Bygger bort machokulturen

I butiken i Vasastan samsas funkisdetaljer med dörrknoppar och skåpsluckor från tidigare decennier, för den som vill och har råd går det att inreda hela hemmet tidsenligt. Vid disken står snickaren Lisa Gerholm och skruvar på ett par dörrbeslag.

Under dagen har hon åkt kors och tvärs i Stockholm för att förbereda inför en rad köksmonteringar.
– Jag börjar oftast i verkstaden tillsammans med en kollega från snickeriavdelningen. Vissa dagar sitter vi och gör ritningar hela dagarna, andra dagar är vi ute hos kunden och monterar.

De flesta köken produceras på ett större snickeri nere i Malmö, berättar hon när jag frågar hur hennes dagar ser ut. I tio år har hon verkat inom byggbranschen, en av Sveriges mest ojämställda sektorer. Allt började till havs.
– Jag jobbade till sjöss efter gymnasiet och det var egentligen då som jag började hålla på med praktiska saker över huvud taget. Jag föll för att göra något konkret, jag tilltalades av materialet. Så jag gick en båtbyggarlinje och sen när jag skulle ha min lärlingsperiod hamnade jag på en byggnadsvårdsfirma i Trondheim.
– Min chef där, Johanna, tog mig under sina vingar. Hon visste hur det var att vara tjej och försöka börja. Det har jag burit med mig sedan dess, när jag träffar yngre tjejer i branschen tänker jag alltid på Johanna, att så bjussig som hon var, så måste man vara mot alla som kommer, säger Lisa Gerholm med eftertryck.

För byggbranschen är inte vilken bransch som helst, utan dras med ett dåligt rykte. Varje år lämnar åtskilliga – både män och kvinnor – sektorn på grund av vad fackförbundet Byggnads beskriver som en undermålig psykosocial arbetsmiljö som stammar ur en machokultur. Men något har börjat röra på sig, sedan några år sedan pratar många öppet om att saker måste förändras, att machonormen är destruktiv för alla som verkar inom sektorn. Tillsammans har de båda organisationerna, Byggnads och Byggcheferna, påbörjat ett värderingsarbete för att få färre kvinnor att lämna. Höstens #metoo-upprop från byggsektorn, #spikenikistan, visade att det är en bit kvar. Men Lisa Gerholm är ändå hoppfull.
– När byggbranschens upprop kom så var det som att man bara ”ja, vad hade ni väntat er”, att det var lite den stämningen. Och sen så blev jag också helt hjärtnupen och arg över vad mina kvinnliga branschkollegor varit med om och blivit utsatta för. Vidriga grejer, alltså. Jag fattar att så många kvinnor lämnar branschen, men man vill ju ändå att folk ska vara kvar.
– Men jag vet inte, jag känner ändå något slags hopp om förändring. Jag tänker att Byggnads går i täten där, det kommer nog ha stor påverkan. Det tror jag.

För Lisa Gerholm personligen förändrades mycket när hon fick kontakt med andra kvinnor inom branschen och nätverket Katrin borrmaskin bildades. Det var när snickaren Katrin la ut en efterlysning på Facebook, där hon ville ha kontakt med kvinnor inom byggbranschen
i Stockholm för att ses och byta erfarenheter, som nätverket bildades. Till första träffen kom drygt
ett dussin personer. Nu, några år senare, har facebookgruppen Katrin borrmaskin 88 medlemmar och gruppen växer stadigt.
– Första träffen tog vi en öl, sådär 13-14 personer.Där är det grävmaskinister, elektriker, betongare, alla möjliga. Och då var jag såhär ”finns det tretton personertill i Stockholm!?”, alltså kvinnor i byggbranschen. Jag var helt chockad av det, men nu är vi över 80!
– Det är också jättefjuttigt, jag hör ju hur fjuttigt det låter, men för mig var det jättestort. Och det är supersweet. Jag har känt mig så stärkt av det. Sen har ju alla inte hittat dit ännu, jag ser jättemånga fler tjejer på byggvaruhusen nu än för några år sedan. Så jag brukar alltid morsa lite extra på dem och kanske värva dem till nätverket och så. Jag har fått med några stycken, jag är så påflugen, säger Lisa Gerholm med ett skratt.

ROT-yran ökar konsumtionen

På soptippen en vanlig helg ringlar kön lång. Köksluckor blandas med paneler från väggar och annan inredning. ROT-avdraget, som infördes under Alliansen, har inte direkt bidragit till att minska brädhögarna, utan snarare inneburit att funktionsdugliga kök och badrum slitits ut i spåren av ROT-yran. Lisa Gerholm, vars arbetsplats är inriktad på byggnadsvård, kan tycka den typen av konsumtion är deppig.
– Jag tänker mycket på det. Ibland får vi uppdrag som är kompletteringar till befintliga kök, ofta funkiskök.Någon vill ha plats med diskmaskin, någon vill ha högre arbetshöjd och det är på något sätt de jobben som jag tycker känns härligast och roligast.
– Köken vi gör kommer hålla i hundra år om man målar om dem ibland. Men de kommer inte att få sitta i hundra år, för nästa bostadsrättsägare har en annan smak. Det kan jag tycka känns lite deppigt.

Efter påtryckningar från Vänsterpartiet sänktes storleken på det ROT-avdraget en enskild person får
dra av per år från 50 procent till 30 procent av arbetskostnaden år 2015. Men fortfarande sker utbetalningar på över 9 miljarder kronor per år och sedan avdraget infördes har 118,8 miljarder kronor betalats ut, framför allt till välbärgade personer i storstadsområdena. Detta går att jämföra med de 165 miljarder kronor som skulle behövas för att renovera färdigt miljonprogrammet,
enligt en rapport från intresseorganisationen SABO, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag.
– Det var en krönika där en snickare i Dalarna hade räknat ut hur många förskolor man skulle få för
ROT-avdraget där. Det var så många. Och jag menar, i Dalarna är ju inte rotavdraget i närheten av vad det är i Stockholm.
– Jag håller verkligen med honom, det går ju rätt in i folks bostadsrätter och bidrar till ett sånt himla slös för att folk vill passa på att göra grejer som inte behöver göras, river ut kök som är fyra år gamla bara för att sätta sin egen prägel, kommenterar Lisa Gerholm.

Förespråkarna brukar vilja framhävda att ROT-avdraget är ett skatteavdrag, men i praktiken fungerar det som ett bidrag till renovering av villor, bostadsrätter och fritidshus.
– Om man tror rent ideologiskt på marknaden, varför håller man då på och pytsar in skattepengar till en bransch som borde klara sig själv? Det är så himla konstigt. Jag är spänd på hur vi ska dra oss ur den här rotavdragshärvan. Vi är en massa snickare som inte vill jobba svart, som vill betala skatt, men hur ska det gå nu är folk har lärt sig att det ska kosta hälften så mycket som det kostar?

Hon menar att ROT-avdraget på sikt riskerar att skada hela branschen.
– När jag hade egen firma märkte jag att det här med ROT-avdraget ställer till det jättemycket. ROT-avdraget är ju begränsat, du får bara lyfta till en viss summa per år och person. När den summan är slut är det väldigt få som är sugna på att betala vad det faktiskt kostar. Då blir det att jag får stå och försvara varför jag inte ska jobba svart, eller argumentera för varför de ska fortsätt anlita mig och inte någon annan som jobbar svart eller har en helt annan lönesättning.
– Det har verkligen blivit en slags inflation, som skadar branschen i längden. Det är jättemånga som blir glada för att de får mycket uppdrag, men vad händer när ROT-avdraget tas bort? Det kommer inte att vara så bra för alla oss som jobbar med avtalsenlig lön, menar Lisa Gerholm.

Tung fysisk belastning

Vi kommer in på arbetsmiljö igen. Även om mycket fokus de senaste åren handlat om den organisatoriska och sociala arbetsmiljön, så går det inte att komma ifrån att även den fysiska belastningen är tung inom många av sektorns yrkesgrupper, där ergonomiska belastningar till exempel vridna arbetsställningar, tunga lyft, ensidiga arbetsrörelser, skakningar eller vibrationer är vanliga. I en genomgång i Byggnadsarbetaren från 2013 visade det sig att redan vid 64 års ålder var 49 procent av byggnads medlemmar borta från bygget. Det vill säga, redan idag är det få som orkar till dess de uppnått full pensionsålder. Men så var också fackförbundet Byggnads en av de förbund som var ute och pekade på att en höjning av pensionsåldern är orimlig för de som arbetar inom den typen av fysiskt utmattande yrken. Även Lisa Gerholm funderar ibland på hur hon ska orka.
– Det är svårt att säga, jag är 31 nu. Kommer jag orka jobba nästan 40 år till? Ibland, vissa dagar, känns det ju som att jag inte kommer orka tio år till. Men jag tror att det är väldigt olika i olika branscher. Jag försöker tänka på lyften mycket – böja på benen, rak rygg!
– Men alltså att murarna och betongarna, att de ska orka
hålla till 70? Eller plattläggare. Att kånka det här kaklet, som väger så mycket. Och all fix och puts och bruk. Alltså nån gång ska man ju fan få göra något annat än att jobba också.

Hon menar att även för den fysiska arbetsmiljön är det positivt om det kommer in fler kvinnor på byggena.
– En grej som jag har märkt när man är tjej i branschen är att på alla firmor där jag har jobbat har det medfört att man hjälpts åt med grejer. Och så tror jag inte att det är om man är en stor, kraftigt byggd, muskulös man. Då har man den där förväntningen på sig och även på sig själv att man ska lyfta. Det är de som sliter ut sig snabbare.
– Det kan faktiskt ha väldigt positiva effekter på hela arbetsplatsen, att man börjar hjälpas åt mer när till exempel jag kommer in. Det var jag inte beredd på, avslutar hon.

Utanför personalutrymmet där vi sitter har byggbutiken stängt för dagen, kundernas sorl tystnat.