I valet 2018 röstade 24 procent av LO:s väljare på SD. De svenska bruksorterna som länge var så utpräglat röda tycks bli allt mer blåbruna. I Bromölla utspelar sig den ideologiska konflikten mitt på fabriksgolvet.
Uffe Sterner ropar från bakom skrivbordet i IF Metalls klubblokal:
– Jag hittade honom i garderoben!
Johan Karlsson står ute i den lilla korridoren i baracken där de fackligt aktiva på Geberit i Bromölla arbetar. Han kikar upp mot det inramade porträttet av Olof Palme på väggen och ser fundersam ut:
– Men, har inte han hängt där jättelänge?
Nej, Uffe Sterner är säker:
– Jag hittade honom i garderoben. Ramen var trasig så jag fick laga den.
För många är i dag första dagen efter semestern. Ur kortärmade tröjor och halvlånga shorts sticker solbränd hud ut på alla dem som rullar in förbi vaktkuren på sina cyklar. Det hejas och high fiveas till höger och vänster. Bland alla glada ansikten och i skuggan av de många vackra väggmålningar som klänger sig över de tidigare grå fabriksfasaderna framstår vardagen här som en absolut idyll. Men Johan Karlsson ser också något annat:
– Det har blivit mycket fientligt prat… Och allt handlar om invandrarna, säger han när vi går tillsammans mot fabriken.
Märker av rasismen
Johan Karlsson jobbar här men är även aktiv i Vänsterpartiet i kommunen. Uffe Sterner är ordförande för den lokala fackklubben. Han har också märkt av rasismen:
– Vi använder oss av ett bemanningsföretag som heter Academic Work när vi behöver extra personal. Många av dem är av utländsk härkomst, och flera undviker matsalen när det är rast. Pratet där inne är för fientligt. Det är inte rätt att vi ska ha det så.
Geberit i Bromölla är en stor arbetsplats. Den har varit ännu större. Precis som det inramade Palme-fotografiet minner om en annan tid gör de enorma, i dag delvis tomma fabrikslokalerna, det samma. Under 1970-talet hade Ifö-verken cirka 2 500 anställda. Verksamheten som sådan har ännu äldre anor. Redan vid slutet av 1800-talet lades grunden, när stora fyndigheter av kalk och kaolin upptäcktes i den närliggande Ivösjön. I dag kommer råvaran från annat håll, och företaget ägs sedan 2015 av den schweiziska koncernen Geberit. Men toalettstolar, handfat och andra badrumsprodukter i porslin tillverkas fortfarande i Bromölla. Ungefär 250 personer arbetar här i dag. Det susar och dånar inne i fabrikslokalen, som är fuktvarm för att leran inte ska spricka. Vid datorn i matsalen sitter Heidi Larsson och kollar mail.
– Förut hade vi några tiggare som satt utanför affären, berättar hon om hur hon för första gången på riktigt upplevde att tonen på hennes arbetsplats förändrats.
– I matsalen pratade folk. ”De ska inte sitta där, jävla pack, de har inte här att göra”. Sådana saker. Så en dag kom det in en kille här.
Heidi Larsson tittar ner på sina händer. Naglarna är nymanikyrerade. Laxrosa och glittriga, för ett bröllop. Hopplösa att jobba med så klart. Men fina.
– ”Nu vet jag var de bor, vi sticker dit och bränner ner det”, sa han. Det blev helt tyst här inne. Men då sa jag: ”Hör jag att något sådant har hänt, då kommer jag polisanmäla direkt”. Jag trodde aldrig att jag skulle bli berörd känslomässigt på det sättet. Men att höra något sådant… Det drabbade verkligen mig.
Om det här replikskiftet är typiskt är förstås omöjligt att säga. Men Heidi Larssons berättelse från matsalen en vanlig dag på Geberit i Bromölla illustrerar ett värderingsskifte i den svenska industrin. De senaste åren har Sverigedemokraterna gått framåt bland LO-kollektivets medlemmar. I riksdagsvalet i höstas röstade 24 procent på SD, medan stödet för Socialdemokraterna minskade till historiskt låga 41 procent. I en industrikommun som Bromölla märks förändringen extra tydligt. I valet till fullmäktige fick SD 29 procent. S förlorade för första gången makten, och i dag styrs kommunen av SD, med stöd av moderater, kristdemokrater och lokala Alternativet.
Blev en riksnyhet
Maktskiftet har redan skapat riksnyheter. Först infördes, som en av Sveriges första kommuner, ett tiggeriförbud. Därefter aviserades även ett böneförbud för kommunanställda. Något som fick snudd på komiska följder när kristna socionomen Pernilla Franklin anmälde sig själv.
– Jag vill visa solidaritet med andra trosuppfattningar. Jag gissar att de haft muslimer i åtanke när de fattat beslutet, sa hon till SVT Nyheter.
Samuel Johansson är Vänsterpartiets gruppledare i Bromölla, och alltså en av dem som oftast möter kommunens nya styre. Han ser inspirationen till de lokala reformerna en mil österut:
– Sverigedemokraterna styr ju i Sölvesborg på andra sidan länsgränsen. Om något kommer i det ena kommunhuset så vet en att det kommer hit också. Tiggeriförbudet visste vi alltså att de skulle driva. Vi gick emot hela vägen och har nu även överklagat till förvaltningsrätten. Böneförbudet däremot var lite speciellt…
Den uppmärksammade frågan kom upp plötsligt, när Sverigedemokraterna fick syn på en personalpolitisk riktlinje i kommunen som löd ungefär att vill en be på arbetsplatsen så kan en diskutera möjligheterna med sin chef. Behovet av en skrivelse hade uppstått efter att en enda sommarjobbare undrat 2018. Men när det nya styret fick se formuleringen blev frågan alltså riksnyhet.
– Det är ett haveri, suckar Samuel Johansson.
– Att vi ska skriva papper på vad chefer och anställda får ha för dialoger. En liten kommun som Bromölla har så många viktiga framtidsutmaningar att ta tag i. Så väljer de att lägga tid på att prata om en enda sommarjobbare som ville be lite på sin rast. Det är väldigt bekymmersamt.
De lokala reformerna må ha blivit snackisar i hela Sverige.
– På Geberit har de inte fått så mycket uppmärksamhet, säger Heidi Larsson, innan hon återgår till arbetet och Uffe Sterner och Johan Karlsson fortsätter att visa oss runt.
Lokalerna är verkligen enorma. Mekaniker cyklar runt för att kunna ta sig så snabbt som möjligt mellan de olika avdelningarna. Men här är inte särskilt mycket folk. Ändå producerar fabriken i dag väldiga volymer. 440 000 toalettstolar och 350 000 tvättställ lämnar varje år Bromölla:
– Det ställs helt andra krav i dag på vad vi ska hinna med, säger Johan Karlsson.
– Det tillkommer nya arbetsuppgifter hela tiden. Det kan vara enkla saker som att om en självkörande truck stannar så ska du kunna starta den, något som i sig inte tar många minuter. Men lägger en ihop alla de här små sakerna så blir det mycket tid. Okej om det hade handlat om kompetensutveckling, och att vi fick betalt för att vi lärde oss något nytt. Men det finns inte här, här ska saker bara göras.
Ifö-andan är förlorad
I dag utförs stora delar av produktionen på Geberit av robotar. Närmare 100 stycken för att vara exakt. Uffe Sterner ser att något gått förlorat i jakten på allt snabbare processer:
– Förut hade vi något som kallades för Ifö-andan. Vi jobbade så mycket med händerna, och det var viktigt att göra fina saker. Vi var stolta över arbetet vi gjorde på ett helt annat sätt än vad vi är i dag.
Sedan robotarna gjorde sitt intåg 1990 har många människor förlorat sina jobb. Medelåldern på Geberit i Bromölla är i dag över 55 år, och många av de yngre som jobbar här har otrygga anställningar.
– Jag tycker inte att det känns som att företaget utnyttjar de bemanningsanställda, säger Johan Karlsson.
– De är främst inne vid hög frånvaro eller produktionstoppar. Men förut hade företaget en väldigt konstig policy där de staplade visstidsanställningar på varandra tills den anställda skulle bli tvungen att få fast tjänst. Då lät de hen skriva på anställningsavtalet och uppsägningen samma dag, för att sedan efter två månaders uppsägningstid börja stapla visstider igen. I dag är det tack och lov bättre och företaget anställer i högre grad. Det ger självklart en helt annan trygghet.
Den nya tidens förutsättningar har ritat om spelplanen för industrin med högre produktionskrav och sämre anställningsvillkor. Samtidigt har SD vunnit mark inom gruppen som arbetar där. Sannolikt finns där ett samband. Som Heidi Larsson sa innan i matsalen:
– Jag tror att vi har haft det lite för bra för länge. När det sedan börjar hända saker i hur företaget organiserar arbetet så blir människor frustrerade. De måste hitta någon att skylla på och det blir invandrarna.
Upptagenheten vid invandringen och polariseringen märks inte bara på arbetsplatsen i Bromölla. Även bland ungdomarna på orten och i skolorna är främlingsfientligheten påtaglig, berättar Brian Hägg. Honom träffar vi vid den stora, nästan retrofuturistiska maskinen som kallas ”Karusellen”:
– Min dotter är sexton år och skulle rösta i skolvalet i höstas. Hon valde mellan sossarna och vänstern. När hon sa det till en kompis fick hon höra: ”Vad håller du på med? Vill du att vi kvinnor ska bli våldtagna?”. Min dotter frågade vad kompisen menade. Då fick hon svaret att S och V tillåter våldtäktsmän att komma in i Sverige från andra länder.
Han skakar på huvudet när han berättar. Karusellen droppar och susar, den har använts för att gjuta cisterner till toalettstolar sedan 1960-talet. Den har uppdaterats några gånger för att fungera i modern produktion, men snart sjunger även den på sista versen.
– När min dotter berättade det här för mig blev jag så arg att jag direkt ringde till hennes lärare och sa att de måste ta upp detta i skolan. För den där typen av idéer får ungdomarna med sig från sina föräldrar. Det är så som det pratas hemma. Och det är det som skrämmer mig allra mest. Att de unga inte ens får en chans att bilda en egen uppfattning!
Brian Hägg har arbetat på Geberit i mer än två decennier. Johan Karlsson och Heidi Larsson likaså. Uffe Sterner i tre, han kom hit direkt från gymnasiet vid slutet av 1980-talet. De har alla sett bygdens stolthet, det som Uffe Sterner beskriver som Bromöllas ”ryggrad”, förvandlas från ett gammalt bruk till en toppmodern industriverksamhet.
Inte längre överens
De kan sakna stämningen från förr. Men det som verkar vara allra mest smärtsamt är ändå värderingsförskjutningen. Att kollegorna inte längre är överens om något så grundläggande som alla människors lika värde.
Socialdemokratiskt engagerade skyddsombudet Kerstin Ilk har arbetat här sedan 1982. På sistone har hon bland annat varit med och ordnat matlag i Folkets hus där nyanlända och gamla Bromölla-bor kan mötas och ta del av varandras kulturer. Hon och många med henne vill försöka vända utvecklingen. Det går inte att ta miste på kraften i hennes känslor när hon beskriver vad hon ser:
– Det håller på att skapas ett samhälle där människor är rädda och föraktar varandra. Jag kan inte bara sitta på en stol och se hur detta händer med vårt fina samhälle. Det är därför jag engagerat mig politiskt. Sen säger jag inte att allt varit bra tidigare. Men det har aldrig varit sånt här hat. Och jag vill inte ha det här hatet. Jag hatar hatet!