Demokratin som rörelse

Den allmänna rösträttens jubileum har uppmärksammats vitt och brett de senaste åren, och fattas bara annat. I det första världskrigets revolutionära efterdyningar avskaffades äntligen ett system där en liten elit med ett fåtal kapitalister och godsägare i spetsen styrde obehindrat och där det var upp till kungen att tillsätta och avsätta regeringar.

Men för den arbetarrörelse som genomdrev den så var demokratin aldrig bara en formfråga eller något som avslutades en gång för alla. Med den som verktyg lades istället grunden för en häpnadsväckande samhällsomvandling. Inom loppet av bara några decennier förvandlades Sverige från ett av världens ojämlikaste till ett av världens jämlikaste länder. På många sätt alltså en framgångssaga. Men när demokratin nu firar 100 år är det tydligt att hoten mot folkstyret knappast ligger i ett fjärran förflutet. Närmast rör sig tankarna kanske till återkomsten för en traditionalistisk höger som – öppet eller på omvägar, ute i världen liksom här hemma – ifrågasätter demokratins grundläggande värden.

Mindre uppenbart men kanske lika allvarligt är den mer smygande urholkning av demokratins möjligheter och förmågor som brett ut sig under de senaste decennierna. I takt med att våra demokratiska institutioner frånhändat sig allt mer av rätten att faktiskt styra, och lämnat allt mer till marknad och experter, har själva demokratin också försvagats. Effekten kan vi se inte minst i den motsägelsefulla bild av politiken och politikerna som samtidigt hotande maktfullkomliga och patetiskt maktlösa präglar så mycket samtida populism.

För en vänster som håller demokratin – folkstyret – som ett absolut värde så är detta förstås djupt oroande. Men hur ska vi då förstå demokratins uppgång, förfall och möjligheten till dess pånyttfödelse? För att reda ut begreppen stämde vi möte med Kjell Östberg, historiker vid Södertörns högskola och författare till boken Folk i rörelse: vår demokratis historia.

Som man hör av titeln på din bok utgår du från en lite speciell idé: demokratin som rörelse. Du pratar också mycket i din bok om folkrörelsernas betydelse och mer allmänt om sociala rörelser. Vad menas egentligen med de här begreppen och vad spelar de för roll när vi försöker tänka demokratin?

— För mig är folkrörelse ett ord som syftar på de klassiska, stora rörelserna: hyresgästföreningar, fackföreningar och kvinnoorganisationerna, men också nykterhetsrörelsen och frikyrkorna. De hänger ju väldigt nära ihop med den första fasen av demokratiseringen, det vi kan kalla demokratins genombrott runt början av 1900-talet. Det var de som drev fram demokratiseringen av Sverige. Intressant nog är de ganska typiskt svenska. Få länder har någon direkt motsvarighet till våra folkrörelser.

— Sociala rörelser är betydligt bredare. Det kan vara allt från ett fackförbund med miljoner medlemmar till en lokal miljögrupp på tre personer. När vi tecknar demokratins historia så är det spännande hur alla dessa samverkar: olika typer av rörelser och rörelser av helt olika storlekar. Men oavsett om det är tre och tre eller miljoner och miljoner, så handlar det om människor som arbetar tillsammans för att förändra världen. Kort sagt: folk i rörelse.
Din bok handlar alltså om hur de här rörelserna kan sägas ha skapat vår demokrati som vi känner den. Vad är det som blir synligt när man så att säga tar ”rörelseperspektivet” på demokratin?

— Dels handlar det förstås om själva demokratins uppkomst, att det handlade om rörelser som organiserade sig för att kräva inflytande. Först ut var faktiskt frikyrkorörelsen, som krävde religionsfrihet och yttrandefrihet, och som var väldigt viktig för att skola sina medlemmar i organisering.

— När det gäller rösträtten specifikt så bars den fram av arbetarrörelsen i första hand. Och den var också den enda rörelse som faktiskt kämpade för lika rösträtt för alla – varken frikyrkan eller liberalerna var för allmän och lika rösträtt, inte förrän i allra sista stund. De ville konsekvent behålla graderad rösträtt, skattestreck och så vidare, allt för att undvika att ”obildade” eller ”ogudaktiga” arbetare fick rösta. Samma gällde märkligt nog för den kvinnliga rösträttsrörelsen, där många bara krävde lika rösträtt för män och kvinnor, inte att denna rösträtt i sig skulle vara allmän och ovillkorad.

— Men det handlar också om att se att alla viktiga reformer som genomförts under de senaste hundra åren varit en produkt av de sociala rörelsernas mobilisering. Det har hela tiden handlat om rörelser som befunnit sig ”utanför” det politiska samtalet och samhället, som så att säga ”brutit sig in från utsidan” och ställt krav. Ser man till exempel de stora reformerna under efterkrigstiden, som man gärna knyter till det socialdemokratiska partiet, så var de genomgående resultatet av en mycket bredare mobilisering. Det handlade om ”vilda” strejker, press från en oberoende kvinnorörelse, och så vidare.

Om vi hoppar lite framåt i tiden, så är ett viktigt tema i din bok att den så kallade 68-rörelsen i mångt och mycket handlade om just demokratin. Bortom konflikter mellan maoistsekter, så var den stora förändringen en radikalisering som krävde mer makt och inflytande åt fler. Hur skulle du beskriva vad som ”var i rörelse” i samhället under de här åren?

— Det grundläggande som skedde under 60- och 70-talet var förstås att välfärdsstaten i modern mening skapades. Även den kan man kalla för ett jättelikt demokratiprojekt, i och med att stora delar av samhället underkastades vårt gemensamma ägande och kontroll. Men det som skedde var också att frågan om demokratin och dess former blev aktuell för arbetarrörelsen igen, egentligen för första gången sedan 20-talet.

— Inte minst blev frågan om makten på arbetsplatserna en fråga för de breda grupperna igen. Förstås med LAS och MBL, som var försök att utmana §32 (som slog fast arbetsgivarens rätt att ”leda och fördela arbetet”, reds. anm.). Men LO stod också bakom planerna på att verkligen utmana ägandet, genom löntagarfonderna.

— Ett av de intressantaste exemplen på den här periodens strävan efter utökad demokrati är annars ”Kvarteret framtiden” av Socialdemokratiska kvinnoförbundet, där man försökte föreställa sig ett demokratiskt och självstyrande samhälle, på lokal nivå.

När man läser din bok får man en stark känsla av att det handlade om ett slags självkritik, en kritik av ett samhälle präglat av av pampvälde och och toppstyrning som arbetarrörelsen byggt upp. Det kom ju paradoxalt nog att sedan återkomma som en del av den nyliberala vågen under 80- och 90-talet. Hade det varit möjligt att så att säga ”bygga in” den här självkritiken i vänsterprojektet, och förekomma den vändningen?

— Ja det tror jag verkligen, det fanns en oerhör potential till det. Teoretiskt var den här självinsikten väl utvecklad, både inom Socialdemokratin och den bredare vänstern. Ta till exempel (vänsterpartiledaren) CH Hermanssons Vänsterns väg, eller kritiken av byråkratiseringen i (vänsterpartisten) Jörn Svenssons Du ska ta ledningen och makten.

— I slutändan tror jag tyvärr att det föll på att misstron mellan socialdemokratin och de övriga sociala rörelserna var alldeles för djup – den gick inte att överbrygga. Där kan man också se en skillnad mellan Sverige och flera andra länder. I till exempel Frankrike och Tyskland lyckades socialdemokratin öppna upp sig för den här nya vänstern. I Sverige hände det aldrig.

Hur skulle du då sammanfatta det här perspektivet – demokratins historia som rörelsernas historia?

— Först och främst: de här stora omvandlingarna sker inte slumpmässigt, utan i vågor. Jag brukar prata om radikaliseringsvågor. Vi kan se sådana vågor i samband med demokratins genombrott, på 1970-talet, men också vid flera andra tillfällen. Det som sker i och med den här radikaliseringen, av fackföreningsrörelsen, kvinnorörelsen eller idag miljö- och klimatrörelsen, är att hela samhället radikaliseras. Det öppnar helt nya vägar för politiken.

— Just att radikaliseringen ”smittar” tror jag är avgörande för att förstå hur till exempel den massiva utbyggnaden av välfärdsstaten kunde ske. Till slut blev det nästan ett slags gemensam erövring, uppbackad till exemepl av en bred kvinnorörelse över partipolitiska gränser. När man väl röstade var enigheten oftast stor i Riksdagen. Och detta förklarar också varför det än idag finns så stor uppslutning kring välfärdsstaten även bland borgerliga väljare.

Till sist: om vänstern tänker att folkstyret är centralt, både som mål och medel, vad kan vi då göra idag för att stärka demokratin?

— Det absolut viktigaste lärdomen tror jag är: det finns inga genvägar. Det finns inget annat sätt än att bygga rörelser. Det kan förstås kännas överväldigande och orealistiskt, men det var knappast mer realistiskt att tro att arbetarna skulle kunna erövra demokratin, eller att vi skulle kunna bygga välfärdsstaten på det sätt som gjordes.

— Idag tror jag att klimatfrågan och klimatrörelsen är helt central. Det är omöjligt att vinna den kampen bara genom att göra utspel – det måste finnas en kristallklar koppling mellan den politik man för i riksdagen och hur den byggs upp i den kamp och de rörelser som finns. Rörelser skapar kunskaper. Hos de som engagerar sig förstås, men också genom att de diskussioner som förs i dem faktiskt skapar ny kunskap

— Miljörörelsen var på 70-talet den stora murbräckan för att bryta gränserna för ungdomsradikaliseringen. Klimatkampen är en likadan fråga tror jag. Rätt uppbyggd kan den rörelsen verkligen omfatta människor från ett oerhört brett spektrum.

— Det är samtidigt viktigt att inte göra någon romantik av det här. Det går inte att skapa en radikaliseringsvåg på beställning. Men i en situation som idag, där så många problem står att lösa, så är jag helt övertygad om att vi står inför ett nytt uppsving för rörelserna.