Det exkluderande samhället – så gör vi motstånd

Ett sätt att se samhällets teater är att räkna antalet obekväma bänkar. Fredrik Edin satt på en sån lutande bänk redan år 2010. Den var placerad på tågstationen Triangeln i Malmö i samband med bygget av Citytunneln. En likadan fanns vid Malmö Central.
De obekväma bänkarna var designade för att dölja att de var till för att hindra fattiga, missbrukare eller arbetslösa från att skräpa ned den offentliga miljön med att finnas där. Fattigdomen döljs bakom den exkluderande designen så bänken var riktigt snygg, liksom exkluderande design brukar, även när det är stora blomkrukor som placeras ut framför butiker eller blått ljus på toaletter eller konstfärdiga spikar och knoppar som gör att ingen fattig person kan lägga sig där och störa samhällets teater, som ska handla om de illusoriskt framgångsrika som sköter sig och kan konsumera.
– När jag satt där tänkte jag: varför är det här så lite diskuterat, varför är det så få som pratar om exkluderande design, hur kan vi acceptera att man placerar ut bänkar som är så fruktansvärt obekväma och bara är tänkta att skrämma bort folk? säger Fredrik Edin.
Hans bok Exkluderade design som kom 2017 blev resultatet av att han knappt hittade några texter i ämnet heller, så då skrev han själv. Sedan dess har intresset ökat, och nu hör andra skribenter, journalister och forskare av sig till Fredrik Edin allt oftare.

Innerstäder rensade på fattiga

Exkluderande design är ett internationellt fenomen. Det finns verkligen över hela världen, främst i stora städer, men även i mindre samhällen, berättar Fredrik Edin. När han höll på som mest med det i samband med boken fick han bilder från Kenya, Georgien, USA, Japan, överallt. Och från Storbritannien, den exkluderande designens hemland, men också från svenska städer och kommuner.
– Fenomenet är nästan helt normaliserat, när man bygger en ny station eller köpcentrum så ingår exkluderande design i olika utformningar som en del.
Bokens fokus är Malmö, det är också där han själv lever och verkar nuförtiden, men Fredrik Edin är ursprungligen från Stockholm och han håller med om att både arkitekturen och gatulivet i delar av Malmö annars är lite som Stockholm på 70-talet ” inga kedjor, och mycket mer blandad befolkning”. Så det finns mer hopp om Malmö, trots allt.
– Till skillnad från Stockholm, och även Göteborg, där innerstäderna är helt rensade på fattiga människor. Jag brukar säga att de är ekonomiskt rensade, säger Fredrik Edin.
Nu när vi har fått en regering där den marknadsliberala högern och den auktoritära rasistiska mötts i ett handslag, och där detta Tidölag uttryckligen skriver om ”bristande vandel” i avtalstexten; hur påverkar det dramat om Sverige? Är vi på väg mot ett läge där den här ändå mer diskreta exkluderande designen inte längre anses behövas, utan där vi kommer att få se murar med krossat glas, vakttorn, järngrindar med spetsiga piggar etc för att skydda de välbärgades inhägnade bostadsområden? Alltså där aggressiviteten och ojämlikheten syns tydligare, som i Sydafrika, Latinamerika, USA, även i Sydeuropa?
– Det är lite tidigt att säga vad regimskiftet kommer att få för konsekvenser. Än är det inte jättevanligt med den här mer aggressiva formen av exkluderande design i Sverige, men ju större klyftor i samhället desto mer aggressiv kan man komma undan med att vara. Och det finns ju ingenting som talar för att klyftorna kommer att minska de närmaste åren. Ulf Kristersson har ju ägnat hela sin karriär åt att försämra för fattiga, säger Fredrik Edin.

Ska vi få den aggressiva formen?

Exkluderande design kan heller egentligen inte begränsas till vad vi ser i stadsmiljön, menar han, utan det är en dålig lösning på fattigdom, hemlöshet, missbruksproblematik, psykisk ohälsa och kriminalitet.
– Jag kan tänka mig att samhällsproblemen snarare kommer att öka de kommande fyra åren, och då lämnas det över till enskilda, till exempel näringsidkare som tycker att det är stökigt runt butiken eller stationsansvariga som tycker att det hänger folk där som inte borde vara där, och då placerar ut exkluderande design. Sedan om vi får den där aggressiva formen som finns i andra länder, glasbitar, saker som man uppenbart kan skada sig på, det återstår väl att se.
– Man behöver inte åka längre än till Tyskland för att hitta de här sprinklersystemen som sprutar kallt vatten över folk som söker skydd.
På Fredriks hemsida Skumrask har han ett aktuellt inlägg med en bild från tyska Brandenburg där exkluderande design användes i ett konstprojekt för att protestera mot rasism. Man ställde ut 156 bänkar där halva sitsen saknades och på ryggstödet över den saknade sitsen stod ” Kein Platz für Rassismus”. Fredrik skrev i en kommentar ”En bra aktion så länge vi kommer ihåg att den är högst symbolisk. Riktigt exkluderande design tar ju inte hänsyn till om någon är rasist eller inte”.
– En sak med exkluderande design är att den exkluderar fattiga oavsett utseende, bakgrund, kultur eller religion. Det är alltid en fara att vara vaksam på i tider när klyftorna ökar, att man verkligen frågar sig, vad är roten till det här, vem tjänar pengar på att det ser ut på det här sättet?

Steget till förändring

Sverige är ett av de länder där klyftorna mellan fattiga och rika ökar allra snabbast och det är knappast en nyanländ utfattig familj som tagit resurserna. Ändå har inte vänstern, vilket det senaste valet visar, lyckats rikta blicken åt rätt håll, uppåt, utan i stället riktas blicken nedåt och åt sidorna, mot andra fattiga, menar han.
– När SD pekar på invandrarna gnuggar kapitalet händerna och tänker att nu tittar de ditåt i stället och då kan vi fortsätta roffa åt oss och öka klyftorna. Så det är självklart en stor fara när klyftorna vidgas att många köper högerns problemformuleringar om att det är massinvandringen som tar resurserna, säger Fredrik Edin.
Exkluderande design är ett uttryck för hur långt högerns samhällssyn sträcker sig. Men vi pratar också om motståndet, för det finns ju! Ett exempel är den privata svartbyggda helikopterplattan i Täby som aktivister i ”Folkets bad” tog över och gjorde allmän badbrygga av i somras.
– Det är kanske en liten grej, men det är en stark symbolhandling! Historien avslöjar också den maktordning vi har; att rika tar sig rätten att bygga helikopterplattor på allmän mark medan fattiga körs bort från köpcentrum och tågstationer med exkluderande design, säger Fredrik.
– Det var lite samma med gruppen Allt åt alla som hyrde en buss och åkte på överklassafari till områden där det bor väldigt många rika människor. Det var egentligen en harmlös grej, men fick väldigt mycket uppmärksamhet just för att det belyste de enorma klasskillnader som finns i våra städer. Det visar att det finns människor som inte har någonstans att bo, och som jagas iväg från ett torg som alla medborgare borde ha lika stor rätt till och det finns människor som är extremt rika och slår upp en helikopterplatta på allmän mark.
Första steget till förändring är alltid att visa: det här händer i samhället kring oss, nu kan vi diskutera det, menar Fredrik och drar ett uppmärksammat fall av aggressiv exkluderade design från London, när Boris Johnson var borgmästare.
– Myndigheterna hade låtit mura fast glasskärvor på ställen där hemlösa hade brukat sova. Då gick folk ut och la madrasser över. Och då gick Boris Johnson ut i media och sade att den här sortens exkluderande design var ju inte bra, det här är inhumant, såhär kan vi inte ha det, trots att det var hans egen stad som var världsledande på exkluderande design och hade låtit tillverka den så kallade Camden-bänken, en aggressiv betongkoloss som de skröt om var världens mest exkluderande möbel.
– Är det nån lärdom jag har dragit från exkluderande design så är det just att man kan ta väldigt konkreta exempel och visa upp och få kraftfulla reaktioner! Det här händer just nu och vad tycker du om det?

Stöter bort fler än avsett

Exkluderande design drabbar också fler grupper än de tänkta, som missbrukare och hemlösa. Var och en som dröjer för länge på en bänk i ett köpcentrum utan att handla något riskerar att drabbas av långa blickar och en känsla av att inte tillhöra, att vara obekväm. Skillnaden mellan Marx tid där de som kallades lösdrivare var de som inte producerade, är att nu gäller utanförskapet dem som inte konsumerar, menar Fredrik Edin.
– Sociologen Zygmunt Baumann kallar det ”otillräckliga konsumenter”, folk som inte har någon konsumtionskraft är inte intressanta. Det där är också betecknande för exkluderande design att man försämrar för att få bort en viss grupp, men stöter bort fler än avsett.
– En av de vanligaste formerna för exkluderade design är egentligen inte att ställa dit någonting, utan att ta bort bekvämligheter, som toaletter. Och det drabbar ju alla.
Möjligheten att bara sitta och hänga och titta på folk eller himlen, läsa en bok eller mata duvorna har alltså minskat kraftigt, forskning visar också att de spontana mötena mellan människor som inte känner varann har minskat.
– Städer har blivit mindre levande och det beror på att det finns väldigt få ytor i städer nuförtiden där det inte finns krav på motprestation i någon form, att man gör någonting eller konsumerar.
Fredrik berättar att han jobbade länge med ungdomar i Stockholms stad och det var ett stort problem att det fanns så få ställen dit man kunde gå och bara vara, utan att behöva delta i något eller just konsumera.
– Det fanns liksom inte det här förutsättningslösa, vi ses där och bara umgås.

Men en intressant sak är ändå att det är just i de urbana miljöerna, Stockholm, Göteborg och Malmö, som de rödgröna faktiskt gick fram i valet. Hur tänker du om det?

– Ja Malmö är ju ett av de få ställena där SD till och med backade! Malmö är tydligt med att vi inte tror på SD:s förklaringar och vi avvisar deras lösningar. Vi vill ha ett annat Malmö. Och det tycker jag är ganska intressant. SD försöker måla upp Malmö som ett dåligt exempel med stora problem, medan vi som bor här faktiskt röstar på andra partier och vi är inte intresserade av deras lösningar.

I hur hög grad kommer det här politiska skiftet i storstäder att hjälpa för att ta ifrån högern huvudrollen?

– Nånstans måste skiftet börja, och jag tror det är just när folk säger att det är inte den här samhällsutvecklingen vi vill ha, det är inte den här typen av exkluderande kommersiella miljöer vi vill ska dominera i våra städer, och så får man ta det därifrån.
– Om jag kan få se en sån förändring under min livstid så blir jag glad, om inte annat så hoppas jag att mina barn kan få vara med om det.
– Men jag hoppas definitivt på fler ockupationer av helikopterplattor och fler bussar som rullar ut på överklassafari!