på 30 000 pesos (cirka 5 850 kr) till den som dödade mig. I slutet av november samma år försökte en maskerad man på motorcykel skjuta ihjäl mig, men kulan flög över huvudet på mig, säger Marlyn Ambolo.

Bönderna utsätts för mängder av andra trakasserier och hot.

– Vi polisanmäler händelserna, men inget händer eftersom polisen är på jordägarnas sida.

Hårdare tider

Majoriteten av Filippinernas sockerrör odlas på ön Negros. Plantagen sysselsätter cirka 335 000 personer och många av dessa arbetar för stora jordägare för löner så låga som 18-28 kronor per dag. Med coronakrisen har tiderna blivit ännu tuffare. Den 16 mars 2020 sattes ön Luzon, där huvudstaden Manila är belägen, i karantän. Utegångsförbud och nedstängningar infördes runtom i landet.

– På Negros har många sockerrörsarbetare och bönder fortsatt att arbeta på plantager och fält, men nedstängningarna innebär en allt tuffare situation, säger Butch Lozande, som är generalsekreterare i Nationella Federationen för Sockerarbetare (NFSW) på Negros.

I början av juni är sockerrörssäsongen över. Det dröjer fyra månader tills den startar igen.

– I vanliga fall brukar sockerrörsarbetarna då ta sig till urbana områden för att söka andra jobb, säger Butch Lozande.

Nu stoppar vägspärrar och militärer dem.

– Många sockerarbetare säger att det känns som att de sitter i burar utan möjlighet att hitta inkomster till att köpa mat och andra förnödenheter.

Lantarbetare exkluderas från Arbetsdepartementets ekonomiska stödprogram.

– Stödet ges endast till industri- och servicearbetare. Lantarbetare kategoriseras inte som arbetare, men inte heller som bönder. Därför har de inte rätt att ta del av regeringens stödpaket till bönder heller, säger Butch Lozande.

Coronarestriktionerna hindrar majoriteten av de cirka 15,6 miljoner filippinierna som arbetar inom den informella sektorn från att jobba. Över 100 000 personer har arresterats för att ha brutit mot restriktionerna. Samtidigt beräknas regeringens utlovade hjälppaket endast ha nått cirka 60 procent av de nödställda. I slutet av mars demonstrerade människor i ett av Manilas slumområden för att de inte fått utlovade förnödenheter. 21 personer arresterades. Presidenten uppmanade sedan säkerhetsstyrkor att skjuta de som bryter mot restriktionerna. Sedan den 29 mars har NFSW:s aktiviteter varit begränsade till webben. De uppmanar bland annat lantarbetare till bungakalan, vilket innebär att de odlar grödor för husbehov på obrukad mark mellan sockerrörssäsongerna. Det är en handling förenat med livsfara. I oktober 2018 sköt okända gärningsmän ihjäl nio sockerrörsarbetare som sysslade med bungakalan på Negros.

– Det har satt skräck i lantarbetare och bönder, säger Butch Lozande.

Någon vecka efter massakern 2018 fördömde president Duterte de som sysslar med bungakalan och beordrade polisen att skjuta dem. Butch Lozande menar att bungakalan är resultatet av misslyckade jordreformer. Målet med reformerna var att omfördela över fem miljoner hektar privat och offentlig mark till jordlösa bönder. Cirka 550 000 hektar mark återstår att fördela – på papper.

– På Negros har minst 80 procent av marken som gavs till jordlösa bönder åter hamnat i händerna på stora jordägare, förklarar Butch Lozande.

Rödmärkning

Majoriteten av bönderna har inte haft råd att odla marken. De har tvingats sälja eller arrendera ut den. Samtidigt vägrar många jordägare att överlämna mark. Den 30 mars 2019 dödades 14 markrättsaktivister i samordnade polis och militäroperationer på Negros. Enligt polisen var det under legitima husrannsakningar efter terroristvapen. Människorättsorganisationer kallar det för en massaker på bönder.

– Att vara aktivist i Filippinerna är mycket farligt. Pratar man om arbetares eller bönders rättigheter kommer man att stämplas som kommunist av myndigheter, armén och jordägare, säger Butch Lozande.

Att anklagas för att vara kommunist, eller att bli rödmärkt, är samma sak som att stämplas som anhängare till gerillan New People’s Army, NPA, som är den väpnade grenen av det filippinska kommunistpartiet CPP (Communist Party of the Philippines). NPA har fört en väpnad kamp mot regeringen sedan 1969. I slutet av 2017 trappade presidenten upp kriget mot NPA och gav armén fria händer att slå till mot misstänkta kommunister. Rättighetsarbete har aldrig varit riskfritt i Filippinerna. Särskilt inte under Ferdinand Marcos diktatur (1965-1986).

– Men Duterte har slagit Marcos rekord i människorättsbrott på mycket kort tid, säger Butch Lozande.

Duterte inledde sitt presidentskap med att starta ett krig mot droger. Han uppmanade säkerhetsstyrkor och allmänhet att döda knarklangare. Sedan dess har minst 27 000 personer dödats. Nu, under coronakrisen, har kongressen gett presidenten extraordinära befogenheter som kan förlängas var tredje månad. Butch Lozande säger att arméns och polisens rödmärkning och trakasserier bara fortsätter.

– Vi är mycket oroliga att Duterte-regeringen ska utnyttja hälsokrisen för att införa undantagstillstånd. Regeringen kan legitimera det med att den skyddar folket.

Även 43 fackföreningsaktivister har mördats under Dutertes presidentskap. Andra har arresterats anklagade för att vara NPA-sympatisörer. Den 31 oktober 2019 stormade säkerhetsstyrkor en byggnad i Bacolod City på Negros, där flera bonde- arbetar- och människorättsorganisationer huserade. 57 personer, inklusive Butch Lozande, arresterades. Butch Lozande hävdar att säkerhetsstyrkorna planterade vapen i byggnaden. Han och de andra aktivisterna är nu åtalade för olaga vapeninnehav.

– Flera advokater som vi har kontaktat vågar inte ta sig an fallet av rädsla för att stämplas som NPA-advokater, säger han.

Farligt att ge juridisk hjälp

Närmare 50 jurister har mördats sedan Duterte blev president. Däribland 30 advokater. De flesta arbetade med fall som rörde narkotika, mänskliga rättigheter eller markkonflikter.

På ett bondekooperativ i utkanterna av byn Prosantolan träffar vi Clarissa Ramos. Hon är generalsekreterare i organisationen Paghidaet sa Kauswagan Development Group, PDG, som ger juridisk hjälp till småbönder. 2018 hängdes Clarissa Ramos ut som NPA-anhängare med namn och bild på affischer med andra rödmärkta personer, däribland hennes make, advokaten Ben Ramos. Han representerade otaliga jordlösa bönder vid markkonflikter.

– Ben vann nästan alltid målen och det gillade givetvis inte jordägarna. Hans framgångar i rättssalarna fick andra bönder och lantarbetare att inse att det var möjligt att vinna om de organiserade sig, berättar Clarissa Ramos.

I början av november 2018 blev Ben Ramos ihjälskjuten av två maskerade män på motorcykel i staden Kabankalan City på Negros. Fallet är inte nedlagt, men liksom när det gäller andra mord på rödmärkta personer står polisutredningen still.

– Nu ber vi om internationell hjälp att pressa regeringen att utreda morden, eller åtminstone få den att stoppa morden på civila, säger Clarissa Ramos.

Fritt fram att mörda

I människorättsorganisationen Karapatans lokaler i Bacolod City träffar vi 25-åriga CJ Matarlo. Hon är vicepresident i ungdomsvänsterpartiet Kabatoon Partylist.

– Jag är ”rödmärkt” eftersom jag är en högljudd kritiker av regeringen och en freds- och människorättsaktivist, säger hon.

Den 28 november 2017 ingick CJ i en grupp som samlade bevis om övergrepp från militärens sida mot bönder i provinsen Negros Oriental. Hon och Karapatanmedlemmen Elisa Badayos fick skjuts på en motorcykel av bondeaktivisten Elioterio Moises. I utkanterna av orten Bayawan City blev de beskjutna av maskerade män på en annan motorcykel.

– Elioterio föll av motorcykeln och vi kraschade i ett sockerrörsfält. Jag såg att min arm var blodig och kunde inte röra den, men jag låg stilla på marken och låtsades vara död. Först när lokalbefolkningen kom till platsen vågade jag röra mig, berättar hon.

Elioterio Moises och Elisa Badayos förklarades döda på sjukhuset. CJ Matarlo hade träffats i armen av en pistolkula.

– Polisen ville att jag skulle följa med dem till stationen, men jag vägrade. Jag är säker på att de var inblandade i attacken. På sjukhuset rådde personalen mig att inte stanna kvar där eftersom gärningsmännen kunde komma dit. Det var fruktansvärt traumatiskt.

Ingen har gripits för dådet.

– Jag tror inte på rättssystemet längre, men jag tror att genom organiserad kamp kan vi stoppa människorättsövergreppen, säger hon.

Koalition mot dammbygge

Negros är långt ifrån den enda platsen som infekteras av markkonflikter. På Filippinernas största ö Luzon reser sig landets längsta bergskedja Sierra Madre. Dess toppar, sluttningar och dalgångar täcks av över 50 olika växt- och trädarter som tillsammans bildar landets största regnskog. I en dalgång, vid Daraitanbergets fot, ligger enkla små butiker och bostäder utspridda vid en biflod till Kaliwafloden. Män stakar flottar, lastade med kokosnötter, papaya och annat lokalproducerat, mellan strandkanterna.

Sedan 1979 har ett dammbygge planerats i området – Kaliwadammen. Den nuvarande planen offentliggjordes 2012. Statliga Metropolitiska Vatten- och Avloppsverket (MWSS) ska implementera den. Om projektet går igenom kommer 300 hektar skog att försvinna och tusentals familjer tvingas flytta. Som lagen föreskriver har MWSS haft konsultationsmöten med urfolkssamhällena.

– Under mötena sa representanter för MWSS att vi ska förflyttas till ett annat område om dammen byggs, men de sa ingenting om vart eller om vi skulle få ekonomisk kompensation och jordbruksmark, berättar 45-åriga sjubarnsmamman Aileen dela Guz Vatodo.

I slutet av 2018 ingicks ett låneavtal med Kina som ska finansiera projektet. Trots att endast ett av sex urfolkssamfund har gett sitt samtycke beviljades MWSS miljöcertifikat för projektet i oktober 2019. Motståndarna till dammen kommer att gå vidare till domstol, men presidenten har sagt att han ska göra allt som står i hans makt för att projektet ska genomföras. En väg till den planerade platsen för dammen har redan börjat anläggas. Militären har ökat sin närvaro.

– Militären försöker rekrytera lokalbefolkningen till paramilitära grupper. Det finns många som tar värvning. Det är inte så märkligt. De erbjuds en månadslön på 25 000-30 000 pesos (4 800 kr-5 750 kr). Det är oerhört mycket pengar för människor här. Dessutom, om de avböjer kommer de att bli ”rödmärkta”, berättar 46-årige tiobarnspappan Renato Ibanez.

Han tillhör urfolket Dumagat-Remontado, som har levt i Sierra Madres skogar och dalgångar sedan urminnes tider. Nu hotas deras hem, marker och kulturarv av den planerade jättedammen.

– Om dammen byggs kommer floden att svämma över och dränka allt, säger Renato Ibanez.

Han är ledare i urfolksorganisationen Sukatan-LN som ingår i en koalition som försöker stoppa dammbygget. Det har medfört massvis av mordhot men det skrämmer honom inte.

– Nej, vi urfolk tror att om en människa offrar sitt liv för en sak så är det ödet. Varje person har sin historia och den påverkar i sin tur nästa generations historia.