– Egentligen skulle jag önska att jag inte behövde göra den här pjäsen. Och att de här tjejerna skulle vara som vilka tjejer som helst. Men nu ser det ut som det gör och då tror jag att det är väldigt viktigt att de här historierna berättas.
Hela hösten har pjäsen Svenska Hijabis fyllt teatersalonger över hela landet. Fem unga muslimska kvinnor har spelat fram sina liv omgivna av virvlande, böljande slöjor och till toner av Carolas ”Främling”.
Och med välmenande, föraktfulla eller taktlösa kommentarer, från ett mainstream-Sverige som ofta inte ser människan om hon har en slöja på sig. ”Vi kan inte åka Finlandsbåt, för då kan ju inte du följa med”. ”Ska inte du bli bortgift i sommar?”
Benin Al-Najjar, Ruhani Islam, Maryam Dinar, Sarah Ameziane och Shama Vafaipour heter de fem unga kvinnor ur vars verkliga liv America Vera Zavala skrev manus till pjäsen. Det är en arbetsform som kallas communityteater; hur man med teatern kan ge röst åt dem som behöver den och skapa social förändring.
Var med och startade Attac
America Vera Zavala är en av våra mest kända svenska aktivister. Hon var med och startade organisationen Attac, har skrivit böcker om global rättvisa och deltagande demokrati och jobbade tidigare för Vänsterpartiet, bland annat i Bryssel. Sedan 2007 har hon varit verksam som dramatiker på heltid och skrivit uppmärksammade pjäser om allt ifrån Gruvstrejken, papperslösa, kriminella gäng i förorten och författaren Sara Lidman.
När vi gör intervjun sänds hennes radioteater Att läsa Peter Weiss i repris på Kulturadion i P1 i anslutning till att Weiss skulle ha fyllt 100 år. Handlingen i pjäsen kretsar kring medlemmarna i en liten bokcirkel som sitter och läser Weiss medan en till synes oskyldig man blir skjuten i ”Vårort” och ungdomar kastar sten.
Allt America Vera Zavala gör kretsar kring brännande samhällsfrågor. Hon har lämnat politiken och ändå inte.
– Hade jag velat hålla på med politik hade jag ju varit kvar där och försökt ställa upp i val, säger America. Men jag vill verkligen hålla på med teater och därför är jag väldigt glad för de riktiga teaterrecensionerna som vi fått för Svenska Hijabis. Jag vill göra så bra scenkonst som möjligt, sen vill jag göra annan scenkonst och berätta andra berättelser. På det sättet har jag inte lämnat politiken.
– Det här är inte ett förtäckt sätt att driva politik utan mitt mål är att jag vill göra så bra teater som det bara går med de medel som står till förfogande.
Har vi för lite politisk teater i Sverige?
– Det stora problemet är att många i Sverige som håller på med teater är väldigt övertygade om att de är vänster, men de har inte en aning om vad vänster är, och de tror de håller på med politisk teater trots att de inte gör det.
– Där skiljer jag ut mig för jag har helt andra kontaktytor, med helt andra grupper i samhället.
America var inbjuden, men tackade nej, till den uppmärksammade kulturdebatt på Stockholms Stadsbibliotek om ”n-ordet” där Staffan Valdemar Holm, före detta Dramatenchef, klippte sönder sitt lånekort i irritation över att samtalet blev utsatt för kritik och inställt. Och där Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet gick ut hårt och menade att taket har sänkts på grund av identitetspolitiken.
– Hela den debatten är ett sorgligt exempel på att det inte har hänt så mycket, det svenska kulturlivet är fortfarande väldigt vitt, väldigt manligt, samma berättelser, men man slår tillbaka med kraft mot den ”onda” identitetsproblematiken som utnämns till problemet, säger America.
– Som att det verkligen hotade den vita manliga bastionen, som om den skulle kvävas och gå under av att det kommit in så många rasifierade och kvinnor.
Något håller på och händer
Men någonting håller på och händer, inte minst med den här generationen unga muslimska kvinnor, betonar America. Det var därför hon så gärna ville göra Svenska Hijabis.
– Det har hänt på bara ett par år. Det kommer modesajter, Dolce&Gabbana har haft modeller med hijabis på catwalken och på New Yorks modevecka nu var det muslimska modeller som fick jättemycket uppmärksamhet. Nu vid OS var det också flera som vann medaljer, med sjal.
– Från början hade jag en idé om att det skulle vara kvinnor i olika åldrar. Normalt sett är det främmande för mig att göra en pjäs med 20-åriga tjejer, jag tycker om rynkor och runda kroppar, men här blev det naturligt med bara unga eftersom den här generationens muslimska kvinnor står för något nytt. På ett väldigt bra sätt.
– På andra sidan har vi IS, högerterrorism, diskrimineringen, ja, så är det, men vi har också detta: en massa unga muslimska kvinnor som tar plats och säger: jag är intresserad av mode, jag vill boxas, jag är intresserad av formgivning. De här sakerna finns parallellt.
– Därför kändes det helt rätt att ta den här generationen som är förändringsagenter.
America Vera-Zavala började tänka på att göra en pjäs om Hijabis redan efter 11 september 2001, och trodde att någon annan skulle hinna före henne, men så blev det inte.
– Förutom allt som hände efter det, hur världen förändrades och islamofobin följde, har jag en politisk lillasyster, ”Aisha” som står mig väldigt nära och som blev trakasserad av polisen, det här var 2005–2006. Hon hade sin brors namn i en telefonbok som hittats i London, vilket gjorde att Scotland Yard gick in hos henne, genom fönstret, som i en film, berättar America.
Polisen beslagtog arabiska bokomslag hos ”Aisha” medan hon satt upptryckt vid väggen, och därefter kom en SÄPO-agent fram till Aisha och sa:
”Vet din bror om att du har västerländska kläder på dig?”
– Den meningen satte sig hos mig, agenten som är helt övertygad om att det är brodern som bestämmer över familjen.
”Hot mot den sekulära demokratin”
Resan mot premiär på Svenska Hijabis har varit allt annat än enkel och arbetet började förra våren med en debattartikel i GP, där en frilansjournalist skrev att America och teamet bakom uppsättningen var ett hot mot den västerländska sekulära demokratin.
– Därefter organiserade Sara Mohammad en mejlprotest där en massa människor skickade mejl till Dramaten och protesterade mot att detta överhuvudtaget skulle sättas upp. Men jag tror att vi gjorde någonting synligt då, motståndarna tog ut sig, för det förekom inte några proteststormar under hösten.
En kolonial, reaktionär våg
Förtrycket mot kvinnor i slöja är annars en del i vad America kallar en reaktionär våg.
– När det gäller den här besattheten av slöjan är den ett uttryck för en gammal, först fransk och sedan kolonialism överhuvudtaget. Man erövrade länder; i Frankrike är det ju i första hand Algeriet, där de här kvinnorna gömmer sig bakom slöjan, man ska erövra landet, man ska erövra kvinnorna. Man ska avslöja dem.
Händelsen i våras när de franska poliserna skulle tvinga av kvinnan burkinin på stranden är närmast övertydlig, menar hon.
– Den som inte ser den historiska kontexten kan möjligen tro att det här är någonting nytt, men för oss andra är detta urgamla rester av kolonialt tänkande och diskriminerande föreställningar om att man måste rädda mörka kvinnor från mörka män. De här kvinnorna får aldrig ha någon egen agenda, antingen är de tvingade av sina män eller av sina bröder. Om de säger att de har valt slöjan själva så är det därför att de inte förstår hur förtryckta de är.
– Det finns aldrig någon möjlighet för dem att ha valt något själv.
America kallar sig själv inte-religiös men ser att slöjan för dem hon mött är uttryck för en relation till Gud, väldigt privat och personligt.
– Men det har också blivit viktigare att gå in i en religion och kanske visa vad som händer när det västerländska samhället uppträder islamofobiskt och diskriminerande, så det finns ju också något politiskt i det.
– En del feminister tycker att de här kvinnorna inte har fattat, att de måste räddas. Och samtidigt finns det alltså en ung våg av antirasistiska feminister, jag tänker på dem som har tagit över Bang och de som har Rummet.se, och som ser något annat. Det är hoppingivande, säger America Vera-Zavala.